Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48

Åbo svenska teater. Markus Riuttu spelar Vanja i pjäsen Morbror Vanja av Anton Tjechov på Åbo Svenska Teater i höst. – Vanja bär på en stor, stor känsla av meningslöshet. 28.9.2021 kl. 18:33

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00

domkapitlet. – Att kämpa mot en från början missanpassad kyrklig utredning tog mycket arbetstid och energi av alla domkapitel, säger Lars-Eric Henricson. 27.9.2021 kl. 09:38

pris. Seta rf har gett enheten för Kyrkans fostran och familjeärenden sitt pris för saklig information. 24.9.2021 kl. 16:41

HOUTSKÄR. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling i Väståbolands svenska församling har inom utsatt tid sökts av pastor Peter Blumenthal, tf. kaplan i Houtskärs kapellförsamling och av pastor Janette Lagerroos, redaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. 24.9.2021 kl. 15:58

ÖVERKONSUMTION. Vårt beroende av konsumtion och fossila bränslen kan liknas vid alkoholism, skriver ekoteologen Harry Månsus i sin senaste bok. 17.9.2021 kl. 18:39

VÄNDPUNKT. Lasse Wendelin har alltid varit en presterare med en överfull kalender. Efter en hjärtinfarkt är hans hjärta så dåligt att han inte kan jobba heltid. – Först nu, när min kalender är tom, börjar jag inse hur mycket jag gjort för att få bekräftelse på att jag duger. 16.9.2021 kl. 14:31

KÄMPAGLÖD. Anders Tanne Björkman har genomlevt fler motgångar än de flesta behöver erfara. Han har varit på absoluta botten, tappat hoppet, tron och humorn, men långsamt tagit sig upp till ytan igen. 16.9.2021 kl. 10:00

NYTT LIV. Ända sedan Mikaela Ahola var barn har hon fått höra att hon behöver ett nytt hjärta. Hennes hjärta var var missbildat, ett så kallat enkammarhjärta. 15.9.2021 kl. 17:41

MARTYRKYRKANS VÄNNER. Martyrkyrkans vänner har återupptagit sin verksamhet efter att myndigheterna återbördat pengarna som varit i kvarstad till föreningens konto. Föreningen har redan sänt ut pengar till projekt man understött tidigare. 14.9.2021 kl. 19:20

CREDU. Hon vill att hela personalen ska arbeta tillsammans med att sikta mot stjärnorna för att de ska landa i trätopparna. Kerstin Storvall är rektor för Kredu och Step-utbildningen i Nykarleby. 14.9.2021 kl. 18:53

JOHANNES FÖRSAMLING. – Nu sitter skägget löst! säger Johan Westerlund, Helsingforskyrkoherden som odlade ett coronaskägg för att han ändå bara satt hemma. I oktober bjuder han in till Mikaelidagsfest i Johanneskyrkan och hoppas att kyrkan blir så full som restriktionerna tillåter. 14.9.2021 kl. 18:38

kyrkoherdeval. Biskop Bo-Göran Åstrand, vad gjorde att du bedömde att du behövde ställa in ditt program och åka till Pedersöre? 10.9.2021 kl. 14:28

FÖRSÄLJNING. Lägerholmen Mataskär i Esbo, med alla sina byggnader, har sålts till en privatperson för ett sjusiffrigt belopp. 8.9.2021 kl. 10:15

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43