Barnen i familjen sänder ett vädjande budskap till våra myndigheter.

Dödsdömd med familj nekas asyl

flyktingar. Efter ett nytt avslag på sin asylansökan håller familjen Gill på att ge upp. 16.4.2018 kl. 09:15

Under de tre och ett halvt år den pakistanska familjen Gill vistats i Finland har de kastats mellan hopp och förtvivlan. Nu är de förtvivlade.

– Vi har förlorat hoppet. Vår kraft har brutits ner och vi är deprimerade, spända och vi orkar inte kämpa mera. Barnen och min hustru är mycket rädda. Senaste vecka måste hon uppsöka läkare. Barnen har varit nöjda över att få vara i ett kristet och jämställt land. Här har de mått bra, ätit och sovit ordentligt. Nu är de deprimerade och har slutat äta. Myndigheterna bryr sig inte. Och då talar vi om mänskliga rättigheter. Det är inte rättvist mot min familj, säger Gill.

Han är kristen och har verkat som pastor i sitt hemland Pakistan. När han med stöd i landets ökända hädelselagar anklagades för hädelse flydde han med sin hustru och två barn. Men trots att han har bevis på att en dödsdom väntar honom i hemlandet finner familjen ingen nåd hos de finländska myndigheterna.

Tror inte på bevisen

Efter avslaget senaste vecka håller familjen på att ge upp. Avslaget var förenat med en veckas besvärstid, och nu försöker Gills jurist göra vad han kan, även om det ser hopplöst ut. Han försöker nu via domstol stoppa utvisningen.

– Det är svårt att skaffa fram nya bevis på sju dagar. Vanligtvis har man trettio dagar på sig att överklaga. Men för min familj tycks andra lagar gälla här i landet. Jag förstår inte varför.

Kyrkpressen har tidigare skrivit om familjen. Strax därefter lyckades Gill skaffa bevis på att hans pappa dödats i hemlandet. På den grunden gjorde han en ny ansökan.

– Migri har förkastat allt eftersom de anser att jag inte levererar några nya bevis. Men jag har gett bevisen till polisen. I så fall har inte polisen inte sänt bevisen till Migri. När min jurist började höra efter min ansökan ett och ett halvt år senare fick han höra att det inte fanns någon ansökan, säger Gill.

– Vi har gett nya bevis hela tiden. Bevis på att min pappa har dödats. Jag blir arresterad på flygfältet om vi återvänder. Jag har gett intyg av läkare på Vasa Centralsjukhus att sonen förlorade hörseln på ena örat när han blev misshandlad av en lärare och rektorn i sin skola i hemlandet.

– Myndigheterna här frågar hela tiden efter originaldokument. När jag efter stora svårigheter lyckats få tag på bevis är det ändå inte tillräckligt. De noteras inte. Vad mera kan jag göra om de inte vill se på våra bevis? Jag kan inte fabricera bevis. Varken min far och min son är vilka vänner som helst. De är min familj, mitt blod som jag har starka band till.

Många stöder familjen

I samband med en Kyrkhelg i Karleby skrev över tusen personer under en vädjan för familjen som sändes till president Sauli Niinistö. Mikko Pyhälä, tidigare chef för Finlands beskickning i Pakistan, skrev också en insändare i Kyrkpressen där han varnade för att sända familjen tillbaka.

Gill är tacksam för alla vänner familjen fått i Finland. Vänner som ber för dem, visar dem kärlek och hjälper dem på alla sätt.

– Vi behöver fortsatt förbön och även ekonomiskt stöd när vi återvänder. Vi behöver all hjälp vi kan få. Om jag är i fängelse kan min hustru inte ensam försörja familjen. Det är ett svårt liv att vara ensamförsörjare i mitt hemland. En ensam kvinna riskerar också att bli trakasserad, våldtagen och utsatt för mental tortyr. Hon vill inte gå ut ensam. Men hur ska hon kunna sköta familjen då? Också barnens framtid ser mörk ut. Myndigheterna bryr sig inte om sådant. Vill någon stöda, ta kontakt med Martyrkyrkans vänner, Baptistkyrkan i Oravais som jag betraktar som min hemförsamling, Oravais kapellförsamling eller Vörå frikyrka.

Gill upplever att han förföljts av myndigheterna i Finland för sin kristna tros skull.

– Vi är kristna som lider i ett kristet land. Det är skamligt. Skammen drabbar också mig för vi kristna är ju en familj. Vi har glömt vad korset på den finska flaggan betyder.

Det smärtar honom att det inte finns plats för hans familj i Finland.

– Vi accepterar kulturen här och har lärt oss den. Barnen har lärt sig finska. Nu straffas de genom att bli sända tillbaka till vårt hemland som är ett farligt land för oss. Myndigheterna här bryr sig inte om barnen eller om familjen. Det strider mot de mänskliga rättigheterna.

Trots det ber han för och välsignar Finland varje dag.

Vart tar ni vägen ifall ni återvänder?

– Det har jag inte bestämt Samma lagar gäller ju över hela landet så att flytta till en annan ort löser inget. Mig hjälper det inte för när jag kommer till passkontrollen ser polisen att jag är efterlyst och jag blir fängslad redan på flygplatsen.

Du har en dödsdom hängande över dig. Räknar du med att bli dödad?

– Jag är redo att dö. Men vad som händer mig är inte viktigt. Min rädsla gäller min familj. Jag oroar mig för vad som ska hända dem om vi återvänder. Men vi verkar inte ha några alternativ kvar. Vi litar på Gud i alla omständigheter.

Han ser inte att de gjort några fel i Finland.

– Som kristen och pastor har jag berättat allt ärligt och öppet. Ändå behandlas vi orättvist. Jag gladde mig när Finland firade hundraårsjubileum. Jag tänkte på hur många människor som fått ge sitt blod i kampen för friheten. Alla finländare känner någon som gav sitt liv för självständigheten. Vi har ingen frihet i det muslimska samhället. Vi kom hit och det chockerade oss att det inte finns utrymme för oss att få stanna.

– EU och människorättsorganisationerna borde intressera sig mera för de kristnas situation i Pakistan. Det är ett hårt liv för alla. Jag undrar hur många som jag som måste dö innan det blir en ändring i saken.

Migri kommenterar inte enskilda fall. Vi har begärt allmänna kommentarer av resultatområdeschef Tirsa Forssell på Migri. Vi uppdaterar när vi får dem.

Johan Sandberg



Samhälle. Religion är ett utmanande nyhetsämne som ofta hamnar i skymundan. 18.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den 16.7.1944 uppmanade presidenthustrun Gerda Ryti det finska folket att be för sitt land i krig. 16.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Helsingfors. Målet är en avkastningen på samfällighetens tomter på tre procent, i stället för fem procent som befarats. 15.5.2017 kl. 10:53

Kyrkomötet. Situationen vid kyrkomötet förra veckan, när Leif Nummela avbröts av ordförande Kari Mäkinen i sitt anförande, har väckt diskussion. Nu har Kari Mäkinen kommenterat det som hände. 12.5.2017 kl. 09:00

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59

Kyrkomötet. ”För lite och för fegt, är en bedömning. ”Realistiskt och i rätt riktning”, är en annan. Kyrkomötet har fattat beslut som ska hjälpa att trygga verksamheten i en framtid med minskade intäkter. 5.5.2017 kl. 13:28