I ett annat scenario kunde han ha blivit läkare, matematiklärare eller journalist. Inträdeslitteraturen till medicinska fakulteten låg i väskan när Björn Vikström åkte som beväring till Nylands brigad.
– Det var under tiden i armén som beslutet att söka till Teologiska växte fram. Då tänkte jag att om jag inte prövar på att studera teologi kanske jag kommer att ångra det senare i livet.
Ungdomsarbetet i hemförsamlingen i Borgå, där han och hans jämnåriga fick ta ansvar som ledare och på olika sätt växa in i församlingsarbetet, var en avgörande faktor. Men berättelsen om hans andliga resa börjar med uppväxten i ett prästhem. Det var pappa John som väckte intresset för teologi och mamma Birgitta som lärde honom älska kyrkan. I hemmet lärde han sig böner och att tillsammans förbereda och fira kyrkoårets högtider – det senare speglar för honom den gemenskap som kristen tro och församling ytterst handlar om.
Björn Vikström förnekar inte att det också för en präst och prästson händer mycket i livet och världen som prövar tron på en god Gud.
– Frågorna blir man aldrig fri från, men det finns en dimension av förtröstan bortom alla garantier och färdiga svar.
Han återkommer ofta till Jesus på korset.
– Jesus sista ord på korset om att trots allt, mitt i allt, lämna sig i Gud hand – det är tron för mig. Längre än så tror jag egentligen inte att någon av oss behöver komma. Sen handlar det om hur vi i vårt vardagliga liv försöker leva ut tron och vad det betyder i fråga om rättvisa, jämlikhet, barmhärtighet och omsorg om fattiga och nödlidande.
Det finns inte en entydig plats där Vikström känt att han hör hemma. Rötterna finns på Åland och i Österbotten, han är född i Åbo, uppvuxen i Borgå och har arbetat som präst i Helsingfors, Hangö och femton år i den tvåspråkiga församlingen i Kimito.
– Det jag värdesätter otroligt mycket i prästens arbete är att träffa människor i väldigt olika livssituationer, dela deras smärta, deras drömmar, deras förhoppningar och kunna vara en medmänniska, men också en representant för Guds kärlek och omsorg. Det är ofta de situationer där jag känt mig mest svag, kommit mest till korta, som kunnat bli vittnesbörd om att Gud använt mig och fört mig till den plats där jag behövt vara just då.
Idrotten och nåden
– Att kunna gå ut och springa en timme varannan dag, det är livskvalitet för mig, säger Björn Vikström.
Under studietiden spelade han handboll i två lag och i Kimito var han juniortränare i friidrott och fotboll. För den blivande biskopen blev tränarrollen också en värdefull erfarenhet av ledarskap. Att se barnen och ungdomarna lyckas och överträffa sig själva nämner han som sin bästa idrottsupplevelse.
Men idrotten handlar om mycket mer än tävling: meningsfull fritid och att vara del i en gemenskap. Bollförbundets program Alla spelar påminner om kyrkans budskap att människans värde inte är beroende av prestationer. Det är sådan nåd och kärlek Vikström hoppas att kyrkan i dagens samhälle står för.
– Nåd kan till exempel betyda att vi duger inför Gud och inför människor också fastän vi inte är effektiva, fastän vi inte har en massa vänner på Facebook eller en massa intressanta arbetsuppdrag på vårt CV eller inte är tv-kändisar.
Han tycker det är viktigt att kyrkan aktivt deltar i samhällsdebatten, för fram de värderingar som springer fram ur tron och Bibeln och vågar ta ställning i svåra frågor, för människor som blir förbisedda eller felbehandlade.
– Det må gälla marginaliserade ungdomar eller ensamma åldringar eller papperslösa flyktingar.
Sörjer polariseringen
Vikström läser mycket, både skönlitteratur och teologi, och när han reser lyssnar han gärna på ljudböcker som avkoppling och inspiration. Förutom teologi har han studerat litteraturvetenskap och filosofi. Att skriva, böcker, artiklar och kolumner, ser han som ett sätt att utöva biskopsämbetet:
– Att brottas med den ständiga spänningen mellan ett budskap som förblir detsamma, men som samtidigt behöver kläs i ord och handling på ett unikt sätt här och nu för att bli förståeligt och nå ut till människor som lever i dag.
Han värdesätter kontakten till den akademiska världen, som han också ser som en möjlig framtida utmaning ifall han inte blir vald. Han arbetade tre år vid Åbo Akademi med ett tvärvetenskapligt projekt kring hållbar utveckling och tycker framför allt om att föreläsa och delta i seminariediskussioner.
– Det ger nya impulser för mig som predikant, det tvingar mig att argumentera, att lyssna på sådana som har andra åsikter än vad jag själv har.
Speciellt uppskattar han växelverkan mellan det akademiska och det kyrkliga livet.
– Jag tycker det är viktigt att de som studerar teologi och funderar på att jobba inom kyrkan också under sin studietid har en levande kontakt till en församling och uppmuntras att reflektera över och växa i sin tro.
Vikström tror inte att färdiga svar på livets stora frågor står att läsa någonstans. Han sörjer när han ser att riktningar inom kyrkan klamrar sig fast vid fiendebilder av varandra och upprätthåller polariseringar mellan vem som är och inte är trogen Bibeln.
– Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att det att Bibeln är Guds ord handlar om hur vi i dag tar emot, lyssnar på, förstår och ger Bibelns budskap gestalt i vårt sätt att leva som enskilda kristna och som församling och kyrka.
För honom har det varit en befrielse att upptäcka att frågan om hur vi ska vara som kristna i dag är precis densamma som Paulus och de första kristna funderade på.
– Också vi brottas med Bibelns texter och får försöka fundera på hur vi som kyrka idag ska förhålla oss till olika samhällsfrågor, som till exempel äktenskap och sexualitet. Hur ska vi förhålla oss till flyktingarna och asylsökande och hjälpa dem, på vilket sätt ska vi där vara trogna det kristna budskapet?
Vikströms svar blir att följa Jesus exempel: starkt förankrad i den judiska traditionen och skrifterna, samtidigt lyhörd för de människor han mötte och för deras konkreta behov.
En lyssnande ledare som tar ansvar
När det kommer till ärkebiskopsposten har Björn Vikström ett familjearv att bära, på gott och ont. Hans pappa John Vikström innehade den posten stora delar av 1980- och 90-talet.
När Kari Mäkinen meddelade att han går i pension blev Vikström kontaktad av människor som önskade att han skulle ställa upp i valet.
– Jag har hunnit vara både församlingspräst och biskop och skrivit om frågor som på många sätt är aktuella i dag, allt från äktenskap och kristet miljöansvar till folkkyrkan i dagens värld. Jag tyckte det var viktigt att åtminstone allvarligt fundera på det. Jag är inte heller färdig att slå mig till ro och vänta på pensionsåren. Därför vill jag gärna ställa mig till förfogande och försöka vara det salt och ljus som Jesus kallar oss till, i världen och i kyrkan.
Han vill inte ta sig själv på för stort allvar och hoppas att han är lätt att ta kontakt med, som privatperson och biskop. Han vill gärna föra med sig det finlandssvenska sättet att förhålla sig till kyrkans auktoriteter, som han tror är mer avdramatiserat.
Idealbilden är en lyssnande och diskuterande ledare som ger utrymme för olika röster och tål olika åsikter, men som också vågar ta ställning, visa riktning och bära ansvaret för obekväma beslut som måste fattas.
Björn Vikström är beredd att ta kritik för sina åsikter och handlanden, men osaklig kritik mot honom själv eller andra reagerar han på.
– Om jag upplever att någon ifrågasätter ärligheten i min övertygelse eller kommer med direkt falska beskyllningar – det tycker jag inte är någonting man stillatigande behöver låta ske.
Han vill gärna fortsätta vara en aktiv röst i samhällsdebatten, en roll han tycker Mäkinen skött väl. Samtidigt är han inte okritisk till det sätt på vilken ärkebiskopens roll som hela kyrkans ledare och ansikte utåt förstärkts under de senaste trettio åren.
– Det är viktigt att komma ihåg att en biskop alltid har sin legitimitet nerifrån, från församlingarna. Jag skulle gärna betona ärkebiskopens roll i ärkestiftet lite starkare.
