Vad händer om det blir helt tyst?
Vad händer om det blir helt tyst?

Jag fortsätter jaga största möjliga tystnad

tystnad.

Var är du? Du är lika efterlängtad som svårfångad. Jag söker dig hemma, på retreaten, i spårvagnen. Och jag ger inte upp

24.2.2017 kl. 14:51

Förut var jag fascinerad av den, på sistone har jag närmast varit besatt av att hitta den, den där största möjliga tystnaden. Redan som barn älskade jag att stiga in i små ögonblick av tystnad. Ett slags pärlor av stillhet som jag försökte samla, så som jag samlade stenar i en glasburk. När jag promenerade i skogen kunde jag stanna upp för att lyssna om det var alldeles, alldeles … tyst. Men det var det sällan. Det hördes ett svagt brus från husfabriken i närheten, eller en moped som knattrade på avstånd.

Men någon gång lyckades det, ett nanoögonblick av ett totalt ingenting.

Jag hade en liknande upplevelse för ett par somrar sedan, på vårt hyrda sommarställe. Vi satt sent ute, barnen hade somnat (en oerhört viktig förutsättning för tystnad). Sjön låg spegelblank. Och plötsligt hälsade den på, den totala tystnaden. Som så många andra nutidsvarelser var jag tvungen att efteråt dela med mig på Facebook. Jag skrev bland annat: ”Inte en fågel, inte en bil på avstånd. Inget. Och det gjorde mig häpen och lycklig. Hur kunde jag glömma att livet ska vara så?”

Jag tror inte att jag glömt egentligen. Det är snarare så att jag förtränger att jag älskar och behöver tystnad, för en mer ovanlig gäst i mitt liv finns inte just nu. Och samtidigt vet jag att det är många, många där ute som har det alldeles för tyst. Den självvalda och välkomna tystnaden spelar i en annan liga.

Jag har funderat över varför min tystnadstörst vuxit sig så stark på sistone. Är det för att jag är småbarnsmamma? För att jag känner mig stressad? För att jag bor i stan men är uppväxt på landet? För att jag är sladdbarn och under barndomen blev van vid ett eget tyst rum? Antagligen lite av allt. Och det finns säkert väldigt många som har exakt samma längtan som jag.

”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” (Mark 6:30), sa Jesus till lärjungarna. Det låter alldeles underbart. Jag hade hakat på direkt. Speciellt om jag vetat att barnen har det så trevligt under tiden att de inte hinner sakna mig.

Om jag lyckas hitta den totala tystnaden igen, för en lite längre stund än ett ögonblick, vad tror jag då att ska hända?

Kommer jag att hitta en ny inre frid? Eller skulle en längre tystnad kännas tråkig, väcka ångest? Kommer jag att känna en guddomlig närvaro? ”Var tyst, så skall jag lära dig vishet.” (Job 33:33) Tänk om det faktiskt är så enkelt?

Hemma

För att stjäla en stund tillsammans med bara mina egna tankar brukar jag ibland smyga i väg till sovrummet eller toaletten och ljudlöst stänga dörren om mig. Det fordrar ihärdig träning och en fingertoppskänsla för hur man tvingar trilskande handtag till tystnad. Men sällan hinner jag mer än stänga dörren innan någon har ett ytterst viktigt och förstås brådskande ärende till mig.

Nå, när barnen somnat, tänker jag … Men det är alltid något som låter, diskmaskiner som surrar, duschar som strilar eller skärmar som mumlar. Och klart att en relativ tystnad är bättre än ingenting. Men nu råkar jag ha fått dille på absolut tystnad, och det är i det skedet som minsta lilla knäpp i elementet blir störande.

Sovrummet då? Mörkt, natt, svalt – alla förutsättningar finns. Men så är det andetagen från dem som sover nära (en lycka att ha sådana förresten). Och kanske främst av allt känslan av att någon kan vakna när som helst, hosta eller gny i sömnen.

Kanske tystnaden är fullkomlig först när vi vet att det bara är vi själva som kan bryta den?

Det sjunger i mina öron

Min farmor, som jag aldrig hann träffa, hade en slags musik i sina öron. Hon emigrerade till New York och bodde i Bronx i många år. När hon flyttat tillbaka till Österbotten på äldre dar brukade hon säga att ”hä e så tyst så i sjunger mi i örona”. Jag tror jag vet exakt vad hon menade. Vissa gånger jag lyckats fånga tystnaden har det brusat ganska högljutt i mina öron. Är det mitt blodomlopp? Begynnande tinnitus? Eller är det så tystnaden egentligen låter?

I bussen och spårvagnen har jag också musik i mina öron. Jag lyssnar på lugna, upproriska, muntra eller ledsna låtar. Om jag konstant ska röra mig i ett ljudlandskap kan jag ju lika gärna lyssna till det jag själv väljer, eller det min online-musiktjänst väljer för mig.

Och på något märkligt vis får det mig att uppleva det jag har omkring mig mer intensivt. Husfasaderna blir filmkulisser till tonerna av någon vemodig låt av Old sea brigade, och jag och mina medresenärer blir huvudrollsinnehavarna som alla bär på en unik och sevärd historia. Vi rör oss från betongen i Böle till Sandvikens skeppsdocka, som ligger gul i morgonljuset, och allt är vackert till den rätta musiken.

Vårt hjärta och oljud passar inte ihop. Forskning har visat att antalet hjärtinfarkter ökar av trafikbuller.

Jag är inte alls förvånad. Men kan det vara så att de ljud vi tycker om och själva väljer ger samma goda endorfiner som efterlängtad tystnad?

Röster från förr

Innan jag somnar hör jag dem – rösterna som lämnat mig alldeles för tidigt. Jag hör alldeles tydligt min finurliga och kloka svärmor säga: ”Ja noo ha jag venta”, med just det tonfall hon alltid använde när vi äntligen kom ”heim” efter en längre tid borta i stora världen.

Och jag hör min goda vän skratta på sitt karakteristiskt fnissande vis, stillsamt men ändå från tårna. Så där som hon brukade göra strax innan vi skulle till att kramas och strax efter att någon av oss sagt något roligt.

Där är den, närvaron. För att det är tillräckligt tyst.

Retreat

Äntligen. I ett rum med vita väggar och med helgonet Sankt Martin hängande över huvudändan av min säng (han håller ett svärd, men ser fredlig ut) händer det: en längre stund av absolut tystnad. Och allt jag kan tänka är: det här borde vara obligatoriskt. Tystnad i någon form borde stå på vårt schema. Den här gången krävdes det tre tåg och en promenad rakt in i skogen för att hitta det jag sökte. Tystnad som överenskommelse – jag rekommenderar.

Under introduktionen av min endagsretreat talas det mycket om kravlöshet. Retreatledaren säger att vi, efter att vi går in i tystnaden klockan tolv, inte behöver se någon i ögonen om vi inte vill, inte le mot någon om vi inte känner för det. Det känns bra att höra. Inga bordssamtal under lunchen, inget ”Vad jobbar du med?” och ”Tack, tack för den goda maten”. Jag inser att det bland annat är den kravlösheten jag är på jakt efter i tystnaden. Inga pinsamma tystnader som jag ser som min uppgift att babbla bort.

Det enda som förväntas av mig är att jag ska hålla vissa tider och hålla mun.

Det passar mig utmärkt. Jag slevar i mig min ugnsfisk och känner mig nöjd. Jag känner mig också lite buren av den ordlösa gemenskap jag delar med de andra kring bordet.

Andakterna i kapellet är väldigt tysta, om man bortser från våra magar som väsnas i kapp. Kroppen lämnar oss sällan i fred. Den pockar på och gör det högtidliga så mycket mer mänskligt. Bönestenar och matsmältning liksom.

Jag plockar på mig ett par poesisamlingar i retreatgårdens välfyllda bibliotek, bläddrar planlöst och läser Viola Renvall: ”Jag öppnade fönstret / och lät tystnaden komma in. / Hon bar en doft av vilda gräs, / en klar ton av längtan, som genomborrade mitt hjärta.” Jag lägger boken till sidan och sover en stund.

Jag tänker inte mer heliga tankar än annars under min korta retreat, men jag tänker egna tankar, ostört. Och faktiskt: jag lyckas ganska bra med att inte tänka någonting alls.

Kapell

Foto: Andreas Andersson

Kampens kapell, också kallat tystnadens kapell. Så träffande – min kamp för tystnad. Som en stor badtunna står kapellet mitt i stan, bland människor som har mycket bråttom. Jag slinker in på väg till jobbet. När dörren stängs efter mig blir det samma effekt som när man trycker på tevens mute-knapp. Jag går in i själva kapellet, övervägande byggt i trä och utan fönster. Det känns lite som när man som barn någon gång kröp ner i en stor låda av kartong och kände sig helt skyddad för världen.

Jag sitter en stund och beundrar arkitekturen. Och det är ganska tyst ett tag, bara lite prassel från vinterjackor och ett dovt ljud från spårvagnsskenorna utanför. Sedan börjar de förbereda morgonens andakt i entrén och de högljudda rösterna tränger sig in alltför tydligt.

Man kan väl inte hyscha åt personalen i Kampens kapell, tänker jag.

Men jag tänker också att trosutövning är väl lämpat för det här med tystnad. Alla andakter, missionsstugor, bönegrupper, vesprar och meditationer; de signalerar att här är vi inte rädda för att stilla oss, bli betänksamma och vördnadsfulla.

Någon dag senare, i en söndagsmässa som är allt annat än tyst, i stället glad och bullrig, säger han som predikar att vår längtan efter Gud kanske säger mer om oss än det vi faktiskt vet om Gud. Det tilltalar mig. Min längtan mår ganska bra, det är sämre ställt med tid och motivation och att komma till skott.

Min längtan säger kanske mer … tänker jag där jag skramlar fram i spårvagnen och plockar fram mina hörlurar ur fickan.

Resten är tystnad

Häromdagen läste jag den strålande formuleringen från slutscenen i Shakespears Hamlet: ”The rest is silence”, ”Vad övrigt är, är tystnad”. Det blir ju en perfekt avslutning på min text om tystnad, tänker jag. Men sedan inser jag att det kan bli forcerat. Det övriga kommer att vara allt annat än tyst. Det kommer att sucka, prassla, brumma, kurra och ropa, precis lika mycket som det alltid gjort.

Men jag tänker fortsätta plocka dem, mina pärlor av tystnad.

Ulrika Hansson
Kyrkpressen och Fontana Media har haft sina utrymmen på sjunde våningen på Sandvikskajen 13 i Helsingfors.

Flytt. Kirkkopalvelut sålde huset – det innebär flytt för Kyrkpressen och Fontana Media senast i januari 2020. 13.8.2019 kl. 11:57
Karolin Wargh tycker det känns mäktigt att spela orgel.

Utmärkelse. Karolin Wargh, kantor i Solfs församling, är årets kantor. – Det känns helt otroligt och väldigt roligt. Jag hoppas att jag genom den här utmärkelsen kan föra fram hur viktigt det är med orgelpedagogik, säger hon. 8.8.2019 kl. 16:23
Trots att gruppen samlas i kyrkhemmet i Malax är det en öppen grupp där alla slags synsätt och åskådningar ryms med. Till exempel är en av medlemmarna präst medan en annan nyligen har skrivit ut sig ur kyrkan. Från vänster till höger syns Joakim Snickars, Mats Bergvik, Hillevi Lasén och Kristian Norrback.

på djupet. Var tredje vecka träffas en diskussionsgrupp som behandlar teologi, filosofi och psykolog i Malax. Gruppen kallar sig Amici in spiritu och fungerar som en motkraft till samtidens ofta ytliga och aggressiva diskussionsklimat. 29.7.2019 kl. 10:00
– Det är fortfarande min grundtanke att förvandla orden till gärningar, att det inte bara ska se bra ut på ytan.

gemenskap. Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors. 25.7.2019 kl. 08:30
–  Skuld och skam är frågor som kommer upp hela tiden. Inför livets största vändpunkter formas frågorna i våra innersta djup, säger Barbro Eriksson.

sjukhuspräst. I det kyliga, kliniska kaos som sjukhus och sjukdom kan innebära finns det personer som bygger altaren och andas empati. 25.7.2019 kl. 08:30
Kyrkan möter människor i livets höjdpunkter och dalar. Ofta är mötet gott, men ibland blir det en besvikelse.

förrättningssamtal. ”Nästan terapeutiskt” och ”rutinmässigt” är ord människor använder för att beskriva samtalet med prästen inför sin bröllopsdag, sitt barns dop eller en anhörigs jordfästning. De flesta har positiva erfarenheter, men hos några har mötet lämnat en besk eftersmak. 24.7.2019 kl. 10:57
Maria Åkerblom gjorde redan som ung sensation som sömnpredikant. Oravais teaters version av Under liten himmel inleds med den första dramatiska predikan från sjuksängen.

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01
Emina Arnautovic
jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet 
i Närpes.

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00
"Musik är inte matematik", säger Nina Åström. Musiken är mer än summan av sina delar.

musik. ”Jag är ju bara från Kokkola”, kan Nina Åström tänka när hon rör sig bland musikvärldens stora eller spelar i ett fängelse. Efter trettio år i branschen och ett femtontal skivor ger hon ut sitt första album på svenska. 28.6.2019 kl. 15:34
Slutet nått

Kyrka. Under hösten har samtliga stift i landet arbetat med att förnya sina webbplatser. I december lanserades också Borgå stifts nya webbplats. 9.1.2019 kl. 09:00

Bidrag. Manusförfattare och regissör Klaus Härös film Livet efter döden får Kyrkans mediestiftelses största produktionsstöd, 20 000 euro, hösten 2018. 19.12.2018 kl. 12:00

missionsorganisation. Vid sitt möte senaste vecka beslöt biskopsmötet att inte rekommendera för kyrkomötet att Suomen Lähetyslentäjät ry (MAF Finland) godkänns som kyrkans missionsorganisation. 12.12.2018 kl. 08:00