Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



TILLGÄNGLIGHET. Då Claus Terlinden säger ”min församling” syftar han på alla människor med intellektuell funktionsnedsättning inom Borgå stift. I den församlingen är tomt prat överflödigt och vänskap avgörande. 29.9.2023 kl. 13:18

FLYGPLATSPRÄST. Flygplatsprästen Hanna Similä arbetar där många människor går genom gaten och porten till någonting nytt. Eller kommer hem igen. 26.10.2023 kl. 19:00

KVINNA OCH PRÄST. Domkapitlet i Borgå väntade inte på ett utlåtande från församlingen, efter att församlingsrådet bromsade pappret. Rådsmedlemmar i Karleby upplever sig "överkörda" efter domkapitlets resoluta beslut att förordna Annica Smeds. 28.9.2023 kl. 15:05

teater. Samtalet med David Sandqvist, som har regisserat Ronja Rövardotter på Svenska Teatern, glider in på döden gång på gång. – Jag har alltid varit rädd för döden. 28.9.2023 kl. 14:00

OFRIVILLIG BARNLÖSHET. Norska Cecilie Hoxmark vill bryta tystnaden och tabut kring ofrivillig barnlöshet. Därför grundade hon Prosjekt Åpenhet. – Jag kände sådan skam, som om jag var en felaktig vara, som om min man gjorde fel när han valde mig. Idag är hon femtio. Hon har skapat sig ett liv som inte kretsar kring en kärnfamilj utan är hennes eget bygge. 27.9.2023 kl. 19:56

politik. Kristdemokraterna har under sommaren fått kritik för sin tystnad under regeringsförhandlingarna och för att partiet inte stått upp för de mänskliga rättigheterna. David Pettersson, nyvald tredje viceordförande för partiet, ger kritikerna delvis rätt. 27.9.2023 kl. 11:32

Replot. Kyrkpressen skrev tidigare att domkapitlet i Borgå stift haft svårt att hitta en vikarie för Camilla Svevar, som är tjänstledig från jobbet som kyrkoherde i Replots församling. Nu är det klart att Fredrik Kass under hösten sköter kyrkoherdejobbet i Replot vid sidan av det egna jobbet i Kvevlax. 26.9.2023 kl. 15:34

BRANSCHBYTE. Kalle Sällström valde att byta Församlingsförbundet mot skolvärlden för ett år. I höst undervisar han i allt från hur man bakar semlor till hur man städar 26.9.2023 kl. 09:47

partipolitik. Kristdemokraterna fjärmas mer och mer från folkkyrkan. Kyrkans anställda röstar på De Gröna. Sannfinländarna får inte kyrkfolkets sympatier. Och SFP:s kyrklighet är illa undersökt. Kyrkpressen har tittat på två nya undersökningar om politik och kyrka. 25.9.2023 kl. 17:24

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapet kämpar med ekonomin och planerar en omstrukturering som kräver omställningsförhandlingar. Hela personalen omfattas. Uppsägningsbehovet uppskattas till högst en tredjedel av personalen. 22.9.2023 kl. 12:21

PSYKISKA PROBLEM. Familjerådgivningscentralerna har sedan 2020 besvarat enkäter om vilka trender som syns i familjerådgivningen. I enkäten 2023 sa 83 procent att klienternas psykiska problem har ökat. 20.9.2023 kl. 17:23

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

jul. För två år sedan samlades fem kvinnor med en gemensam vision: att skapa en jultablå som är ”bra på riktigt”. I år höjer de ribban för tablån – och försöker samtidigt sänka kraven på julen. 11.12.2024 kl. 16:53

evangelikala kristna. Donald Trump återvänder som president i USA i januari. Evangelikala och konservativare kristna hoppas på en ny internationell våg av ”gammal, god bibeltrogen kristendom” under hans styre. Men inte alla. 11.12.2024 kl. 13:49

Julgran. Biologi- och geografiläraren Torbjörn Granberg har grundat en annorlunda julgransfirma. Granarna som hyrs ut får en chans att överleva och återanvändas. 9.12.2024 kl. 19:16

UNGDOMAR I KYRKAN. Felicia Bodaxell flyttade från Sverige till Jakobstad för att jobba med unga. – Det jag fått ta emot vill jag ge vidare, säger hon. 4.12.2024 kl. 17:15

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15