Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

Om att fortsätta leva

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

Den sista mars i år dog Imre Kertész. Det var väntat, men jag var ledsen ändå. Nu är det omöjligt för mig att nånsin träffa honom, tänkte jag. Å andra sidan har jag ju läst så mycket av honom att jag inte alls är övertygad om att han skulle ha blivit glad över att träffa mig. Jag skulle ha varit en av de där andfådda människorna som omringade honom vid varje signering eller bokmässa, tröttade ut honom, hindrade honom från att göra det han verkligen ville, det vill säga skriva.

Kertész verkade se på världen på ett roat avstånd, alltid med något skarpt i blicken. Jag läser en intervju med honom i The Paris Review, en sen intervju då han är mycket utmattad av Parkinsons sjukdom och behöver hjälp och stöd av en vän för att orka svara på frågorna.
Intervjuaren ber honom berätta om hur det gick till då han började skriva som tjugofyraåring. Det var en tanke som slog honom på gatan, som en uppenbarelse, säger han. ”Men det var i själva verket inte alls förståndigt av mig att börja skriva. Min ekonomiska situation var inte sådan att jag hade råd att bli författare. Jag hade inte ens en penna.”
Han säger att skrivandet förändrade hans liv, att skrivandet har en existentiell dimension. Och det är sant, han skriver som någon som måste skriva, som den som knäpper händerna för att inte gå under.

Är det därför jag gillar Imre Kertész så mycket? För att han skriver som den troende tror, som om inte bara hans varande i nuet utan också i livet efter detta hade allt att göra med de bokstäver han formar?
”//jag arbetar nämligen ständigt, inte enbart för att få ihop till brödfödan, skulle jag nämligen inte arbeta, då skulle jag leva, och om jag levde vet jag inte vad det skulle tvinga mig till, och det är bäst att jag inte vet det, fastän mina celler, mina inälvor nog anar det, det är ju därför jag arbetar oavbrutet: så länge jag arbetar finns jag till,//” (Ur Kaddish för ett ofött barn)

Imre Kertész föddes år 1929 i Budapest, i en ungersk judisk medelklassfamilj. Då judeförföljelserna började måste den 14-åriga Kertész avbryta sin skolgång och börja arbeta.
Den ungerska riksföreståndaren Miklós Horthy vägrade låta Tyskland deportera de ungerska judarna trots att Ungern deltog i andra världskriget på axelmakternas sida – det här beslutet räddade säkert många ungeska judars liv. På våren 1944 förlorade Hitler tålamodet med Horthy, ockuperade Ungern och bortförde Horthy i fångenskap (han befriades senare av amerikanska trupper).

Några månader senare skickades Kertész till Auschwitz och därifrån till Buchenwald. Liksom huvudpersonen i romanen Mannen utan öde ljög han att han var äldre än han var för att undvika gaskamrarna. När Buchenwald befriades var han svårt sjuk, men överlevde.
Under trycket av ett totalitärt system – det stalinistiska Ungern – skrev han om ett annat totalitärt system – nazismen. Mannen utan öde, Kertész mest kända verk, fick nästan ingen uppmärksamhet då den kom ut i Ungern och blev känd först många år senare, då den översattes till tyska.
”Under stalinismen var du helt enkelt tvungen att fortsätta leva, om du kunde. Nazistregimen innebar, å andra sidan, en mekanik som arbetade med sådan brutal fart att detta ”att fortsätta leva” var att överleva. Nazismen svalde allt. Det var en maskin som arbetade så effektivt att de flesta inte hade en chans att förstå vad de genomlevde”, säger han i The Paris Review-intervjun.
Att försöka förstå vad man genomlever, vad det än är – var kanske det som Imre Kertész gjorde så väl att det blev inte bara stor konst utan en livshållning.

Varför blir man förtjust i en författare, varför blir man det inte? Är det tonen, språket, berättandet?
Eller är det temat?
Imre Kertész skriver, som icke-religiös jude, om skam och identitet på ett sätt som jag känner igen mig i, även om jag själv inte har någon som helst erfarenhet av att vara förföljd för min ras eller tro. I Mannen utan öde gör huvudpersonen, en tonårspojke, ett besök hos en granne, och där vill dottern (en judisk flicka i hans egen ålder) diskutera varför den gula stjärnan som de alla måste bära på sitt bröst får henne att känna sig ”hatad”. Den vetskapen, vetskapen om att ”judar är annorlunda än andra” får henne att känna än ett slags stolthet, än någon sorts skam. Pojken är förbryllad över att frågan väcker så många frågor hos henne. Han berättar en historia om ett barn som blivit förväxlat med en annan familjs barn för att få henne att inse att det enbart är slumpen – inget som har att göra med ras eller särskilda egenskaper – som utvalt just henne och ingen annan att bära den gula stjärnan.
Och hon börjat gråta förtvivlat. Om hon skulle kunna vara någon annan än den hon är tvungen att vara, då är det ingen mening med alltihop, det är en tanke man inte kan stå ut med, säger hon.

I Kaddish för ett ofött barn återkommer Kertész till samma tema gång på gång. Protagonisten diskuterar med sin fru, som är barn till föräldrar som överlevt Förintelsen, hon är en flicka som tidigt förstår att hela hennes liv kommer att präglas av en religion och kultur som hon varken känner till eller intresserar sig för, ingenting skiljer ju henne från någon annan, ”skulle det då måhända vara, sade hon, ett i hennes gener nedlagt hemligt urgammalt budskap, som hon själv inte hör och därför inte heller kan känna till?”.
I sin sista bok, Den sista tillflykten, skriver Kertész om en författare som vill skriva en bok om Bibelns Lot (ja, just han vars fru vände sig om för att se på det förstörda Sodom och därmed förvandlades till saltstod). Men hans Lot är en ”på visum och uppehållstillstånd lysten Lot”, en ”ohjälpligt främmande individ, vars hudfärd alltid kommer att skilja sig något till och med från hudfärgen på dem vilkas hudfärg liknar hans egen hudfärg”. Författarens teori lyder så här: samhällets emotionella jämvikt kräver att den rollen, Lots roll, ska skapas och fyllas, och hos judarna fanns det tillräckligt mycket högmod och utmaning för att ”inte bara fylla denna speciella roll utan för att däri se ett test på sitt fortbestånd”.

Läs hela essän i papperstidningen.

Sofia Torvalds



KONFIRMANDTIDEN. Ungefär 68 procent av unga som konfirmerades i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under 2023 tycker att konfirmandtiden har påverkat deras psykiska välbefinnande på ett positivt sätt. Det här kommer fram i kyrkans nationella självutvärdering för konfirmander. 29.11.2023 kl. 08:00

kulturpris. I trettio år var Stefan Härus redaktör för programmet Tack och lov i Yle Vega. Programmet presenterade andlig musik enligt lyssnarnas önskemål, och präglades starkt av Härus röst, personlighet, närvaro och kunskap. Dessa motiveringar lyftes fram när Stefan Härus fick Församlingsförbundets kulturpris år 2023. 28.11.2023 kl. 15:33

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Vem har sökt tjänsten som ledande kaplan i Väståbolands svenska församling? Vem blir citykaplan i Johannes församling? Läs mera i notisen från domkapitels senaste sammanträde. 28.11.2023 kl. 13:58

KORANFORSKARE. Många muslimer upplever pressen från västvärlden som outhärdlig, säger Torsten Sandell, som bott länge i Turkiet och forskat i Koranen. 23.11.2023 kl. 08:00

livskris. När hon var fem år hittade Mari Koli sin pappa död. Det är egentligen där berättelsen om krig, en utbränd vd och att vandra sig frisk börjar. – Jag hörde en röst som sa: Du måste gå till Santiago de Compostela. 22.11.2023 kl. 13:01

EKENÄS. I tider när kyrkobyggnader blir nattklubbar eller bostäder går Betesdaförsamlingen i Ekenäs mot strömmen. Frikyrkan har köpt och renoverar den mer än 150 år gamla träbyggnaden Ekenäs seminarium. 21.11.2023 kl. 18:19

KYRKOMÖTET. Ombuden Ulla-Maj Wideroos, Patrik Hagman och Rolf Steffansson har meddelat att de inte ställer upp för omval när ett nytt kyrkomöte ska väljas i februari. Kyrkpressen bad dem sammanfatta de senaste fyra åren och slutsatsen blev – det går kanske framåt, men framför allt går det långsamt. 20.11.2023 kl. 13:11

HÖSTDAGARNA. I år reste hela 600 ungdomar från olika håll i Svenskfinland till Höstdagarna i Toijala. Elis Storsjö från Mariehamn var en av dem. 20.11.2023 kl. 12:54

KYRKLIGA VAL. Kandidatnomineringen inför kyrkomötesvalet och valet av stiftsfullmäktige avslutades i onsdags. Här följer en preliminär sammanställning av listorna och kandidaterna. 17.11.2023 kl. 16:10

ETT GOTT RÅD. Då artisten Jukka Leppilampi var 20 år hittade han de vägar i livet som han traskat på sedan dess. Han ångrar nästan ingenting. 16.11.2023 kl. 11:42

sibbo. Sibbo svenska församling har fyra manliga medarbetare, och alla är duktiga sångare. De bildar kvartetten Vaneo, och nu övar de inför julkonserter i Sibbo gamla kyrka. 15.11.2023 kl. 16:08

RELIGIÖST TRAUMA. Hon har vuxit upp i en religiös miljö, där hon utvecklade en posttraumatisk stress. Men trots att hon försökt har Jennifer Granqvist inte förlorat sin tro. Tvärtom – tron har blivit starkare. 15.11.2023 kl. 15:17

KYRKOMÖTET. Den 6 till 10 november har kyrkomötet sammanstrålat i Åbo. Rolf Steffansson är ett av de ombud som varit på plats under sittande kyrkomötets sista plenum. 10.11.2023 kl. 12:04

ANDLIGT VÅLD. Andligt våld förekommer överallt – i parrelationer, i familjer och i församlingar. Då Gud används för att få dig att känna dig mindre, då är det aldrig dig det är fel på. Det konstaterar Sara Mikander och Catharina Englund som leder en grupp för personer som blivit utsatta. 8.11.2023 kl. 13:20

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

MIRAKEL. För Tiina Kumpuvuori har det varit ett mål att trots sin cp-skada kunna leva ett så normalt liv som möjligt – och att bilda familj. – Jag vill inte vara den som man tycker synd om. 2.1.2025 kl. 08:56

Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan med dess 5,5 miljoner medlemmar ser trenderna ut att vända. Finlandssvenska Emma Audas och Patrik Hagman som jobbar med prästrekrytering och opinionsbildning i Sverige ser ny glädje och nytt förtroende kring kyrkan. 30.12.2024 kl. 19:00

relationer. Vill du bli en bättre människa eller livskamrat 2025? – Var frikostig med respons och ge av din odelade uppmärksamhet, säger Jan-Erik Nyberg. 28.12.2024 kl. 08:00

julmusik. Här kommer 38 minuter, en del mera sällan spelade jullåtar – i genren pop, rock and praise. 12.12.2024 kl. 10:00

JULHÄLSNING. Kyrkpressen och Fontana Media önskar alla våra läsare en riktigt god och fridfull jul! 23.12.2024 kl. 13:22