Professor emeritus Bo Lönnqvist hoppas att hans bok ska ge oss ett nytt perspektiv på döden.

Vi har förlorat mycket

Döden har i vår tid blivit avdramatiserad, avritualiserad och tabubelagd. Vi har förlorat viktiga kulturella strategier, säger professor emeritus Bo Lönnqvist.
26.5.2013 kl. 12:00
I dagens värld har döden blivit så gott som osynlig. Ändå undgår ingen döden. I dag när någon dör hålls begravning och efteråt ofta en minnesstund. Och det är allt. Men för inte så länge sedan, någon generation bakåt i tiden, var döden mycket mera närvarande i människors vardag. Döden blev synlig på många sätt i folktro, i ritualer och i olika mera påtagliga förhållningssätt och seder.

År 1967 arbetade den 26-årige Bo Lönnqvist som arkivarie vid Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkiv. Lönnqvist skickade ut ett frågebrev, ”Traditioner om död och begravning”, till så kallade bygdemeddelare. Från 75 meddelare i de svenskspråkiga kusttrakterna inkom cirka 930 sidor uppteckningar om ämnet.

Nu har emeritusprofessor Bo Lönnqvist gett ut en bok som bygger på det material som insamlades för mer än fyrtio år sedan. Boken Dödens ansikte. Tro och seder bland herre och folk publiceras av förlaget Scriptum i Vasa.

– Som vetenskapsman arbetar man med olika teman under mycket lång tid. Idén till den här boken kom från Christoffer Grönholm, numera avliden kanslichef för Svenska Folkskolans Vänner. Både han och jag hade själva berörts av döden på nära håll, berättar Lönnqvist.

Grönholms bokidé sammanföll medLönnqvist ambition att ge ut en bok som baserade sig på något av allt det intressanta material som finns bevarat i Folkkulturarkivets gömmor och som aldrig blir utnyttjat, använt eller publicerat.

– Bygdemeddelarna var en verksamhet som inleddes på 1870–1880-talet genom att man utlyste pristävlingar i tidningar. Tidigare låg betoningen på att bara samla in fakta om seder och bruk i bygderna. Senare började man också se närmare på hur meddelarna skrivit och berättat. Forskningen har därför blivit mycket mera mångbottnad.

Analytiska rubriker

– Strukturerandet av bokens material har varit ett stort tankearbete. Det krävs tid för att tanken och strukturen ska mogna, säger Lönnqvist.

Rubrikerna i boken är analytiska så att man kan förstå innehållet när man läser dem. Några exempel: Den sista färden, Dödens tingliga värld, Jordelivets slut – själen rings in, Gästabud för kropp och själ – en fest för livet, Dödens ansikte – Kulturens kalejdoskop.
Lönnqvist betonar att också vetenskapligt arbete kräver både fantasi och kreativitet. Åtminstone inom det humanistiska området.

– Det är som att måla. Jag är ju också konstnär och målar porträtt av nära vänner.
På kvällen kan Lönnqvist fundera över något problem i sitt arbete och när han vaknar morgonen därpå måste han genast skriva ned sina tankar.

– Det är spännande att se vad som blivit till av sig själv under natten.

Skapade trygghet och mening
Ritualiseringen av döden genom en mängd olika seder och bruk fungerade som en kulturell strategi för att folk skulle kunna hantera döden.

– Det här har vi helt tappat i dag. En av bokens funktioner är att visa på hur mycket vi förlorat av tidigare generationernas traditioner och ritualer.

Ritualerna kring döden skapade trygghet och mening. Döden blev en naturlig del av livet. Kyrkans roll var perifer, det som betydde något var allt runtomkring, föreberedelser och gravölet efteråt.

– Folk gick nästan och väntade på att någon skulle dö. Det var något positivt för då fick man äta sig mätt i en tid när folk för det mesta levde i halvsvält stora delar av året, säger Lönnqvist.

Festerna blev ett återvändande till livet. Ofta var festerna uppsluppna med mycket brännvin.

I dag har den rent kyrkliga begravningsceremonin blivit det enda som finns kvar av hela det rika kulturella arvet av seder och bruk kring döden.

– Döden har blivit individualiserad, tabubelagd, sekulariserad, avritualiserad, medikaliserad och avdramatiserad i vår tid. Tidigare var döden en mera kollektiv händelse, något gemensamt för alla.

I dag händer det att man inte tar barn med på begravningar, eller att man anklagar sjukhus för att ha tagit livet av en 95-åring.

– En teknokratisk syn på döden gör att döden ses endast som ett förfärligt misstag. Religion och tro har skjutits åt sidan.

Lönnqvist säger att vi tappat förmågan att förstå symbolspråk och att vi tolkar ytligt.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Tomas von Martens



Mest läst

    Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

    Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

    Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

    Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

    Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

    Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

    Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

    Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

    Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

    Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

    Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

    Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

    Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

    Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

    Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

    Mest läst

      vitsen. I höst blev det tjugo år sedan Kyrkpressens första vits publicerades. Den var ett resultat av spontan brainstorming en sen kväll. 5.1.2016 kl. 00:00

      eroa kirkosta. Kyrkan besparades från oväntade toppar i statistiken över utträden under 2015. I stället har förtroendet för kyrkan som institution stärkts bland finländarna. 4.1.2016 kl. 14:44

      film. RECENSION. Natalie Portmans regidebut är ett ambitiöst projekt. 23.12.2015 kl. 00:00

      biskopens julhälsning. I biskopens julhälsning tar Björn Vikström fasta på barnet och den kanske för stora uppgift som vilar på dess axlar. 21.12.2015 kl. 00:00

      samtalstjänst. Telefon, chatt, brev på posten. Alternativen är många för dig som behöver någon att tala med under julhelgen. 21.12.2015 kl. 13:42

      Mest läst