En av dem sa: ”Jag tänker rösta i församlingsvalet för första gången någonsin. Vem ska jag rösta på? Det ska vara någon liberal.”
Liksom jag är hon 48 år.
Någonting är på gång, tänker jag. I det amerikanska mellanårsvalet syntes en Trump-effekt – människor aktiverades av det amerikanska politiska landskapets kraftiga polarisering och sådana som inte tidigare brytt sig om att rösta tog sig till valurnorna.
I Helsingfors tyder siffrorna i förhandsröstningen på en något större aktivitet än tidigare. I mitt sociala medier-flöde syns inlägg där personer uppmanar de passiva kyrkmedlemmarna till kamp för de (liberala) värderingar de saknar i kyrkliga sammanhang. Lämna inte kyrkan, påverka i stället!
När vi talar om valet på redaktionen kommer vi till att läget ser väldigt olika ut beroende på vilken församling vi betraktar.
I många församlingar har lekmannamakten länge koncentrerats till en liten cirkel, inte på grund av att någon ville smida ränker i ett slutet sällskap utan för att ingen annan brydde sig.
Det blev de ”kyrkliga” mot de ”icke-kyrkliga”, och även om de ”icke-kyrkliga” konfirmerades i tiden var det inte för att de sedan skulle kasta sig in i församlingens verksamhet utan för att de fick gå på dans och ta sig en hutt när de blivit tillräckligt gamla för nattvardsvin.
I församlingsrådet satt sedan de ”kyrkliga” och tyckte kanske ofta lite för likadant – inte för att dörren var stängd utan för att ingen annan kom in.
Det är dags att utvidga våra revir.
”Jag oroar mig lite för min kompis som ska rösta i församlingsvalet för allra första gången.”
Men samtidigt oroar jag mig lite för min kompis som ska rösta i församlingsvalet för allra första gången.
Kommer hon bli besviken? Kommer hon om fyra år att konstatera: det blev ingen förändring, kyrkomötet fattar fortfarande beslut som känns inskränkta, församlingen är som den alltid varit, främmande och avlägsen?
Alla organisationer behöver två typer av människor: trotjänare och förändrare. Strukturer förändras inte i ett nafs med nya människor, och strukturer ska inte förändras i ett nafs.
De som suttit i församlingsrådet i tjugo år behövs faktiskt. De behövs även om de tycker att allt var bättre förr. Det allra viktigaste i församlingsvalet är att bilda församlingsråd där människor vill något tillsammans, trots att de kanske vill alldeles olika saker.
Och det som jag önskar min vän och alla andra som för första gången vågar sig till valurnan i ett kyrkligt val är att de får rösta på någon de känner eller åtminstone någon de vågar kontakta.
Någon som de kan skicka e-post till. Någon som de kan uttrycka sitt missnöje för, eller be om något av. Någon som verkligen vill lyssna.
