Utåt välanpassat folk går på amfetaminderivat och adhd-mediciner för att orka jobba, säger Karl Peltonen.

Karl Peltonen ser finlandssvenskar gå på amfetamin för att orka jobba

drogmissbruk.

Karl Peltonen har under de senaste sju åren haft både penthouse på Malta och sovit i kartonger i parkeringshallar. Nu är han erfarenhetsexpert för rusvårdsföreningen Kran. Och ser det finlandssvenska dolda missbruket under ytan.

3.3.2026 kl. 10:00

Det är 37 grader varmt på Malta, fast morgnarna är svalare. Karl Peltonen vet redan innan han har öppnat ögonen vilken dag det är, och att han har vaknat före väckarklockan.

Javisst, den här natten har han sovit i parkeringshallen. Andra nätter är det parkbänkar. Allt han äger har han med sig i en ryggsäck, lite kläder och det han behöver för jobbet – deo­doranten. Det är år 2022. Han har nu varit fyra år på Malta.

Karl som kallas Kalle går ner till beachen och simmar. Han sitter av sin morgontoa och bors­tar tänderna på en offentlig toalett. Ofta hämtar han en ren skjorta i någon av de otaliga kyrkorna på ön. Två burkar nio­procentigt öl köper han, tömmer dem och går på jobb.

Han är telefonförsäljare på Malta mot marknaden i Sverige. Han ringer och säljer placerings- och finansieringstjänster till svenskar.

På jobbet behöver man inte prata med kollegerna, inte skriva, inte producera, bara ringa. Många av jobbkompisarna har missbruksproblem, stjäl och utnyttjar andra. Det springs mycket på toaletten där det tas kokain; också en del av cheferna på jobbet.

"Jag var helt slut. I en kyrka fick de mig att inse att det var dags att ge upp."

Övertalad att lämna ön

Trots att han har ett jobb tvingas Kalle ändå gå i kyrkorna i staden för att få mat, en euro här, en tia där. I en av församlingarna övertalar man honom till sist att åka hem till Finland, där det finns vård och en familj att ta stöd av.

– Jag var helt slut. De fick mig att inse att det var dags att ge upp. Det vara bara att sträcka upp tassarna och medge det, säger han.

Dealer, medicinmissbrukare och telefonförsäljare. Kalle Peltonen höll till i Gzira på Malta.

Man tar upp en kollekt för honom, släktingar hemma och någon kompis skjuter till några hundringar till flygbiljetten, och i augusti 2022 sitter han på flyget till Helsingfors. För att våga leva i Finland har han ryggsäcken full av recept­belagda mediciner han har fifflat till sig på Malta.

Den första tiden bor han hos sin mamma i Gräsviken, eller hos kompisar, men kommer snabbt in i knarksvängen i Helsingfors. Men till sist är Karl Peltonen i en återvändsgränd: utan bostad, utan jobb, livet är dyrt och det är slitsamt att slagga hos kompisar.

– Jag fick paniksymtom och var tvungen att gå till akuten på Haartmanska. Jag hade fått nog.

Tjugosex dagar senare börjar hans rusvård på gamla Aurora sjukhus, som i dag är ett centrum för missbrukarvård.

Erfarenhetsexpert vid Kran

I dag har Karl Peltonen nyligen fyllt 40 och varit drog- och spritfri i tre år. Han jobbar som erfarenhetsexpert för den kristliga rusvårdsföre­ningen Kran.

Utanför är det en gnistrande vit vinterdag i å­kvarteren i Borgå. Längst bort i vindlande korridorer för olika organisationer som arbetar med rus- och kriminalvård har han ett samtalsrum där de som behöver det kan droppa in, lite kalt, men med fåtöljer och lite konst på väggarna.

För Kran håller han lågtröskelmottagningar i förorter som Nordsjö i Helsingfors och Myrbacka i Vanda. På föreningens kansli har det varit bråk och verksamhetsledaren har fått sluta. Men det är långt borta från Kalle Peltonens fågel­fria, självständiga jobb, och han vill inte ta ställning till det.

Han talar helst finska men också en flytande svenska. I det här jobbet behöver man få tala sitt känslospråk. Också finlandssvenskar med beroendeproblem landar hos honom.

Hasch i sexan i Cygnaeus

Kalle Peltonen var sju år gammal när familjen på nittiotalet flyttade från Hässelby utanför Stockholm till Helsingfors. Hans pappa som drev affärer med grävmaskiner hade gått i konkurs.

Föräldrarna etablerade ett nytt liv som företagare och bodde på Parkgatan vid Brunnsparken.

– Där hade vi egentligen inte råd att bo. Vi behövde pengar hela tiden. Nu efteråt förstår jag hur mycket mina föräldrar jobbade då, säger han.

"Som finlandssvenskar hade vi lite mera pengar än andra knegare, och där satt vi ofta i någon källare och rökte hasch."

Kalle spelar juniorhockey i Jokerit. Till träningarna får han ofta ta sig ensam med hockey­bagen på axeln. Åtta–nio år gammal har han suttit bortglömd i kylan utanför Britashallen. En dag när han kommer hem från skolan går hans nyckel inte längre i låset. Utmätningen har vräkt familjen.

– Jag minns att vi hade fotografering med laget den dagen och jag behövde komma in för att få min spelskjorta.

I sexan i svenska Cygnaeusskolan testar han knark första gången.

–Det var en kille som hade tagit hasch och vi började testa det. Och så var vi ett finlandssvenskt gäng som i högstadiet i Norsen höll ihop och hade kontakter till en härva typer som kal­lades Eiramaffian. Som finlandssvenskar hade vi lite mera pengar än andra knegare, och där satt vi ofta i någon källare och rökte hasch.

Någon drog till nöjesstället Brunnshuset; andra till assan, järnvägsstationen.

– Till och med de som hade en bra uppfostran ville ibland gå ut och råna någon, inte för pengarnas skull, utan för adrenalinet. Inte för att slå ner någon, utan för att se om det skulle lyckas.

Moralen kring knark har förändrats bland finlandssvenskarna, säger Kalle Peltonen. I början av 2000-talet gällde portteorin bland de vuxna och hasch ansågs vara lika illa som heroin.

– Men under de senaste tio åren har det bland många blivit helt okej att använda kokain till och med dagligen, och det är inte alls bara övre medelklass eller överklass som nöjesknarkar. Jag känner många som använder amfetamin eller missbrukar adhd-mediciner för att klara sitt jobb. De är kanske är femton–tjugo procent av dem jag träffar, säger Karl Peltonen.

Det gäller särskilt män, och sådana som inte har barn – eller kanske bara inte har dem över veckoslutet. Också i typ Borgå, säger Kalle Peltonen.

"En ankdammsgrej"

Bland finlandssvenskarna förblir problemet också mera osynligt. Svenskspråkiga dyker sällan upp i kamratstödsgrupper. Många har råd med privat rusvård.

– Där kommer ankdammsgrejen. Någon känner alltid någon som känner någon. Du kan jobba svart eller göra något annat för att få pengar, vad som helst som ger dig tid och typ första hjälp.

Det finns finlandssvenska nyckelspelare i knarkhandeln, men de lyckas ofta dölja sig bakom mellanhänder, säger Kalle Peltonen.

– Redan för några år sedan när Södertälje försökte ta över här i Finland åkte några finlandssvenska killar fast.

"Utåt såg allting snärtigt ut. Jag bodde i de dyrare stadsdelarna. Men jag var helt på dekis."

”Allt såg snärtigt ut utåt”

Sommaren efter militärtjänstgöringen 2006 åker Kalle med klasskompisar plus några till från Grankulla och Esbo till Solkusten i Bulgarien.

– Där introducerades jag i hårda droger av några som redan använde. Och sedan låg det på. Efter det behövde jag få ecstasytabletter varje helg. Och snart sålde jag själv.

Kalle Peltonen jobbade sig genom yrkesskolan Prakticum till merkonom, drev bowlinghallar i huvudstadsr egionen, i Kvarnbäcken och Mattby, ända fram till en konkurs 2014.

Han började köra runt för att sälja lyxdammsugare för 4 000 euro styck, klädd i silvergrå skräddarsydd kostym, i en gammal Volvo, och bodde i dyra kvarter i Helsingfors. Alla pengar gick till missbruket.

– Det såg ju snärtigt ut utåt. Men jag var helt på dekis.

Så flyttade han till Malta. Dit åker många som han för en nystart. Där jobbar han med en it-uppstart – och säljer också småningom knark i ett eget revir, och har status. Han har pengar och en lägenhet med takvåning och personliga tränare för fitness och tennis. Men så skadar han sig i brasiliansk jiujitsu, fastnar i medicinerna, som han till sist missbrukar. På den vägen slutar det på gatan.

"Det finns de som skickar sms när man har misslyckats och hejar på att ta nya tag och försöka igen."

– Jag ska ha svart bälte i det här en dag. Nu är jag bara nybörjare. Man får hela tiden vara medveten om sina egna svagheter, säger Kalle Peltonen.

En högre makt som ger hopp på vägen

I missbrukarvården i Helsingfors började det rulla på. Kalle Peltonen fick flytta till ett rusfritt boende och sedan också få mentalvårdstjänster. Efter sex månader kom han tillbaka till Aurora för att bli kamratstöd åt andra.

– När man får dela sin historia med andra som förstår, känns det att man inte är ensam.

Andra tidigare missbrukare har hjälpt honom: Stefan, som också hade hockeybakgrund. Jenni, som började i vården samtidigt som han. Maria, som ringde när hon hade hört att han var ute på parkbänkarna igen. Tomi, en tidigare gäng­kriminell som blev hans fadder i vården.

– Det är de som skickar sms och peppar en när man har misslyckats och hejar på att ta nya tag och försöka igen.

Gud då? Och kristliga Kran?

– Det här handlar någonstans om ett andligt uppvaknande och en tro på en högre makt – vilken den sedan än är. Med allt dåligt samvete och låg självkänsla behöver man, av tron eller någonting annat, få hopp över sin egen väg.

Men samtidigt, tillägger han, faller det ofta inte i så god jord med ett för tydligt kristet resonerande i de inledande kamratstödsgrupperna.

Ett livslångt projekt

Projektet att bli fri från beroendet är livslångt, säger Kalle Peltonen.

– Jag ska ha svart bälte i det här en dag. Nu har jag bara vitt bälte med några nybörjarstreck. Man får hela tiden vara ödmjuk, och medveten om sina egna triggers, och svagheter.

Text och foto: Jan-Erik Andelin


jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08

Modernitet. Mikael Kurkiala är kulturantropologen som länge trodde att kyrkans språk och ritualer tillhörde de andra – inte honom. I dag är han omvärldsbevakare för Svenska kyrkan och tycker att kyrkan tillhör alla, inte bara de troende. 18.3.2020 kl. 12:43

coronaepidemin. I hela Europa kämpar kyrkorna med samma problem: hur ska man ha kontakt med församlingsmedlemmarna, men samtidigt skydda dem från att bli smittade av coronaviruset? 17.3.2020 kl. 17:27

coronaepidemin. Kyrkliga förrättningar sköts nu med undantagsarrangemang: högst tio kan delta. Till gudstjänst samlas församlingen inte fysiskt. – Men vi har inte släckt lamporna, säger biskop Bo-Göran Åstrand och hoppas på fungerande tekniska lösningar ute i församlingarna 16.3.2020 kl. 21:06

undantagstillstånd. Nu råder undantagstillstånd i Finland. Gudstjänsterna fortsätter, men utan att församlingen är närvarande i kyrkorummet. 16.3.2020 kl. 19:21

biskopsvisitation. Coronavirusets effekter slog till med full kraft under helgens biskopsvisitation i Korsnäs. Stora delar av det program som planerats fick inhiberas och kvar blev bara biskop Bo-Göran Åstrands träff med förtroendevalda samt söndagens högmässa och påföljande visitationsstämma som ”bakades ihop” till en programpunkt. 15.3.2020 kl. 15:15

coronaepidemin. En stor del av församlingarnas verksamhet tar paus under den närmaste tiden. Gudstjänster och förrättningar sköts, men i något anpassad form för att minska risken för smittspridning. Både i Pedersöre församling och i Petrus församling i Helsingfors betonar man att församlingen fortfarande finns till för den som behöver den. 13.3.2020 kl. 11:49

epidemi. I helgen gör biskop Bo-Göran Åstrand biskopsvisitation i Korsnäs, som planerat – men i mycket avskalad form. – Nu om någonsin ska vi hålla ihop, och jag tänker att tillsammans och med Guds hjälp kommer vi igenom också det här, säger biskopen. 13.3.2020 kl. 10:02

coronaepidemin. Inga resor, inga möten, jobba hemma, rekommenderar Kyrkostyrelsen i anvisningar till församlingarna och stiften med anledning av coronaviruset. 13.3.2020 kl. 09:19

roman. Philip Teir ville skriva en roman han bottnade i, en roman som lyfte känslor som han själv känt. 12.3.2020 kl. 15:38

vikariat. Fyra personer har sökt vikariatet som stiftsdekan i Borgå stift. Stiftsdekanen har det övergripande ansvaret för fortbildning och utbildning i stiftet. 11.3.2020 kl. 14:59

Kyrkpressen. – Vår strategiska tanke har länge varit att gå i den här riktningen – att göra en tidning som är närmare församlingen, säger Hans Boije. 10.3.2020 kl. 17:12

Corona. På grund av Coronaviruset har man från Kyrkostyrelsen skickat ut ett cirkulär där man avråder församlingsanställda från handskakning, uppmanar till god hand- och hosthygien och betonar församlingarnas ansvar att tillhandahålla andlig vård vid krissituationer. 9.3.2020 kl. 11:31

europa. Nordiska kyrkoledare har undertecknat ett uttalande där dom uttrycker sin oro. 10.3.2020 kl. 13:26

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38