Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


Bidrag. Gunvor och Bo Skogmans minnesfond delade ut 10 000 euro i år. Kristinestads svenska församling har tillsatt en arbetsgrupp vars uppgift är att dela ut understöd ur fonden. 9.5.2023 kl. 18:57

PILGRIMSVANDRA. Från att ha känt sig slut efter en sträcka på 300 meter förbättrade Mikael Grönroos sin grundkondition rejält. Resultatet blev 725 kilometer pilgrimsvandring. 3.5.2023 kl. 20:46

ungdomar. Ungdomarna i Sibbo är oroliga. Medierna har rapporterat om skadegörelse i skolan, 0m hot, vapen och bråk på biblioteket. Sibbo svenska församlings ungdomsarbetsledare har ett motgift: kärleksbombning. – Men det finns unga som jag inte får kontakt med. Det är nytt, säger Patrik ”Putte” Frisk. 6.5.2023 kl. 10:29

ÄLDREVÅRD. Döden är en del av livet, i synnerhet för vårdarna inom äldrevården. De vill avdramatisera döden som inget man behöver vara rädd för. – Döden kan många gånger vara fin, säger Gerd Björklund. 5.5.2023 kl. 08:19

STÖDPERSONER FÖR DÖENDE. – Jag brukar dela med mig av mitt eget motto ”Ta av dig skorna för platsen där du står är helig”, säger sjukhusprästen Anne Mäkelä, som arbetar vid sjukhus och vårdhem i Forssa och Loimaa i sydvästra Finland. 5.5.2023 kl. 19:40

PRÄSTSKJORTA. Rune Lindblom har upplevt en del obekväma situationer i prästskjorta, både i Jerusalem och här hemma. Och konfirmander har inte varit övertygade om att han är präst över huvudtaget. 5.5.2023 kl. 10:00

ENKÄT. Biskop Bo-Göran Åstrand har tillsatt en arbetsgrupp för att ta fram en strategi för Borgå stift. Arbetsgruppen har utarbetat en enkät som man kan besvara under tre veckors tid. 3.5.2023 kl. 11:54

BRAND. Vi är tacksamma att branden stannade på sakristians sida, kyrksalen i Pernå kyrka är ju ovärderlig, säger Stina Lindgård, kyrkoherde i Agricola svenska församling. 2.5.2023 kl. 14:12

musiker. Nina Åström har uppträtt för miljonpublik, men också i fängelser i Ukraina och Ryssland. Hon går dit hennes kall för henne. 2.5.2023 kl. 11:32

mission. Domkapitlet i Borgå har inte anställt någon ny stiftssekreterare för internationellt arbete och mission. Biskop Bo-Göran Åstrand vill vänta på domkapitlets nya strategi som kommer om ett år. 28.4.2023 kl. 13:00

politik. Bibelförankrad konservatism betraktade man på SFP:s partikansli som ”gubbarnas” världssyn. Men riksdagsvalet visade partisekreterare Fredrik Guseff på någonting annat. Unga laestadianer i Österbotten är nu en politisk faktor som utmanar SFP – via Kristdemokraterna. 1.5.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeval. Domkapitlet har konstaterat att både Camilla Svevar och Johan Kanckos är behöriga för tjänsten. Domkapitlet placerar Camilla Svevar i första förslagsrum. 28.4.2023 kl. 10:10

KOLUM. I mitt arbete som studentpräst träffar jag unga studerande som söker sig till mig för samtal. Deras värld har mörknat så mycket att de har klivit över den tämligen höga tröskeln att söka hjälp hos en präst. 24.4.2023 kl. 08:00

biskopar. Den finländska teologen Jaakko Rusama har valts till biskop för den lutherska kyrkan i Storbritannien. 26.4.2023 kl. 15:02

UNDERSTÖD. Kyrkostyrelsens plenum har beviljat församlingarna understöd för sammanlagt 7,38 miljoner euro ur den statliga finansieringen för skötseln av församlingarnas kulturarv. 25.4.2023 kl. 11:01

UK. Äktenskapsfrågan och samarbetet mellan kyrka och skola – det var frågor som väckte debatt när Borgå stifts ungdomsparlament Ungdomens kyrkodagar samlades i Karis i helgen. 3.2.2025 kl. 17:22

forskning. Läkarvetenskapen vet inte exakt vad som orsakar PMS, men många kvinnor vet vad det är att inte riktigt känna igen sig själv några dagar varje månad. Sara Högberg blev less på bristen på kunskap och skrev en forskningsplan. Nu doktorerar hon i teologi – och forskar på menscykeln. 29.1.2025 kl. 17:52

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00