Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


Juha Lehtola. Döden som tema i böcker och film behandlas ofta genom det tunga. Regissören Juha Lehtola gick en annan väg. 12.8.2014 kl. 00:00

ebola. När våra tidningar fylls av oroande ebolanyheter är perspektivet ett helt annat i Västafrika. Anna Tikum, FMS-missionär i Senegal, berättar att hon knappt diskuterat viruset med någon, trots att sjukdomen skördar offer i grannländerna. Sjukdomen får inte heller några stora rubriker i de senegalesiska medierna. 12.8.2014 kl. 10:08

Irak. Martyrkyrkans vänner (MKV) sänder 12 000 euro till Irak. Hjälpen ges i form av vatten, mat och mediciner. 12.8.2014 kl. 10:05

Pia-Karin Helsing. Pia-Karin Helsing lämnade Bibeln då hon slutade vara ett Jehovas vittne. – Men jag har en stark och levande andlighet som leder mig framåt i vardagen. 7.8.2014 kl. 16:04

Kristna ledare i Mellanöstern sänder nödrop till Väst. Kristna irakier märks nu ut för döden. 5.8.2014 kl. 16:00

Petrus församling. Kyrkoherdetjänsten i Petrus församling har inom utsatt ansökningstid sökts av Daniel Björk och Monica Heikel-Nyberg. 4.8.2014 kl. 15:07

Petrus församling. Utvecklingen i Petrus församling går i en positiv riktning, säger Caroline Sandström, viceordförande i församlingsrådet. Men på vissa punkter träffar den kritik som riktats mot församlingen. 4.8.2014 kl. 15:17

Han har varit sjukpensionerad sedan unga år men trots att muskeldystrofin långsamt bryter ner hans kropp har Tom Sonntag funnit ett sätt att vara nöjd med livet. Hans passion för musik har hjälpt honom att fokusera på annat än de fysiska begränsningarna. 1.8.2014 kl. 10:56

Johan Westerlund har valts till ny kyrkoherde i Johannes församling i Helsingfors. Han vill att församlingen ska vara en mångsidig plats som ger utrymme för gemenskap och andlig utveckling. 31.7.2014 kl. 10:47

Kyrkans utlandshjälp skänker 50 000 euro ur sin katastroffond för att hjälpa utsatta familjer i Gaza. Med pengarna skaffas främst mat, madrasser, vattenbehållare och hygienartiklar. 23.7.2014 kl. 13:36

Uppvärmning med jordvärme har blivit allt vanligare, också i våra kyrkor. – Inbesparingarna i energikostnader per år är 60–80 procent, säger Jussi Hirvonen som ser sig själv som en predikant för värmepumpar. 17.7.2014 kl. 08:00

I många situationer har Ida Bernas känt sig obekväm av den enkla anledningen att hon inte dricker alkohol. Det var varken familjetradition eller kristen övertygelse som gjorde att hon tidigt tog sitt beslut. 15.7.2014 kl. 10:20

Ärkebiskop Kari Mäkinen har bett om ursäkt för hur samhället och kyrkan har behandlat de sexuella minoriteterna. 15.7.2014 kl. 09:48

Han tar till begrepp ur statistiken när han försöker förklara den komplicerade verkligheten. Vi borde vara försiktiga med att uttala oss med bestämdhet i lärofrågor, anser Kari Harju. I ödmjukhet borde vi behålla något av residualen när vi försöker förstå oss på Gud. 10.7.2014 kl. 08:00

Det har gått många år sedan den soliga försommardagen på kyrkbacken i Pojo då mina klasskamrater kom ut i sina vita albor och fick ta emot rosor och guldsmycken av stolta föräldrar och faddrar. 9.7.2014 kl. 14:39

SYDÖSTERBOTTEN. Biskoparna Bo-Göran Åstrand i Borgå och Matti Salomäki i Lappo har kallat kyrkoherdarna och ledande förtroendevalda i Närpes, Kristinestads svenska och finska församlingar till ett möte i Närpes den 2 juni. Till mötet kommer biskoparna med frågor och inte med svar. 6.5.2022 kl. 16:52

KYRKOMÖTET. Biskop Teemu Laajasalo har skrivit tv-sketcher i sina dagar. Med en viss glimt i ögat luggade han kyrkan för att ha gått vilse i sin egen djungel av projekt och processer. Och kyrkomötet applåderade. 6.5.2022 kl. 13:45

KRIGET I UKRAINA. Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat? 28.4.2022 kl. 10:41

BORGÅ STIFT. Mia Anderssén-Löf har sökt tjänsten som stiftsdekan vid domkapitlet efter bara fem månader som kyrkoherde i Pedersöre. – Jag har känt det som min kallelse och plikt, säger hon. 25.4.2022 kl. 12:16

BRÖSTCANCER. Efter en sommar då Sabine Forsblom känt sig stark och glad insjuknade hon i aggressiv bröstcancer. Ett år senare var hon svullen och blek, utan hår, utan ett bröst, med uppsvälld arm. Hennes cancerdagbok innehåller de svartaste tankarna. – Jag är inte densamma som jag var. Jag har insett att livet är en fantastisk gåva. 29.4.2022 kl. 16:20