Christa Mickelsson är redaktör på Kyrkpressen.

Giv mig en (plast)gran med barn i ring?

Kolumn.

Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen.

14.12.2025 kl. 17:33


D
et hände sig
i oktober 2025 att jag beställde en plastgran på nätet.

Det finns många orsaker till att folk köper en plastgran. Någon i familjen har fått allergi. Andra har helt enkelt tröttnat på att sopa barr och uppskattar en gran som uppför sig utan att behöva vatten, kärlek eller ens ett vänligt ord.


I just vår familj
fick jag ett sjukdomsanfall för åtta år sedan. Anfallet lämnade många men. Jag blev helt enkelt handikappad. Jag tycker om ordet handikappad, fast många har informerat mig om nymodigare och eventuellt mer passande termer.

”Första julen efter anfallet hade vi ingen gran.”

Första julen efter anfallet hade vi ingen gran. Jag bär fortfarande mindre själsliga ärr efter den granlösa julen. Jag har nämligen ett djupt barndomsminne från mitt barndomshem där jag ligger ensam på mage under granen bland barren och leker med en egenbyggd legobil och känner lyckan i mig, medan de vuxna talar om vuxnas angelägenheter.

Granen var helig. De sju åren efter den granlösa julen släpade barnens far hem en livs levande gran. Han gjorde det för min skull och, vill jag tro, kanske också för sin egen. Åtminstone skvallrade hans och farfaderns beteende om det: ”Dricker den mycket?” ”Är den inte lite sned?” ”Nej, absolut inte!” ”Oj så stilig och hög gran ni har.” ”Jag kan inte förstå hur den barrar så tidigt, jag har skött den så bra.”

Men långsamt, under en period på fyra år, började jag försiktigt umgås med tanken på att ha plastgran. Jag insåg att jag inte skulle kunna bära och klä granen själv. För att inte tala om hur jag skulle få ner julgranspynten från julskåpet i lägenheten, eller upp från källarförrådet (en utmaning även för friska människor). Jag ville inte ha hjälp, men jag behövde hjälp.

”Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog.”

Jag intalade mig att den riktiga doften av gran och jul ändå går över efter en dag eller två. Sedan är allt som finns kvar en lätt unken lukt av skog. För att inte tala om barren. BARREN! Hur får man ner en kruttorr gran från andra våningen i ett flerfamiljshus? Tips: drapera in den i lakan. Men om torkprocessen har gått för långt finns det ingenting du kan göra. Då får du slänga den kruttorra granen från balkongen. Och med den: din skam.

I år var jag redo. I år skulle jag hitta den finaste plastgranen. Jag hade under hela året scrollat genom nätbutiker som säljer granar. En kväll fanns den där på skärmen: en plastgran som såg ut som en vanlig gran.


För åtta år sedan
, efter tre och en halv månad, lagom till jul, blev jag utskriven från sjukhuset. Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år. Jag behövde inte heller hålla tillbaka den lindriga hetsätningen, eftersom jag gått ner sju kilogram på sjukhuset av ren och skär olycka.

”Allt jag kommer ihåg från den julen (förutom saknaden av gran) är att jag inte behövde göra någonting. Inte ens köpa julklappar till mina barn – fast de bara var fem och åtta år.”

Alla jular efter anfallet, liksom alla andra dagar under året, måste jag hushålla med mina krafter. Det gör jag bland annat så här: jag pratar inte med någon på två timmar på morgonen, medan jag bär brusreducerande hörlurar. Det är som det är. Jag har accepterat att livet får börja långsamt.


Det är mycket
man kan skala bort under julen. Julklappar och julpynt. Julmat och julmusik. Julkyrka och den traditionella pepparkaksdagen den sjätte december. Men för mig är det svårt att skala bort julfrukosten. Då är det risgrynsgröt med mandel, tända ljus och familjens favoritjulskiva med Arthur Eriksson: ”Då sa herdegossen till det lilla lamm: Hör du ej vad jag hör?”

Arrangemanget leder förstås till en mindre kollaps senare på dagen. Det får jag ta.

Covidjulen 2021 firade vi julafton hemma med bara en gäst. Vi gick i julbastu. Vi åt rimliga mängder mat, och ingen behövde tillreda en rätt som ingen ville ha. Jag kommer inte ihåg att jag kollapsade en enda gång den julen. (Jag kan ha fel.) När barnen, flickan och pojken, senare tillfrågades mindes de den julen som den bästa någonsin.

Numera beställer jag julklapparna online. Min asymmetriska kropp har svårt att bära någonting alls. Familjen har ett duktigt antal presentpåsar som jag och barnens far återanvänder år efter år. (Jag kämpade länge med att paketera julklappar, men även den sysslan är utmattande.)

I december, och alla årets andra månader utom juli, kommer min assistent varje måndag och torsdag för att bland annat städa och göra fint i hemmet. Jag är inte riktigt nöjd med arrangemanget. Men jag sväljer stoltheten och låter henne göra sina uppgifter. Jag har en vän som kärleksfullt en gång kallade henne för min hushållerska. Det har jag tagit till mig.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor.

Plastgranen då? Den står bakom halldörren och har gjort det i flera veckor. Jag tycker ju inte att man ska ha gran i början av november, allra minst i medlet av oktober. Dagarna går. Plastgranen står i en novembermörk hall och väntar.

En kväll i mitten av november får min tonårsdotter ett infall. Hon frågar mig, nästan lite förläget: ”Ska vi öppna granen?”

Någonting spritter till i mitt bröst. Är det nu det sker?

Dottern kastar sig över paketet. Tio små, flinka fingrar drar av all tejp tills kartongen är öppnad. Den initiala besvikelsen är påtaglig. Granen ser förskräcklig ut i lådan. En bedrövlig grön massa. Men så småningom, när vi vecklar ut alla grenar, ser vi en skönhet, som en ful ankunge som blivit en svan.

Vem skulle ha trott att en plastgran på 130 cm skulle få mig att känna så mycket julfrid? (Och så tidigt?) Den kräver ingenting. Allt uthärdar den. Min man sopar frenetiskt under granen några gånger, av gammal vana, tills han lågmält lägger undan sopborsten.

Christa Mickelsson


våga fråga. "När ni har talat om problemet på det här sättet kommer ni så småningom fram till att ni båda har ansvar för hur ni hanterar situationen." 26.1.2016 kl. 12:28

ungdomens kyrkodagar. Det är dags att bli konsekvent, anser unga i kyrkan. 25.1.2016 kl. 15:14

Peter Blumenthal, den enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Saltvik har förklarats obehörig för jobbet. 22.1.2016 kl. 16:08

Flyktingarbetet kräver anställda, det är inget man gör med vänster hand, visar erfarenheter från olika församlingar. 21.1.2016 kl. 11:10

Svenska samskolan i Tammerfors. Tre obligatoriska gymnasiekurser i religion minskar till två i augusti.– Undervisningen handlar om kunskap, inte om att tro eller inte tro, säger läraren Sabina Lindholm. 21.1.2016 kl. 08:05

Terapi. Borgå folkakademi och Samaria Akademin ordnar en gemensam tvåspråkig utbildning i kristen lösningsfokuserad terapi. Behovet av ”kortterapi” är stort, enligt arrangörerna. 19.1.2016 kl. 11:00

färgläggning. Kyrkpressen bjuder på färgläggning för vuxna i papperstidningen under vårvintern. Först ut som illustratör är Johanna Öst Häggblom. 21.1.2016 kl. 00:00

kyrkosångsförbund. I samband med kyrkomusikdagarna på Åland förra veckan valdes också en ny styrelse för Finlands svenska kyrkosångsförbund rf. 18.1.2016 kl. 12:37

de förstfödda. Flera biskopar har nu satt ner foten när det gäller några personer inom laestadiangrenen De förstfödda (esikoislestadiolaiset) som i december delade ut nattvard på eget bevåg, utan några präster närvarande. 18.1.2016 kl. 12:33

förföljelse. Den ideella organisationen Open Door har släppt sin årliga rapport över den religiösa förföljelsen i världen. Rapporten visar att 7106 kristna dödades 2015, och att 2425 kyrkor förstördes, skriver tidningen Sändaren. 18.1.2016 kl. 12:29

Kläder. Finländarna slänger årligen bort 70 000 ton textiler. Kläddesignern Elin Sandholm vill få oss att älska kläderna i stället för att slänga bort dem. 15.1.2016 kl. 10:44

Petrus församling. Unga vuxna fattar beslut som ska hålla hela livet. Konferensen Disciple 16 vill visa att de inte behöver göra det ensamma. 15.1.2016 kl. 09:45

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

johanneskyrkan. En konsert till förmån för flyktingar och en ekumenisk afton står på programmet i Johannes församling i januari. 14.1.2016 kl. 15:05

Ann-Sofi Storbacka svarar på läsarfrågan om det går att byta församling om man inte trivs i den man hör till. 14.1.2016 kl. 14:48

FÖRSAMLINGSVALET. Ulla-Maj Wideroos är röstmagnet i Närpes också i detta val, precis som för fyra år sedan. Men antalet röster är nu färre, 96 mot 157 för fyra år sedan. 21.11.2022 kl. 13:46

FÖRSAMLINGSVAL. Stefan Vikström var röstkung i församlingsvalet i Borgå svenska domkyrkoförsamling med 141 röster – men bara en röst bakom honom kom hans dotter Rebecka Stråhlman med 140. Hon var däremot röstdrottning i kyrkofullmäktigevalet, med hela 202 röster. 21.11.2022 kl. 13:41

FÖRSAMLINGSVALET. Den nedåtgående trenden för röstningsprocenten i församlingsvalet fortsätter. Enligt de första siffrorna dagen efter valet använde bara var åttonde församlingsmedlem sin röst. Den preliminära röstningsprocenten är 12,7 procent. 21.11.2022 kl. 00:01

FÖRSAMLINGSVAL. En välrepresenterad grupp bland dem som fått mycket röster i församlingsvalet på svenska är lärare. En av dem är Cecilia Åminne i Jakobstad. En pedagogisk blick på kyrkans röstningssystem lämnar en del övrigt att önska; framöver skulle hon gärna se direktval av kyrkomötesombud och biskopar. – Det är jätteskumt att säga att alla är lika värda, men sedan får alla inte rösta. 20.11.2022 kl. 22:39

FÖRSAMLINGSVALET. Församlingen var en av de få i Finland som höjde röstningsprocenten sedan församlingsvalet 2018. 20.11.2022 kl. 22:20