Förr var jag yngst, nu äldst. När hände det?

ÅLDRANDE.

Hur är det att åldras – på riktigt? Anna Paulina Eklöf tycker att det är hennes själ som oförändrad kikar ut genom ögonen. Per-Erik Lönnfors tänker att det går att acceptera förändringarna så länge man hittar en mening, kanske något så smått som att tömma diskmaskinen.

11.11.2025 kl. 11:00

Anna Paulina Eklöf har alltid färgat håret. Det tänker hon fortsätta med.

– Det finns väldigt många som säger att man ska bejaka sin ålder, men när man också annars blir blekare varför måste man då bli så färglös som möjligt?

Det finns ju de som klär i grått hår, men själv vill hon känna igen sig i spegeln.

– Det svåraste med att bli gammal är att man mister älskade människor, nära vänner. Leden tunnas ut.

Hon har givetvis alltid varit inställd på att hon blir äldre.

– Men ändå känns det på något vis förvånande. Jag som alltid förr var yngst, nu är jag äldst. När hände det?

Det har förstås sina fördelar.

– På en större bjudning behöver du inte köa, du får gå först. Det är kanske den enda fördelen, men den är trevlig.



Anna Paulina Eklöf är 85 år, bor i Helsingfors.




Åldrandet som utmaning

Anna Paulina Eklöf har alltid tagit hand om sin kropp. Hon har gått hos osteopaten för att hålla sina knän i skick, hon har hållit på med tai chi för att bevara sin balans.

Det har hon gjort för att hennes egen mamma dog ganska ung, bara vid sextio.

– Mamma lät sig själv bli gammal. Jag försökte ofta aktivera henne, hon sa jo men sedan ändå nej. Jag har tänkt att jag vill klara mig bättre än hon, och då måste jag ta hand om mig själv.

Hon har också tagit hand om sitt psyke.

– Jag har gått i psykoanalys. Om man är mer psykiskt bearbetad tror jag att åldrandet är lättare. Man fortsätter kanske att falla i samma gropar, men blir bättre på att kravla sig upp och hitta en lösning.

De fysiska krämporna tar hon som en utmaning.

– Jag märker att jag ganska mycket ser på åldrandet som en utmaning. Jag är ju i ganska gott skick, men jag jobbar också på det. Samtidigt känner jag enorm tacksamhet: tänk att jag fått leva så här länge!

De sista åren av sitt liv bodde Anna Paulinas mormor hemma hos dem.

– En morgon innan jag gick till skolan fick jag gå in till henne. Och där låg hon fridfullt i sin säng – död. Det känns att förr dog folk mycket mer saappaat jalassa, som man säger på finska. Man dog yngre. Nu lever vi så mycket längre att det är klart att till exempel demenssjukdomarna ökar.


De viktiga blir viktigare

Det sociala livet krymper med åldern.

– Allas våra krafter minskar. Vi orkar inte ställa till med middagar och bjudningar på samma sätt som förr.

Cirklarna blir mindre.

Jag märker att jag måste ta pauser oftare och inte orkar med stora cirklar. Jag måste också skydda mig själv. Men de viktiga människorna blir allt viktigare.

Hon har lärt sig att släppa taget.

– Om vissa saker tänker jag: den här saken har haft sin tid, och nu är jag klar med den. Allt har sin tid – få bibelcitat är så sanna. Jag både måste och vill krympa mitt liv.

En annan sak hon märkt att sker med tilltagande ålder: en del filter försvinner. Till exempel skrytfiltret!

– Jag skryter mer ohämmat än förr. Jag vågar prata om mig själv och berätta om vad jag varit med om. Kanske nämna namn. Jag märker till min förskräckelse att sådant som jag tidigare inte skulle ha haft något behov av att berätta bara slinker ut. Jag tror att när man blir äldre behöver man kanske övertyga sig själv om att det man varit med om och gjort på något vis varit värdefullt.


Fördomar mot äldre

Jämfört med många jämnåriga har hon inte haft svårt att sköta ärenden med telefon och dator.

– Men det man inte tycker om som äldre är det eviga uppdaterandet av nya appar. För tillfället kan jag inte åka spårvagn, fast jag använt HSL:s app i tio år utan problem. Men att uppdatera deras nya lyckas inte.

Hon känner att folk har fördomar mot äldre människor.

– Är man gråhårig så blir man på något vis mer anonym. Också kläder gör skillnad: när jag en gång hade en röd kappa så fick jag bättre service.

Hon minns en kvinna av lakota-
stammen som hon en gång fick träffa, LaDonna Brave Bull.

– Hon sa att deras kultur är ett matriarkat, och i hennes familj är det så att när den äldsta kvinnan kommer in i rummet så tystnar alla, och så länge hon pratar får ingen annan säga något.

Anna Paulina skrattar högt.

– Där satt jag och flaxade med öronen och tänkte: oj, om mina barn skulle höra det här!


Vad som helst kan hända

Döden finns alltid hos henne som en tanke i bakhuvudet.

– Eftersom min pappa stupade i kriget har jag aldrig tänkt att en katastrof inte kan hända. Det betyder inte att jag har gått och väntat på den. Men jag har alltid vetat att imorgon kan allt vara annorlunda. Inget är egentligen säkert. Jag tror att vi är födda med en känsla av att något farligt inte kan hända just oss. Det är en skyddsmekanism. Men den mekanismen har inte jag haft.

Tacksamheten är en fin sak som ökar med åldern.

– Jag är bättre på att njuta av småsaker, av vardagens glädjeämnen. Jag är tacksam över själva existensen, att jag får andas frisk luft och förundras över det liv jag fått.

En märklig sak hon tänkt på: fast hon blir äldre känner hon att hon egentligen är samma Anna Paulina som hon alltid varit.

– Det här är det oerhört märkvärdiga, att jag tycker att det är precis samma person som ser ut ur mina ögon. Ibland har jag undrat: är det det som är själen? Någon som tittar ut, den som liksom uppfattar världen. Nånting är precis detsamma som när jag vara liten.

Och själen – den kan väl aldrig förändras?

– Kroppen, den förändras. Men det är något helt annat. Det är yta. Man kan bara försöka göra det bästa av det.




Per-Erik ”Peje” Lönnfors är 90 år, bor i Helsingfors.



P
er-Erik ”Peje” Lönnfors
favoritbok om åldrande är skriven av Cicero. När Cicero skrev den var han bara sextio, vilket var en hög ålder på den tiden.

– Cicero skriver att man har olika kompetenser i olika åldrar. Den fysiska kompetensen försvagas med åldern. En äldre sjöman kan kanske inte klättra upp i masten, men han kan fortfarande styra skeppet.

Själv känner han att åldrandet också fört med sig vissa fördelar.

– Jag har kanske bättre jämvikt och bättre förmåga att frånse världsliga motgångar. Jag har bättre anpassningsförmåga. Jag tror själv att jag har bättre självkännedom. Jag tror också att jag bättre kan förhålla mig till andra människor.

Han hörde nyligen Merete Mazzarella tala om sin senaste bok och säga att med åldern blir vi alla mer och mer olika.

– Det var en bra observation. Vi påverkas av arv och miljö, men vår omgivning och vårt tänkande förändrar oss livet ut. Och eftersom vi är väldigt olika möter vi också åldrandet på olika sätt.


Det är väldigt orättvist

För Per-Erik Lönnfors är det självklart att åldrandet drabbar oss orättvist.

– Beroende av samhällsställning och familj och sjukdom slår åldrandet väldigt olika ut på oss. Jag är på den sidan som har nytta av den orättvisan. Jag har dåligt samvete när jag tänker på det.

Han minns att han följde en dam som behövde hjälp för att hitta till rätt ställe från fyrans spårvagn, och hon suckade: tämä yksinäisyys, kyllä se on tämä yksinäisyys.

Han har läst en rikssvensk psykolog som skriver om tre olika ensamheter: avskildhet (som vi alla kan behöva för att få saker gjorda), social ensamhet och existentiell ensamhet.

– Alla de här ensamheterna hör ihop med ålderdomen. Det är kanske elitistiskt, men själv tänker jag att den existentiella ensamheten kan motarbetas med intellektuell verksamhet, genom musik och konst och litteratur. Jag kan hitta en gemenskap med böcker som nästan känns social.


Att hitta ett varför

Han citerar Viktor Frankl: Den som har ett varför kan bära nästan vilket hur som helst.

– Ett hur kommer när man hittat ett varför. Det som ger oss en känsla av mening kan vara hur litet som helst: som att vi sitter här och samtalar. Vi kan inte alla vara Moder Teresa.

Också vänskap ger en djup känsla av mening. Nu vid nittio känner han att den erotiska delen av hans liv är förbi, och det innebär att han kan ha djup, intellektuell vänskap med kvinnor. En av hans goda, kvinnliga vänner är Jutta Zilliacus, 100 år. Han kallar henne lekfullt för sin aivovaimo.

– Vi möts som människor. Om man kommer till det här är det en välsignelse. Men det är inte alla givet.

Ett nyckelord i åldrandet är anpassning. När man åldras måste man ge ifrån sig kontroll och makt, som i Shakespeares pjäs om kung Lear.

– De som inte kan acceptera sina förluster, de får det svårt.

Han tänker på de fysiska förlusterna, men också förlusterna av människorelationer genom död, eller ännu värre, genom ovänskap.

– Förlusterna i människorelationer är de svåraste. Det är ovanligt att få nya, djupa vänskaper som äldre.

Själv har han redan från tonåren tänkt att livet är en serie förluster.

– Först förlorar man svendomen, sedan förlorar man håret, sedan förlorar man balansen, sedan förlorar man minnet …

Det svåraste har varit att anpassa sig till psykiska förluster och trauman som skett under livet.

– Att försonas med tråkiga händelser och tråkiga personliga relationer – det är svårt. Dem har jag bearbetat genom att skriva.


Låt mig mogna

Han tänker inte mycket på döden, den finns inte hos honom i hans dagliga liv. Men döden är inte honom obekant.

– Min yngre bror Sven dog när han föll genom isen när han var sju år. Jag var tio. Jag var och tittade på hans lik i bårhuset tillsammans med mamma och min storebror.

Han har sett sin mammas död, sin frus död. En av hans vänner brottades mycket med döden innan han gick bort. Vännen funderade på livet efter döden, och de diskuterade saken tillsammans flera gånger i veckan.

– Han var kärnfysiker och talade om dimensioner. Han sa att det kan finnas en elfte eller en tolfte dimension av verkligheten. Det accepterade jag. Det finns så mycket som människan inte har en aning om.

Han ser på träden utanför. Det är höst.

– Allting föds och lever och utvecklas och sedan dör det. I det kretsloppet ingår människan.

Per-Erik Lönnfors minns en bön han hört: Herre, låt mig mogna innan jag skördas.

– Jag har på sätt och vis känt att jag är på den vägen, och det ger mig trygghet.

Men i det dagliga livet tänker han inte på att skördas. Han tänker på nästa måltid och på nästa bridgespel.

– Jag lever ensam och är nöjd mer det. Jag har agens här i min omgivning. Att tömma diskmaskinen är också en mening.

Sofia Torvalds


Samhälle. Religion är ett utmanande nyhetsämne som ofta hamnar i skymundan. 18.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den 16.7.1944 uppmanade presidenthustrun Gerda Ryti det finska folket att be för sitt land i krig. 16.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Helsingfors. Målet är en avkastningen på samfällighetens tomter på tre procent, i stället för fem procent som befarats. 15.5.2017 kl. 10:53

Kyrkomötet. Situationen vid kyrkomötet förra veckan, när Leif Nummela avbröts av ordförande Kari Mäkinen i sitt anförande, har väckt diskussion. Nu har Kari Mäkinen kommenterat det som hände. 12.5.2017 kl. 09:00

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59

Kyrkomötet. ”För lite och för fegt, är en bedömning. ”Realistiskt och i rätt riktning”, är en annan. Kyrkomötet har fattat beslut som ska hjälpa att trygga verksamheten i en framtid med minskade intäkter. 5.5.2017 kl. 13:28