I början av juni publicerar Yle en artikel om Fire-rörelsen. Anette Viima, 28 år, intervjuas. För sju år sen blev hon utbränd. I dag är hennes mål att inte längre behöva jobba vid 50. Varje månad försöker hon spara och investera 1 000 euro.
Fire – Financial independence, retire early, är ett fenomen som har sitt ursprung i 1990-talets USA. Det handlar om att så snabbt som möjligt tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna gå i pension tidigt och leva på sin aktieportfölj.
Anette Viima är långt ifrån ensam om att vilja investera sig till mer frihet. I augusti 2024 publicerar Dagens Nyheter en artikel om Wilma Munther, 22 år. Hon sparar 75 procent av sina inkomster. Majoriteten investerar hon i aktier med målet att bli miljonär.
Resan mot den första miljonen kräver uppoffringar. Hon bor (gratis) i sina föräldrars torp på landet, vintrarna är kalla och hon håller värmen nere. Hon sparar på det mesta men verkar tycka att det är värt det: ”Jag älskar att logga in på banken och se hur det växer. Det håller uppe min motivation”, säger Wilma.
Det här är ett litet urval av sparhistorier, men några snabba sökningar indikerar att vi verkar älska den här typen av berättelser, för det finns många av dem.
På Instagram trängs influerare som tjänar pengar på att tipsa andra om hur man sparar sig till ”ekonomisk frihet”. Poddmakare samarbetar med Avanza, en digital bank med fokus på sparande och investeringar. På Facebook dyker det upp sponsrad reklam för Nordnet. De digitala bankerna Avanza och Nordnet vill såklart ha fler kunder. Det är vad de tjänar på.
Samtiden tycks vara besatt av pengar. Jag tänker mycket på det och börjar prata sparande med människor jag känner. I utbyte får jag berättelser.
Berättelserna handlar väldigt lite om pengar och väldigt mycket om oro: om sjukdom, huslån och en osäker arbetsmarknad. De handlar om ovisshet och hopp om att värdepapper ger framtiden trygga ramar.
De handlar sällan om att inte behöva jobba efter 50 – men de handlar absolut om att vilja ha mer – och i det känner jag igen mig. Kasta första stenen den som aldrig blivit glad över den dova dunsen från ett mynt som landar i en redan välfylld spargris.
Alla är beroende av samhället
Då man ifrågasätter medelklassens syn på sitt eget överflöd: att vi är berättigade våra privilegier och därför inte behöver avstå dem, att det är lite dumt att inte ”låta pengarna jobba” om man har några, då blir det snabbt stel stämning. Testa själv om du vill!
Är det något som prompt måste ifrågasättas? Det beror på vem man frågar.
I mars i år publiceras en debattartikel av samhällsekonomen Ellen Helker-Nygren i den vänsterorienterade tidningen Dagens ETC. Helker-Nygren skriver att hon är med på premissen för Fire-rörelsen. Många vill ha långsammare liv, mindre ekorrhjul och mer ekonomisk trygghet. Kanske är Fire närmast en sund reaktion på att vi lever osunt.
Samtidigt kritiserar hon de individuella lösningarna på ett kollektivt problem. Hon frågar vem som tjänar på att fler investerar på börsen och vilka som gynnas av att vi fokuserar mer på individuella lösningar än på kollektiva? Jo, finanssektorn och bankerna, men ibland också makthavarna. (För mer läsning på temat, kolla in ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige, kapitel 17 ”En politik av, och för, den rikaste 1 procenten”).
Helker-Nygren skriver att individuella lösningar får oss att åsidosätta strävan efter jämlikhet, och att det är en av anledningarna till att Fire-tänket måste ifrågasättas. Åtminstone om vi vill leva i samhällen där alla har lika tillgång till vård och utbildning, och råd att bo och äta.
”Visst kan de privilegierade spara sig till en form av ’ekonomiskt oberoende’, men ingen är oberoende av samhället.”
Ellen Helker-Nygren är en röst. Då jag frågar runt om pengar argumenterar många för att man ju kan donera mer ju mer man har. Man kan samla i lador för att ordna soppkök. Man kan vara både Prins John och Robin Hood samtidigt. Och kanske kan man det, men det kräver mycket ödmjukhet.
Att vara privilegierad hör nämligen tätt ihop med att tro att man förtjänar sina privilegier. Vid University of California i Berkeley har man forskat i det här genom att låta vuxna människor spela Monopol – men med olika startkapital och spelregler. En grupp gynnades från början, en annan inte.
De som fick mer pengar och fördelar från start vann, inte helt otippat. Då de senare intervjuades om vinsten nämnde de ändå inte att de fått ett försprång. Istället berättade de om sina kompetenser och vilka beslut de tagit under spelets gång.
”Trots att de rika vann på grund av slumpen och utan större ansträngningar så uppträdde de som om de förtjänade att vinna och de fattiga förtjänade att förlora”, säger forskaren och psykologen Paul Piff.
De som gynnats tog dessutom mer fysisk plats runt bordet och blev mer högljudda och ohövliga. Experimentet har senare upprepats i Sydafrika och Europa – med samma resultat. Vi människor verkar vara dåliga på att hantera framgång på ett värdigt sätt.
Vill vi bygga högre stängsel eller längre bord?
Jag ringer Patrik Hagman för att fråga om det är så svartvitt att man ska behöva skämmas för sitt överflöd om man vill följa någon slags kristen etik. Patrik Hagman är teolog och i sin senaste bok Riket inom räckhåll intresserar han sig en del för det här med pengar.
I Sverige, där han bor och arbetar, pratar kyrkan hoppfullt om att Jesus trendar och att fler unga söker sig till kyrkan. Det är dock inget mot aktietrenden.
Då boken Girig-Sverige kom ut år 2022 ägde åtta av tio svenskar fonder. Det är fler än som är medlemmar i Svenska kyrkan. Gissningsvis har utvecklingen de tre senaste åren fortsatt åt ungefär samma håll.
Patrik Hagman säger att det är enkelt att förstå att så många unga tar steget in på börsen. Vi retirerar in i den del av verkligheten som vi tänker att vi kan kontrollera.
– Genom att skaffa pengar skapar man lycka och trygghet. Det är slutpunkten i det sekulära projektet: att bara bry sig om pengar.
Men om varje kaffe, dopgåva och middagsbjudning mäts mot pengarnas värde eller blir en transaktion – då förlorar man kanske också något dyrbart. Samtidigt är vi ju alla beroende av att ha en privatekonomi.
– Det är klart att det blir bekvämare om man har marginaler, och det är en fråga där ingen av oss är rena. Kanske är det därför vi inte pratar om det i kyrkan. Då är det enklare att prata om andra människors sexuella synder.
Men var går egentligen den kristna smärtgränsen för girighet? Tja, då israeliterna vandrade i öknen gick den vid att de fick samla in så mycket manna som de behövde för en dag, men inte mer.
– Det är antagligen vad Jesus hänvisar till då han lär oss att be om vårt dagliga bröd. Sen måste man ju tänka på vad en dag är i ett samhälle där vi har amorteringar och månadslöner. Men det blir genast lite skavigt då vi samlar pengar för att trygga framtiden, säger Patrik Hagman.
I Riket inom räckhåll argumenterar Patrik Hagman för festen som en motståndshandling mot pengafixeringen. Festen gör uppror mot individualismen, kapitalismen, och mot den stora folksjukdomen ensamhet. Han hänvisar till bibelns berättelse om Sackaios, en biblisk förebild i party-planning. Då Sackaios bjuder hem Jesus på fest säger Jesus att frälsningen når honom.
– Jag tror att festen kanske är viktig på riktigt, men man kan också vidga det och säga att om vi använder pengar för att bygga upp gemenskaper och skapa värme, glädje och skönhet i världen, då använder vi de gåvor vi fått väl.
Han är ändå ganska hård och konstaterar att Jesus också var det då det kommer till pengar.
Att säga att rik är lika med ond och fattig är lika med god är att göra det för enkelt för sig, men att tänka mycket på pengar gör oss faktiskt mer ointresserade av andra. Det här enligt Kathleen Vohs vid University of Minnesota, som har forskat i hur pengar påverkar oss.
Samtidigt blir de rika rikare medan fler blir fattiga. Kapitalet koncentreras till eliten, och det är faktiskt dåliga nyheter för alla, oberoende av om man blandar in Jesus eller inte. Ekonomiska klyftor tenderar att leda till politisk instabilitet och social oro. En sådan utveckling kan också påverkar samhällsekonomin negativt.
Det är inte enbart den politiska vänstern som oroas över det här, utan också väldigt rika människor varnar för konsekvenserna av att kapitalet koncentreras. Enligt Andreas Cervenka består motkuren i att jämna ut spelplanen. Vems uppgift är det? Främst politikernas. Men det är inte bara politisk vilja som saknas, det finns ett ideologiskt motstånd. Folk drar öronen åt sig då man pratar om skattehöjningar eller (särskilt i en svensk kontext) om att slopa ränteavdrag.
Samtidigt i Finland, försommaren 2025, förordar finansminister Riikka Purra att staten ska spara mer. Samma år har regeringen bestämt att skatterna ska sänkas framöver.
Gemenskap som protestaktion
Dagen efter att jag pratat med Patrik Hagman skickar min vän en reel till mig på Instagram. I videon håller en ung man ett initierat protesttal samtidigt som han diskar. Med blicken bortvänd från kameran säger han att det inte finns ett enda stort företag som vill att vi träffas och har roligt.
De vill att vi sitter hemma för oss själva och strömmar serier på deras plattformar. De vill att vi scrollar på sociala medier och beställer hem mat från, jag citerar ”typ flygande robotdrönare”.
Han avslutar så här, fritt översatt från engelska: ”Om du är ängslig. Gå inte ut och träffa nya människor för att det känns bra. Gör det av trots!”
Och kanske är det där vi som har mer än vi behöver för att klara livhanken kan börja. Vi kan träffa våra vänner – och kanske försöka skaffa nya. Vi kan nyktert granska våra egna sparmål och konsumtionsmönster. Vi kan ordna fest.
Vi kan i många små steg försöka skifta våra fokus från vad vi kan få till vad vi kan ge. Kanske kan vi samtidigt förändra världen. Skam den som ger sig!
En del av materialet till essän är hämtat ur journalisten Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (2022).
