– Jag har en nådegåva och det är byråkrati sade jag i ett tal nyligen, säger Niilo Pesonen.
Efter elva år som kyrkoherde i den stora förortsförsamlingen i Tuira i Uleåborg flyttar han i höst till Helsingfors. I september blir Niilo Pesonen ny kanslichef för Kyrkostyrelsen.
Till en början ska han långpendla, frun Lea jobbar tillsvidare kvar i Uleåborg. Också hon är teolog och hon arbetar som religionslärare i Oulun lyseo. De fyra barnen är utflugna och flera av dem har sökt sig söderut i Finland.
Men först ska det vara sommar som vanligt. Det blir på stugan i Pellinge i Borgå skärgård. Här har familjen och släkten tillbringat somrar sedan 1923, då Niilo Pesonens farfars far, som då var Helsingforsbo, köpte stället på Storpellinge.
Niilo Pesonen har sedan tidiga barnaår föredragit att komma hit när de andra i familjen åkte till mummola i Pudasjärvi.
– Jag åkte hellre hit till skärgården. Jag känner Pellinge ganska bra, säger han på terrassen till legendariska Benitas café på Sandholmsudden, där färjfästet tidigare låg.
Hans farfar talade alltid svenska här, även om man numera klarar sig här på öarna på finska. Många legendariska Pellingebor minns han, som den dåtida färjföraren på den gamla färjan, eller skärgårdsbönderna som hade jordbruk i det inre av ön.
"Det som nu händer vid Kyrkostyrelsen är historiskt."
Niilo Pesonen talar själv en flytande och god svenska; något ord på norska kan smyga sig in, förmodligen från tiden då han var aktiv i det kyrkliga samarbetet på Nordkalotten, som fram till kriget i Ukraina också involverade det ortodoxa nordliga Ryssland.
På sitt cv har Niilo Pesonen också sju år som stiftsdekan i det vidsträckta Uleåborgs stift innan han blev en av kyrkoherdarna i staden.
Historisk förändring vid Kyrkostyrelsen
Till en början blir det med bara en övernattningslägenhet på Skatudden när den nya kanslichefen tar itu med arbetet i höst. Tvärs över hamnbassängen i Södra hamnen i Helsingfors ligger Kyrkans hus.
Kyrkostyrelsen står inför omfattande nedskärningar, där omkring 40 av de omkring 300 anställda kommer att få lämna sina jobb.
Niilo Pesonen var inne på sin andra period som ombud i kyrkomötet när han valdes till sitt nya jobb. Så han känner till processen där kyrkan måste banta ner på sin centralförvaltning. Någon sommardag har han redan hunnit sitta på den avgående kanslichefen Pekka Huokunas sommarstuga för att höra saker han behöver veta för det nya jobbet.
– Det är en historisk förändring vid Kyrkostyrelsen. Det är så mycket som förändras. Det hela har redan nu tagit en lång tid. När man (bland de anställda) ännu inte vet vad som ska hända, det är det värsta. Men nu blir det dags att bygga upp den nya organisationen.
Den nya Kyrkostyrelsen får två viktiga uppgifter. Det ena är administrationen av kyrkan, biskopsmötet, kyrkomötet och lagstiftningen i kyrkan. Det andra är påverkansarbete, som kyrkan måste bli bättre på, säger Niilo Pesonen.
Där medger han att han har nätverk kvar att bygga. Politiker från sina egna trakter i norra Finland känner han, men inte tillsvidare så många på ministerierna i Helsingfors.
På Benitas café droppar jobbare i klargula jobbjackor in för tidig lunch. Vid vårt kaffe konstaterar vi att Niilo Pesonens goda svenska åtminstone kommer att komma till pass med kyrkoministern Anders Adlercreutz (SFP). Flera stora frågor är just nu öppna mellan kyrkan och staten.
Vid Niilo Pesonens kyrkostyrelse kommer ett tredje uppdrag däremot att mattas av. Det är stödet till församlingarna.
– En del av det stöd som Kyrkostyrelsen ger till församlingarna kommer att minska eller helt upphöra. Det gäller särskilt det operativa stödet till församlingarna, säger Niilo Pesonen.
"Det viktigaste är att många människor före mig har bett för mig."
Hemma bland väckelserörelserna
För att jobba med kyrkans bästa behöver man också en kyrkosyn – vad kyrkan är och borde vara.
Niilo Pesonens bild har vuxit fram i den i dag teologiskt liberalare lågtröskeldelen av väckelserörelserna, Herättäjä-pietismen, ”de väckta”, som ligger i släkten.
Niilo Pesonen växte upp i förorterna norrom älven i Uleåborg, som präglas av 70-talshöghus som i Puolivälinkangas, där han bodde. Åt det hållet ligger också högskolor och universitet, där hans pappa jobbade med it-administration och hans mamma som gymnasielärare.
Det är också här Niilo Pesonen har jobbat som församlingspräst och kyrkoherde. Tuira är en påfallande ung församling med många studerande, men också med många typiska förortsproblem.
I hans barndomshem i ett av höghusen gick familjen inte i kyrkan annat än till julen.
– På söndag morgon brukade vi sitta ner och pappa eller mamma läste ett kapitel ur Bibeln. Men vi gick inte i kyrkan, säger han.
”En del behöver få känna en stark tro”
Bakåt i släkten fanns pietister, också den kända pietistledaren och riksdagsmannen Wilhelmi Malmivaara (1854–1922). Det fanns också inflytande från laestadianer och under Niilos ungdomstid från den nyare femte väckelsen.
– Det viktigaste är att många människor före mig har bett för mig. Det är mycket därför jag är präst. Jag är tacksam för att jag har lärt känna väckelserörelserna som gör att människor som vill jobba för kyrkan och fördjupa det andliga livet är med. En del människor behöver en sådan väldigt stark tro – så som jag själv gör. Vi skulle förlora mycket till exempel av bibelundervisning om de skulle lämna kyrkan – vilket jag inte tror att de gör.
Men det är också viktigt med motvikten att man kan få ha också en låg nivå på sin religiositet. Allas tro är bra.
– Så jag tror att min uppfattning om kyrkan är mycket bred. Jag kan gå till pingstvänners gudstjänst, till ortodox liturgi eller retreater. Allt är andligt verksamt för mig. Att vi har det så här är mycket speciellt för den finländska folkkyrkan.
FAKTA: NIILO PESONEN
- Blir kanslichef vid Kyrkostyrelsen med dess drygt 300 anställda i höst.
- Präst och teologie doktor, 57, nu kyrkoherde i landets sjätte största församling, Uleåborg-Tuira.
- Tillbringar somrarna i Pellinge skärgård i Borgå, på släktstället sedan 1923.
- På fritiden: Innebandy, ishockey, historia.
