Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


påsktradition. Påsken är en glad helg för barnen Johannes och Emma Forsblom. Då får de äta påskägg och vara vid påskbrasan. 7.4.2020 kl. 15:16

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

gospel. Vi tog oss ett snack med dirigenten Elna Romberg, och frågade hur det är att leda en gospelkör på distans. 6.4.2020 kl. 15:44

biskopens påskhälsning. Så här tänkte vi nog inte att vi skulle fira påsk. Vi blev alla begränsade på något sätt. 6.4.2020 kl. 16:55

Mansroller. Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem. 7.4.2020 kl. 14:12

Påsktraditioner. Skådespelaren Tobias Zilliacus säger att det fanns en tyngd i att spela Jesus även om han inte själv är troende. Den här våren har coronaläget pausat hans arbete och påsken blir inte samma avbrott som vanligt. 7.4.2020 kl. 10:00

långfredagen. "Den här våren har vi fått avstå från mycket som vi brukar se som självklart." 7.4.2020 kl. 00:01

PÅSK. Hur förbereder du dig för påsken i epidemitider? Vi bad några personer berätta hur livet ser ut när vardagen är satt på undantag. 5.4.2020 kl. 10:59

Coronapandemin. Finska Missionssällskapet inleder samarbetsförhandlingar som berör hela personalen. 1.4.2020 kl. 15:44

Coronapandemin. Det finns gratis hjälp för familjen också under undantagstillståndet via kyrkans familjerådgivning. 1.4.2020 kl. 14:43

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02

arv. Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon. 27.3.2020 kl. 12:38

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10

UNDERSÖKNING. Kyrkpressen bad präster anonymt berätta vad som ligger bakom känslan av att vara utbränd. 30.8.2023 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSFÖRBUNDET. Ina Laakso tar tillfälligt över Församlingsförbundets verksamhet. – Det är inspirerande och spännande. Jag ser fram emot det – hoppas vi ses! 28.8.2023 kl. 15:02

OVAN I KYRKAN. Här kommer några råd som hjälper dig att inte tro illa om hela kristenheten om prästen säger något dumt. 25.8.2023 kl. 14:44

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Karis-Pojo svenska församling ledigförklarar kyrkoherdetjänsten, skriver domkapitlet i sin notis från torsdagens möte. Kyrkoherden väljs genom direkt val och ska tillträda tidigast den 1 juni 2024. I Saltvik torde Carolina Lindström bli vald till kyrkoherde, i Väståboland måste församlingen söka kaplan på nytt. 25.8.2023 kl. 14:14

rasism. Biskopar, imamer och många religiösa organisationer bland 120 utlåtanden som har getts till statsminister Orpos bord. 18.8.2023 kl. 12:15