– I terapin fick jag syn på allt det som är sårigt och smutsigt, säger Robert Hedengren.

”När har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?”

Personligt.

– Jag har en sida som litar starkt på Gud – och en som lätt faller i tvivel, säger konstnären Robert Hedengren.

17.4.2025 kl. 13:59

När Robert Hedengren var två till tre år gammal separerade hans föräldrar.

– Jag kommer inte ihåg något från den tiden, men det är något som har påverkat mig. Jag bär med mig en slags osäkerhet och otrygghet från barndomen, säger han.

När hans mamma träffade en svensk kristen man förändrades något.

”Jag har ofta beskrivit det som att det kom ett ljus in i mitt liv och i vår familj.”

Familjen flyttade till Sverige, men återvände till Helsingfors när Robert och hans tvillingbror började i tredje klass. Då började de söka sig till kyrkan och församlingen.

– Det fanns något vi uppskattade där. Jag tror det var dels för att det var välkomnande och för att det kändes ärligt och genuint. För min del vet jag att det också var ett sökande efter en trygg plats och trygghet.




– Jag kände en frånvaro och en brustenhet som liten, säger Robert Hedengren.




Redan som liten bar Robert på en känsla av att något var fel. Den känslan följde honom långt upp i vuxenlivet, trots en trygg tillvaro med mamma och styvpappa.

– Jag kände en frånvaro och en brustenhet. Det var inget dramatiskt. Min pappa och jag bodde helt enkelt på olika orter. Vi hade och har en bra relation. Men händelserna i min barndom har påverkat min gudsrelation. Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Han beskriver det som ett dubbelt förhållande till tron.

– Jag har svårt att slappna av, både i mig själv och i relationen till Gud. Jag frågar mig ofta: när har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?


Sex och ett halvt år i terapi

En vändpunkt kom när Robert inledde en lång terapi. Terapin skulle pågå i sex och ett halvt år.

– Det var livgivande: att någon riktar sin uppmärksamhet mot en, två gånger i veckan i 45 minuter. Det hjälpte mig att reda ut en snårig inre situation.

– Är helandet något som kommer genom terapi? Eller kommer det genom relationen till Gud, frågar Robert sig själv.

”För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt.”

– För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt. Guds ljus har fått skina rent konkret, upplever jag. Jag har en sida av mig som litar väldigt starkt på Gud, och en sida som har väldigt lätt att falla in i tvivel.

Tvivlet handlar inte om Guds existens.

– Men jag kan tvivla på att han tar hand om just mig. Jag tror att han hjälper andra. Och det är faktiskt en tröst – det gör att jag också har lättare att vilja gott för andra.




– Jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra.


Skapandet som livsluft

Skapandet har alltid varit en viktig del av Roberts liv. Redan som barn drogs han till tredimensionell form och skapande. I familjen, med två skådespelande föräldrar, omgavs han av scenkonst. När han som vuxen började studera design föll det sig naturligt att jobba med skulptur.

– Jag tycker om att arbeta konkret, med material som keramik, glas, trä och metall.

I sitt examensarbete undersökte han hur användbarhet och konst kan mötas i bruksföremål. Han beskriver utbildningen som en plats där samtidskonst och design flätas samman med samtida frågor om miljö och samhälle.

Vägen dit gick via en utbildning i manus och regi på Arcada, och arbete inom TV.

– Efter ett tag fanns det inte så mycket jobb, och jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra. Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Påsken är vila och väntan

När det kommer till påsken har Robert en kluven relation.

– Påsken är ett drama. För att fira den måste man nästan genomleva det varje år: Jesu lidande, hans död och hans uppståndelse. Och för mig är det svårt att göra det med samma intensitet varje gång.

Samtidigt ser han ett mönster.

– I Gamla testamentet säger Gud till Israel att fira högtider varje år, för att minnas. Det finns något viktigt i att upprepa berättelsen, också om jag ännu inte riktigt vet hur jag själv ska göra det.

En sak är han säker på: han älskar påskens natur.

– Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.

”Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.”

Och så är det pashan. En tradition som håller ihop generationer.

– Min pappa lagar pasha enligt ett gammalt recept, med handmalen mandel. Det ger mig en förankring bakåt, till tidigare generationer.


Robert Hedengren

– 41 år.

– Konstnär och designer, snart klar med magistersprogrammet i Contemporary Design vid Aalto-universitetet.

– Bor i Helsingfors, uppväxt både i Finland och Sverige.

– Har en examen från yrkeshögskolan Arcada, inriktning på manus, regi och TV.

– Gör inhopp på nyhetsredaktionen på Yle.

Christa Mickelsson


. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59

Kyrkomötet. ”För lite och för fegt, är en bedömning. ”Realistiskt och i rätt riktning”, är en annan. Kyrkomötet har fattat beslut som ska hjälpa att trygga verksamheten i en framtid med minskade intäkter. 5.5.2017 kl. 13:28

musik. Misslyckande och människors brustenhet. Det skulle man kunna säga är den röda tråden i The Rimes texter. Sångaren Mikael Ahlskog förklarar. 4.5.2017 kl. 16:57

Karleby. Det var en bilolycka och en utomäktenskaplig relation med en man som låg bakom Patrick Tiainens beslut för några veckor sedan att ta timeout från rörelsen Word of faith eller Uskon sana i Karleby. 4.5.2017 kl. 09:50

Kyrkomötet. Ett ombudsinitiativ om att Kyrkostyrelsen ska trygga förutsättningarna för att Utsjoki också i framtiden ska kunna verka självständigt har remitterats till kyrkomötets ekonomiutskott. 3.5.2017 kl. 19:21