Det är bättre att vara aktiv, då mår man bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om känslan av hopplöshet tre år efter att Ryssland anföll Ukraina.

Ukrainska Iryna Gorkun-Silén: ”Det hjälper att göra något”

Ukraina.

Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget.

28.2.2025 kl. 20:47

Den 24 februari hade det gått tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. För att minnas dagen och krigets offer ordnade Helsingfors kyrkliga samfällighet ljuständning på Senatstorget.

En som var där var ukrainska Iryna Gorkun-Silén, som är kulturkoordinator vid Ukrainska föreningen i Finland.


Det har gått tre år sedan Ukraina invaderades, och kriget fortsätter. Hur känns den här dagen för dig?

– Jag kan inte tro att det redan gått tre år. Jag har ju hoppats och hoppats att det ska sluta snart. Och samtidigt är det just nu svårt att vara positiv.

För tre år sedan var hon höggravid hemma i Finland: hon skulle få barn i slutet av februari.

– Det var svårt för mig. Jag tittade på all nyheter och såg gravida kvinnor som inte hade det lika bra som jag. Jag var tvungen att försöka tänka på goda saker i stället.

I samband med kriget blev hon aktiv i Ukrainska föreningen i Finland. Hon är musiker, doktorand vid Sibelius-Akademin.

– När kriget bröt ut började vi göra mer tillsammans, och min halvtidsanställning som kulturproducent blev med tiden en heltidsanställning.

Under krigsåren har hon rest till Ukraina tre gånger.

– Varje gång tar jag med mig musikinstrument till unga ukrainska musiker. Jag har kontakt med musikskolor i Ukraina, bland annat i Irpin, Charkiv, Sumy och Borodjanka, och innan jag åker frågar jag vad de behöver. Vi säljer biljetter till konserter vi ordnar i Finland och för pengarna köper vi instrument.


Hur ser du på Ukrainas framtid?

– Det beror på vilken dag du frågar mig. Vissa dagar känns det att allt ser dåligt ut, jag vet inte ens om Ukraina finns nästa år. Det har gått så länge och ingenting händer. Så många människor och länder hjälper till, men det räcker ändå inte. Många av mina vänner har flyttat från Ukraina. Några har återvänt, men de som bor annanstans är ganska pessimistiska. De vet inte om de någonsin kommer att återvända.

– Men det kommer också dagar då jag tänker att det kan sluta bättre.


Här i Finland tänker vi kanske att det kan gå för Ukraina som för oss: att landet måste avstå från territorium men ändå bevara sin självständighet. Vad tror du?

– Jag tänker inte att det räcker, jag tror inte att det stoppar Ryssland. Jag känner många från Donetsk, eller sådana som flyttat från Krim eller Mariupol, Irpin och Butja. Jag tror att min bild av Ryssland påverkas av det. Jag tror inte att Ryssland nöjer sig med territorier. Det hjälper inte att prata om vad vi ska ge upp, något annat måste stoppa dem först.


Är det viktigt att finländare samlas och tänder ljus för Ukraina?

– Ja. Och jag tror inte det är viktigt bara för ukrainare utan för finländare också. Det påminner oss om att kriget inte är slut, det pågår fortfarande. Men det är också något med ljus – ett ljus ger en känsla av att något är lite bättre.

– Jag hörde en skådespelare säga att den bästa sak vi kan göra är att vara aktiva på något sätt. För det är något vi behöver. Jag är jätteimponerad av alla finländare som kör bilar med bistånd till Ukraina.


Iryna Gorkun-Silén

Gör: Flöjtist, doktorand vid Sibelius-Akademin, kulturkoordinator vid Ukrainska föreningen i Finland.

Familj: Man, två barn och en hund.

Lärt sig svenska: av sin man, sina barn och på Arbis.

Vackraste ordet på ukrainska: ”kokhannya”, kärlek.

Text: Sofia Torvalds


. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59

Kyrkomötet. ”För lite och för fegt, är en bedömning. ”Realistiskt och i rätt riktning”, är en annan. Kyrkomötet har fattat beslut som ska hjälpa att trygga verksamheten i en framtid med minskade intäkter. 5.5.2017 kl. 13:28

musik. Misslyckande och människors brustenhet. Det skulle man kunna säga är den röda tråden i The Rimes texter. Sångaren Mikael Ahlskog förklarar. 4.5.2017 kl. 16:57

Karleby. Det var en bilolycka och en utomäktenskaplig relation med en man som låg bakom Patrick Tiainens beslut för några veckor sedan att ta timeout från rörelsen Word of faith eller Uskon sana i Karleby. 4.5.2017 kl. 09:50

Kyrkomötet. Ett ombudsinitiativ om att Kyrkostyrelsen ska trygga förutsättningarna för att Utsjoki också i framtiden ska kunna verka självständigt har remitterats till kyrkomötets ekonomiutskott. 3.5.2017 kl. 19:21