– Som skådespelare gör vi kött av berättelser om vad det att vara människa, säger Anna Hultin.

Anna Hultin: ”Jag vill inte rynka på näsan åt vad det är att vara människa”

Personligt.

– Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin.

18.2.2025 kl. 10:13

Skådespelaren Anna Hultin förlorade sin pappa när hon var 17 år och sin mamma när hon var 25 år.

– Det har präglat mig jättemycket. Någonstans förstod jag väldigt tidigt att jag var nästa i raden. Jag förstod också tidigt att livet tar slut. Det finns ingenting som heter att någon är döende. Från det ögonblick vi föds är vi alla på väg mot döden. Men vi lever tills vi inte längre andas. Jag tänker att det handlar om att våga leva. Våga vara sig själv, våga utvecklas.

När hennes föräldrar dog tänkte att hon att hon måste leva här och nu hela tiden, utan att fundera på morgondagen.

– Men idag tycker jag att det där uttrycket ”Lev idag som om du skulle dö imorgon, men planera som om du skulle leva för evigt” är klokt. Man behöver båda delarna.


Innebörden av att vara människa

Anna Hultin hör till kyrkan.

– Jag ser mig själv som både andlig och pragmatisk. Jag är inte ateist, men jag är heller inte djupt troende.

Hon är öppen för att det finns något större än vi.

– Jag var med när både min mamma och pappa dog. Jag tycker att det är självklart att kroppen är vårt tempel under vår tid på jorden, men att själen är något annat. Om energi inte kan försvinna, vad händer då med själen? Jag vet inte. Men jag tror att något finns kvar.

Jag tycker att det är självklart att kroppen är vårt tempel under vår tid på jorden, men att själen är något annat. Om energi inte kan försvinna, vad händer då med själen?

– Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa. Inte rynka på näsan åt vad det är att vara människa. I mitt arbete tycker jag att det viktigaste är att inget mänskligt är mig främmande.

Hon förstår inte varför vi lägger ner så mycket tid på att gräla, att skapa osämja, att hävda oss själva.

– Livet är kort. Vi har inte obegränsat med tid. Jag tycker att det är viktigt att man förstår att vårt liv är här och nu och inte tänker ”skit i det, i himlen blir vi alla förlåtna”.




Anna Hultin förstår inte varför vi lägger ner så mycket tid på att gräla, att skapa osämja, att hävda oss själva.




Du har haft en lång karriär. Vilket är ditt mest minnesvärda ögonblick?

Hon funderar länge.

– Kanske när jag spelade Ronja Rövardotter. Jag var den första Ronja på scen, och i publiken satt både Astrid Lindgren och Tove Jansson. Då kände jag verkligen historiens vingslag. Det var min första stora roll. Jag blev färdig från teaterhögskolan när jag var 21, eftersom jag började så tidigt.

Jag var den första Ronja på scen, och i publiken satt både Astrid Lindgren och Tove Jansson. Då kände jag verkligen historiens vingslag.

Har du någonsin varit trött på ditt yrke?

– Nej, aldrig. Men jag är gärna ledig ibland. Jag har inget behov av att jobba hela tiden. Många frågar hur jag orkar upprepa samma sak kväll efter kväll. Men det är aldrig exakt samma. Jag är en annan person varje dag, publiken är annorlunda varje gång.

– Jag tycker att skådespeleri handlar mycket om att genom upprepning hitta en djupare essens. Det är en process, och därför blir det aldrig tråkigt. Som skådespelare gör vi kött av berättelser om vad det att vara människa, på olika sätt.



– Nya treåringar kommer hela tiden, och så känns det också med klimakteriet. Medvetenheten är ändå större nu än när jag började skriva om ämnet. Lite fler pratar om klimakteriet och dess påverkan på hälsa, arbetsliv och välmående.



Du har blivit Svenskfinlands främsta utbildare i klimakteriet. Vad tycker du om den beskrivningen?

– Jag har ingenting emot det, men det är ingenting som jag har sökt. Jag brinner verkligen för ämnet och vill att hela samhället, inte bara kvinnor, ska förstå den här livsfasen bättre.

Med den humoristiska monologen Är det hett här? har hon satt klimakteriet på kartan i Svenskfinland, med början år 2021. I dag har hon spelat pjäsen så mycket som 130 gånger.

– Det är lite som en dagispjäs. Nya treåringar kommer hela tiden, och så känns det också med klimakteriet. Vi börjar bli ganska bra på att ta i beaktande att människor har mens, men inte ens där har vi kommit tillräckligt långt. Medvetenheten är ändå större nu än när jag började skriva om ämnet. Lite fler pratar om klimakteriet och dess påverkan på hälsa, arbetsliv och välmående. Jag önskar att arbetsplatser skulle förstå vikten av att inkludera gynekologi i företagshälsovården. Fortfarande saknas åtgärder för att förbättra situationen för kvinnor. Det borde vi göra något åt.

Monologen kombinerar allvar och fakta med humor. För Anna Hultin är humor i livet A och O.

– Att kunna skratta, även åt svåra saker, är livsviktigt. Man ska inte skratta åt andra, men att skratta tillsammans kan lätta på trycket. Det gör det lite lättare att vara människa.


Anna Hultin

– Född i Helsingfors, bor i en gammal gård i Sibbo. Till familjen hör hennes kanadensiska man, tre vuxna barn och en svart labrador.

– Har jobbat på Svenska Teatern sedan hon var 21 år. Är aktuell med farsen ”En lysande idé” och monologen ”Är det hett här?”. I höst har hon huvudrollen som Gunnel i Milja Sarkolas nyskrivna pjäs ”Förgät mig”.




Anna Hultin är aktuell med farsen ”En lysande idé” på Svenska Teatern. FOTO: CATA PORTIN




Text och foto: Christa Mickelsson


. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59

Kyrkomötet. ”För lite och för fegt, är en bedömning. ”Realistiskt och i rätt riktning”, är en annan. Kyrkomötet har fattat beslut som ska hjälpa att trygga verksamheten i en framtid med minskade intäkter. 5.5.2017 kl. 13:28

musik. Misslyckande och människors brustenhet. Det skulle man kunna säga är den röda tråden i The Rimes texter. Sångaren Mikael Ahlskog förklarar. 4.5.2017 kl. 16:57

Karleby. Det var en bilolycka och en utomäktenskaplig relation med en man som låg bakom Patrick Tiainens beslut för några veckor sedan att ta timeout från rörelsen Word of faith eller Uskon sana i Karleby. 4.5.2017 kl. 09:50

Kyrkomötet. Ett ombudsinitiativ om att Kyrkostyrelsen ska trygga förutsättningarna för att Utsjoki också i framtiden ska kunna verka självständigt har remitterats till kyrkomötets ekonomiutskott. 3.5.2017 kl. 19:21