”Visdagboken” har varit ett terapeutiskt sätt att bearbeta livet, säger Matte Fontell.

Matte Fontell: "Jag blev helad bit för bit från skammen"

Personligt.

För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet.

20.2.2025 kl. 18:53

Mats ”Matte” Fontell växte upp i en medelklassfamilj i Esbo, i skuggan av en jätteduktig storebror.

– Min bror var bra på allt: han hade lätt i skolan och var skolans bästa fotbollsspelare. Jag var ett överaktivt barn och hade det svårare. Genast när skolan började utmärkte jag mig med att rymma. Idag hade jag säkert fått adhd-diagnos.

Men han hade en annan utmaning: han led av svår stamning. Stamning är en neuropsykiatrisk funktionsvariation som är ärftlig. Matte Fontell hade exempelvis en faster som i tiden fick höra att hon inte kan bli lärare eftersom hon stammar, men som sedan blev rektor i Åbo.

– Jag måste omedvetet ha märkt att när jag spelar teater eller sjunger, då stammar jag inte. Jag flydde stamningen in i den kreativiteten. Jag började skriva sånger och verser redan i tolvårsåldern.

Att spela teater och sjunga var också en social räddningsplanka.

– Det var en sådan lycka att kunna göra min röst flytande när jag förställde den. När jag gick i nian hade jag ena huvudrollen när vi satte upp Astrid Lindgrens Rasmus på luffen i skolan.

Det var viktigt för honom att vara bra på något, eftersom det enda ämne han lyste i var uppsatsskrivning.

– Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet.


Helad bit för bit

Än idag kan han känna sig förundrad över att han klarade av att bli en offentlig person, ”den stammande trubaduren” i Borgå stift. Att han vågade bli ungdomsarbetsledare. Att han vågar tala och stå på scen.

– En gång i min ungdom gick jag på ett helandemöte med en brittisk predikant för att jag så mycket önskade bli kvitt min stamning. Medan predikanten bad människor med olika krämpor komma upp till förbön bara väntade jag att han skulle nämna någon som stammade. Men det gjorde han inte. Efteråt sökte jag upp honom och bad om förbön. När han bett för mig tittade han på mig och sa att han tror att stamningen kommer att lätta bit för bit, under livet. Idag ser jag att han hade rätt.

I tonåren ledde stamningen till många förödmjukande situationer.

– Det var ett helvete. I tonåren vill man ju vara som alla andra, och när man inte får ut orden … Jag undrade om någon flicka någonsin skulle vilja börja sällskapa mig. Det hände ju också att någon var intresserad men drog sin undan när hon märkte att jag stammade.


Skrivandet fördriver skammen

Stamning i sig är förknippad med mycket skam. Men också det här med att inte vara lika duktig som storebror var skamfyllt.

– Det var mycket som gick åt pipan i tonåren, kanske på grund av stamningen eller min livlighet. Jag hamnade i fel sällskap, jag blev relegerad, jag använde tidigt alkohol och rökte. När jag drack stammande jag mindre.

Idag tänker han att det var Guds beskydd att han inte hamnade på riktigt dåliga vägar. Efter skriban fångade kyrkan upp honom.

– Det blev min räddning. Ungdomsledaren sa att kyrkan behöver sådana som du, sådana som sjunger och spelar gitarr. Han tog mig till Höstdagarna och där fick jag sjunga mina visor för 1 000 deltagare.

Skrivandet är än idag ett terapeutiskt verktyg för honom. Han kallar visorna sin dagbok.

– I slutet av 90-talet hade jag jobbat som ungdomsledare i femton år och vi hade haft ett jättejobbigt läger. Jag kände mig färdig med skriban. Då såg jag i tidningen att Församlingsförbundet utannonserade en romantävling. Jag insåg genast att jag ska skriva en roman som handlar om ett konfirmandläger där en konfirmand dör.

På två veckor skrev han en råversion liksom i trans, med tårarna rinnande nedför sina kinder.

– Jag sov knappt. Och boken fick delat första pris och sålde bra, också i klassuppsättningar. Jag var så stolt! Jag träffade sedan min gamla rektor från Munksnäs högstadieskola, hon kom fram till mig och sa: Jag visste nog alltid att det kommer bli nånting av dig också. Det värmde så mycket.

Efter det orkade han med jobbet igen.


Dela det personliga

Han har valt att sjunga visor som är mycket personliga.

– Några tycker kanske att det är motbjudande och patetiskt men ganska många tycker om det också.

En visa som många gamla konfirmander kommer fram och kommenterar är ”Livet är inget Nintendo”.

”Livet är inget Nintendo / där Gud styr vart enda steg jag tar / då blir livet fort ett än sen då / och ansvaret jag har finns inte kvar.”

Han tycker det är viktigt att säga vi har ett ansvar för hur vi lever våra liv.

– När jag sjunger den visan brukar jag berätta om min barndomskompis, vars pappa var diplomat i Irak. En dag när de körde utanför Bagdad frågade han sin pappa varför det finns så mycket bilskrot längs vägarna. Och pappan svarade att de gör helt vansinniga omkörningar, för de tänker att om Gud har bestämt att jag ska dö idag, då gör jag det oavsett hur jag kör.

Hans väg har inte på nåt vis varit spikrak. Han har varit gift i 40 år och har underbara barn, han har mycket att vara tacksam för. Men med jämna mellanrum ramlar han ner i en grop.

– För kanske tio år sedan ringde telefonen hemma i Ebbo en sommardag. Det var Marja från Stockholm. Henne lärde jag känna då jag studerade i Borgå på 80-talet, vi var nära då men tappade sedan kontakten. Hon ringde precis när jag hade en dyster period, och hon frågade: Är du lycklig?

En insikt han fick efter det samtalet resulterade i en sång: ”Så efter samtalet snurrar frågan kvar / Är jag lycklig och är det i så fall sant? / tills jag inser nånting och säger till mig själv / att hela frågan är ganska ointressant / För lyckan den kommer, lyckan den går / Men nåt större har jag förstått / Ett liv med kärlek och innehåll / är ju den största gåva som jag fått.”

Men det finns också sådant som det inte går att skriva sånger om. För tjugo år sedan dog hans mamma, som var hans bästa vän och största uppmuntrare, i en trafikolycka på Tavastvägen i Helsingfors. Hon blev påkörd av en buss.

– Otaliga gånger har jag drömt om att hon kommer och ringer på. Jag skrev en kolumn om det – men jag fick inte ihop det till en sång. Den blev för patetisk.

Men det gör ingenting. Det som inte blir en sång blir kanske en kolumn.

– Jag tror att när jag blir pensionär kommer jag att sitta vid min skrivmaskin och jobba i trädgården, som min pappa gjorde.


Mats ”Matte” Fontell

– Ungdomsarbetsledare i Borgå domkyrkoförsamling. Kolumnist vid Borgåbladet. I höst skrev han sin hundrade kolumn.

– Fru och tre vuxna barn. Bor i Ebbo.

– Barndomsfamilj: En teaterintresserad och sjungande mamma, och en pappa som var chefredaktör för tidningen Trädgårdsnytt och skrev historiska memoarer. Två
äldre syskon.

– Drömmer om: att skriva en andaktsbok.

– Artist han lyssnar mycket på: Melissa Horn.

– Aktuell med i vår: Trubadurkonsert för att fira att hans visdagbok fyller 50 år. Ordnas på kulturhuset Grand i Borgå 6 april kl. 18.

Text och foto: Sofia Torvalds


diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15

ANDETAG. Louise Häggström och hennes man valde att säga upp sig från sina jobb och flytta till Bergen, en stad i ett land de aldrig besökt tidigare. Hon bloggar på Andetag-bloggen på Kyrkpressens sajt. 24.5.2022 kl. 08:26

LÄGER. I slutet av juli ställs Sabina Wallis inför sitt eldprov: att vara lägerledare vid sommarlägret i Pieksämäki. Själv har hon varit där varje sommar sedan hon var ett halvt år. 23.5.2022 kl. 18:00

TJÄNST. Domkapitlet har fått in fem ansökningar till tjänsten som stiftsdekan. För jobbet, i vilket man framför allt lägger upp prästernas fortbildning, presenterar de sökande olika meriter. De "kan Åbo Akademi", "kan regnbågsfolket" eller "kan dialogen med väckelserörelserna". 20.5.2022 kl. 16:20

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11

GAMMAL KYRKA. Björnholmens kyrka i Jakobstad hade varit till salu i ett år innan någon vågade ta sig an projektet. De som vågade är Lars och Monica Granlund. De såg möjligheter i byggnaden. 12.5.2022 kl. 15:41

FÖRSVAR. Carolina Lindström är kyrkoherde på Åland och underlöjtnant i 
reserven. Hon känner att folk plötsligt insett att försvarsmakten behövs till något. 12.5.2022 kl. 12:03

RELIGIONSLÖSHET. Finlandssvenska kulturkretsar i Helsingfors utropade på 1900-talet religionen som ett etablerat hyckleri. Men ingen har forskat i hur religionslösheten har nedärvts privat i familjer. Som när skådespelaren Tobias Zilliacus växte upp. 11.5.2022 kl. 19:00

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00