Strategin för Borgå stift blev en arbetsbok för församlingarna

– Det här har varit roligt. Ren arbetsglädje, säger biskop Bo-Göran Åstrand.

När han träffar Kyrkpressen är han på väg på den sista delen av en stiftsturné med åtta stopp runt om i stiftet. I allt från Pedersöre till Mariehamn och Sibbo har han presenterat den nya stiftsstrategin Gå med mig.

Nu ska han hoppa i bilen och köra till Åbo. Den sista träffen hålls i Grankulla första veckan i februari.

Stiftsstrategin har i praktiken inte blivit en fastslagen riktlinje för arbetet i stiftet. Den är mera ett vägledande underlag för vidare diskussion i församlingarna. Den kommer också ett knappt år senare än man ursprungligen planerat.

I häftet om drygt 50 sidor ska man runt om i stiftet få arbeta i sju kapitel på temat gemensam vandring. Varje kapitel har diskussionsfrågor. Några exempel:

Hur möter din församling singlar, ensamstående föräldrar, arbetslösa, dem som är ivriga att hjälpa till, hbtq-personer? Hur ser ni på dem som lämnar kyrkan och er gemenskap? Vad händer om någon skulle ta illa vid sig av något som gjorts eller sagts i församlingens verksamhet?

Istället för en strategi – som redan finns både på riksplanet och i många församlingar lokalt – började arbetsgruppen i samtal komma fram till en annan väg.

– Vi kom till en samsyn om att söka ett förhållningssätt: vad är det egentligen som i grunden förenar oss i gemenskapen i stiftet? Och vad är viktigt? Vad ska färga oss? Hur ska atmosfären vara? säger Bo-Göran Åstrand.

Biskop Bo-Göran Åstrand oroar sig över att en del av kyrkan vill "utkyrka" de andra.

Det ser ut som polariseringen i alla fall skulle vara den tyngsta biten här?

– Ja. Det som vår gemenskap inte kommer att klara av är det man i den anglikanska kyrkan brukar kallar unchurching och man underkänner varandra som kristna. Det har vi i gruppen markerat som en gräns.

Att ”utkyrka” varandra, alltså och att förklara att det finns vissa som inte hör hemma i kyrkan.

– Man kan vara hårt konservativ, eller hårt liberal. Men till sist möts ytterligheterna som i en cirkel där de till slut kan ta varandra i hand för att de båda är lika hårda. Här blir det fråga om hur man bemöter varandra. Man kan tänka sig att ”ut med den andra gruppen så har vi frid och ro i den här gemenskapen”. Men det funkar inte så. Vi sökte istället den gemensamma nämnaren. Det är dopet, Guds kärlek och enheten i Kristus. Vår kyrka är inte en åsiktsförening utan en gemenskap med mångfald.

"Vår gemenskap kommer inte att klara av det anglikanerna kallar 'unchurching' – att man underkänner varandra som kristna."

Men i arbetsgruppen bakom strategin hade du ingen från dem som i stiftet uppfattas som konservativa med i arbetet. Inte när du gav ut ditt herdabrev 2022 – och inte nu heller?

– Nu sökte jag folk som skulle vara katalysatorer för mitt eget tänkande, och som också är inkluderande på riktigt. Det var också viktigt att de var personer som kunde se vidden och bredden hos medlemmar och synsätt i våra församlingar. De var människor jag känner och som jag kan tänka högt tillsammans med direkt, utan att börja tänka i fållor.

En annan sak som går att läsa in är att du anser att församlingar är för ”ineffektiva” i att få med nya människor.

– Ja, och att förändras. Vi behöver beredskap att se medlemmarna i gemenskapen, att de behöver det här rummet och den här bekräftelsen. Jag tänker att tåget går nu! Om vi inte nu lyckas bekräfta våra medlemmar, kalla in dem och ge dem rum, så kommer följande fas. Då har så många redan gått och då är den frågan inte längre relevant.

– För mig är det jätteviktigt att vi inte fastnar vid våra budgetar, fastigheter och annat utan att vi måste se de verkliga resurserna – människor­na. Börjar vi prata vi för mycket om pengar, olikheter och stridsfrågor så har vi vänt ryggen åt den verkliga resursen.

Vid lanseringsturnén kallade ni ändå inte in lekmän och medlemmar, utan valde det hierarkiska i alla fall, de anställda och förtroendevalda?

– Vi ville få en fokusering i diskussionen och ett samtal med alla i salen samtidigt, med de anställda och ansvarsbärarna. De är nyckel­personerna som kan påverka riktningen.

"Om vi inte nu lyckas bekräfta våra medlemmar, kalla in dem och ge dem rum, så kommer fas där många redan har gått."

Risken är väl att just förtroendevalda och anställda också kan vara en broms när det gäller förändring?

– Det var du som sa det där ... Men så är det ju. Man kan välja att öppna och släppa handbromsen, eller dra åt den.

Hur följer du upp det här arbetet?

– I maj har vi områdesvis Teamsmöten med kyrkoherdarna om hur de har kommit i gång. Vilket stöd behöver de då? Och så har vi en strategisk överläggning vid kyrkoherdekonferensen i september.

Den evangelisk-lutherska kyrkan fungerar på ett visst sätt, med vissa strukturer. Hur ska det här leda till nya arbetsformer om strategihäftet får en församling att inse att man inte får in singlar, ensamförsörjare och hockeyföräldrar …?

– Där människor kommer med och får utrymme att tänka och ge sina synpunkter, börjar det alltid hända saker. Det var min erfarenhet som kyrkoherde. I Jakobstad gladde jag mig åt systemet med församlingsfaddrar där vi som mest hade 80 medlemmar som var befullmäktigade att gå in i människors hem. De delade vad dopet betyder, uppmuntrade och stödde föräldrar. Och vi sade: Du får göra det och du har vårt förtroende att representera församlingen; du är ett ansikte för gemenskapen när du kommer.

Du jobbar som biskop ganska mycket med crowdsourcing, tar andra till hjälp med att skriva ett herdabrev eller en strategi. Hur ser du på det i förhållande till ledarskap?

– Jag är uppvuxen i en familj med sju syskon på en stor gård. Jag är storebror och vet att man kom ingen vart om vi inte klarade av att samarbeta. Det går inte. Den ena går dit och den andra går hit och så tror man att man får jobbet gjort. Vi fixade livet på gården, och också livet efteråt, för att vi höll ihop.

– Det här finns i mig. Jag kan inte jobba på något annat sätt. Om du som ledare inte har gjort allt det där underliggande arbetet, så kommer du, den dag när du ska peka med hela handen, att stå där ensam och flaxa med den.

Strategier ska ha mål så att man kan mäta eller tydligt se hur man har lyckats. Vad ska hända i kyrkan för att du ska känna att det här hade en effekt? Mer av vad, mindre av vad efter den här processen?

– Betydligt flera av våra medlemmar än i dag ska med både glädje och en viss stolthet säga att det betyder någonting för dem att de är medlemmar i den här kyrkan. Då har vi nått dit jag vill vi ska nå med det här samfundet.