Mikael Ahlskog är uppvuxen i Forsby i Pedersöre, men bor sedan många år tillbaka i Vexala i Nykarleby med sin familj. Just nu jobbar han som egenföretagare inom av-branschen.
Då Mikael var 19 år, vi pratar tidigt 90-tal, kom han i kontakt med en annan ung man som vi kan kalla Per. Per hade blivit ihop med en av Mikaels vänner, och Mikael hjälpte dem att renovera en bostad som de kommit över.
– Per var en fixare som var bra på allt som jag inte var bra på, bilar och svetsning och sånt. Han hjälpte i sin tur mig med att fixa till någon bil, och vi var bekanta en tid, säger Mikael.
Sen gick åren. Mikael flyttade till Vasa och de tappade kontakten.
År 2012 var Mikael en av de privatpersoner som startade mathjälpen i Jakobstad. De var ett gäng eldsjälar som ville göra något för samhället, och i kontakt med socialen och diakonin kom de överens om att matutdelning var något som behövdes och som de kunde stå till buds med.
– Vi blev förvånade över hur många som kom direkt. Behovet var större än vi varit medvetna om, och Per kom dit en av de första gångerna.
Då Mikael och Per träffades igen var stämningen inte bara avslappnad. Mikael såg hur hans ungdomsvän skämdes över att de stod på olika sidor av bordet, Per som hjälpbehövande, Mikael som barmhärtig samarit.
Strax efter det här fick Mikael ett samtal, en förfrågan om ifall han kunde tänka sig att jobba en tid som ungdomsledare i en friförsamling i Jakobstad. ”Aldrig i världen” var hans spontana reaktion på frågan, men en sak kunde han tänka sig att göra. Varje fredag kväll lovade han att sitta i kyrkans källare och dricka kaffe med de som kom dit.
– Anledningen till att jag tog på det var att jag tänkte, tänk om en sådan som Per skulle hitta dit.
Redan andra gången hade budet nått Per, och han kom.
– Han började dyka upp varje fredag och vi lärde känna varandra igen.
Han tog också med sig sina vänner. De var ingen stor grupp, men likväl en liten skara herrar som träffades regelbundet. Per och hans vänner tampades alla med beroendeproblematik och levde svåra liv.
– Vi hade vissa regler. De fick komma till kyrkan även om de var fulla, men de fick inte dricka där. Och de accepterade det. De kom med sina påsar och lämnade påsarna utanför.
Mikael Ahlskog gjorde något som få människor gör – han försökte aktivt hjälpa sina medmänniskor.
Ett par kritstrecksrandiga byxor
Att lära känna de här människorna och se deras utanförskap, och många gånger hopplösa situationer, det var ögonöppnande för Mikael.
En av Pers vänner, vi kan kalla honom Jim, började också engagera sig i Mikaels olika påfund i kyrkan. En gång då det ordnades cafékväll i kyrkans källare kom han dit, men svängde genast i dörren. Mikael sprang efter och välkomnade honom in i gemenskapen. Men Jim vägrade.
– Nej jag kan inte komma in, jag har bara de här byxorna, svarade Jim.
Han hade samma smutsiga joggingbyxor som han alltid hade. På några sekunder hade han läst av rummet, sett prydliga människor med snygga kläder, och känt utanförskap. Mikael fick ge med sig, Jim tillbringade kvällen på annat håll.
Senare samma vecka ordnades det en samling för män i kyrkan. Jim kom tillbaka, den här gången i kritstrecksrandiga kostymbyxor som han köpt på loppis.
– Då trodde jag att jag skulle sjunka genom marken. Enligt hans logik skulle han passa in bättre med kritstrecksrandiga kostymbyxor. Det blev ju fullkomligt fel, men han ville passa in.
En annan gång frågade Jim: ”Är det sant att Gud kan göra så att man inte behöver vara såhär som mig?”
– Han upplevde sig själv som ett gigantiskt misslyckande. Det var hjärtskärande. Och ögonöppnande.
Han upplevde sig själv som ett gigantiskt misslyckande. Det var hjärtskärande.
Mikael betonar att allt det här inte bara handlar om hur vi klär oss i kyrkan eller hur vi för oss, men ju mer vi klär upp oss, ju mer vi håller upp fasader, desto större bli avståndet till andra. Människor som också borde ha en given plats i de sammanhang vi kallar kristna.
– Per och Jim lärde mig jättemycket, säger Mikael.
Från välsignelse till sorg
2013 började Mikael ta med Per till ett kristet lägerområde som han själv var engagerad i. Per hittade sin plats där, han kom med på talkon och var en praktiskt lagd person.
– Han var van att ordna saker utan pengar. Han såg precis vad som behövde göras, och så gjorde han det.
Han blev väl mottagen och trivdes bra. Han fick ett sammanhang, och det sammanhanget fick i sin tur praktisk hjälp. Per blev betraktad som en välsignelse.
– Jag hade en känsla av att man ibland ifrågasatte inifrån om vi alls gjorde något vettigt för andra människor, men Per var ett tecken på att vi i alla fall gjorde något rätt.
Han blev något av en arbetsledare på området, en person som alltid ställde upp och högg i. Och det gick bra. Men han tampades med både fysiska sjukdomar och alkoholism. Det gick inte alltid som på Strömsö. Men det gick.
Mikael och Per renoverade upp en liten bostad på området där Per kunde bo under högsäsongen om somrarna. Per hade länge bedyrat att han hade en lägenhet i Jakobstad, men det var ju behändigt med ett krypin också vid lägergården ute på vischan där han fungerade som allt i allo.
Men så för några år sedan stötte man på en del byråkratiska problem. Enligt gällande regelverk gick det egentligen inte att ha en permanent boende på området.
Mikael hade en annan bostadslösning på lut åt Per, och Per hävdade också att han hade en lägenhet i Jakobstad. Mikael bad Per om någon slags dokumentation på att lägenheten i Jakobstad fanns för att få en klarare bild av situationen. Efter det försvann Per. Han bröt kontakten.
Några månader senare, efter en vinter i radiotystnad, blev Mikael tvungen att söka upp Per. Han delgav honom att han inte kunde bo kvar, och samtidigt konfronterade han honom om hur hans situation såg ut på riktigt, för att kunna hjälpa. Det kom fram att det aldrig funnits någon lägenhet. Per var så gott som hemlös.
De hade ett ärligt samtal och Mikael lovade Per att det skulle ordna sig. De skulle hitta en lösning.
Två dagar senare skulle de ses igen med anledning av en talkodag. Per skulle samtidigt lämna in sina nycklar till lägerområdet. Några timmar innan träffen tog Per sitt liv.
– Det har varit jättejobbigt. Jag har haft supersvårt att hantera det. Jag svek ju honom. Jag stod inte upp för honom så som jag borde ha gjort, säger Mikael.
Sin egen sorg och känsla av skuld säger han att han orkar han bära. Han har berättat den här historien för många människor, och han är en person som har lätt för att prata.
– Jag tvingar alla runt mig att vara mina terapeuter. Men jag har saknat det kollektiva, en gemensam diskussion inom samfundet.
Mikael betonar att han förstår att man aldrig vet vad som händer inne i en annan människas hjärna och hjärta. Det fanns tusen utmanande grejer i Pers liv. Men han upplever att situationen som uppstod kring lägerområdet lade ytterligare en sten på Pers börda.
Kanske förlängde åren på lägerområdet, åren i gemenskap, ändå Pers liv. Kanske hade han annars gått samma öde till mötes som vännen Jim, han med de kritstrecksrandiga byxorna, som till slut dog av alkoholism. Det kommer vi aldrig att veta. Men Mikael klandrar sig själv.
Har du känt igen någon del av dig själv i de människor du mött och som levt i utanförskap?
– Jag blev ganska mobbad i högstadiet. Jag var inte fullt medveten om det då, men efteråt har jag förstått vilka mekanismer det handlade om. Jag gick igenom högstadiet och var konstant rädd.
Jag gick igenom högstadiet och var konstant rädd.
– Samtidigt har jag alltid haft sammanhang där jag har kunnat vara mig själv. Jag skulle inte heller vara den jag är utan den erfarenheter jag har, och på så vis är jag ganska tacksam över det. Jag har alltid haft lätt att känna medkänsla med lite udda fåglar.
Mikael är övertygad om att Gud är väldigt intresserad av samhällets förlorare.
– Om man själv fått smaka på mobbning och vad det är att vara en ”loser” så är det klart att det blir enklare att relatera till de människor vi kanske är kallade att betjäna, säger han.
Vill se mindre snack och mer hockey
Mikael har vuxit upp i en troende familj och hans mamma har jobbat som pastor. Han beskriver Jesus som en bästa vän i barndomen, och kanske också genom resten av livet. Men han blir alltid lite rädd då någon frågar om hans tro.
– Om någon frågar om jag är kristen vill jag gärna att de definierar vad de menar med det innan jag svarar. Det finns så mycket konstigheter som jag inte alls vill förknippas med. Den största orsaken till tvivel för mig är andra kristna, inte Gud själv.
– Om det finns något genuint i min tro så är det inte jag som ska avgöra det. De som läser mitt liv utifrån får säga vad jag är och vad jag inte är.
Han ser Gud i allt det som är gott. I det som är vackert, i all kärlek, i all barmhärtighet.
Efter intervjun skickar Mikael ett meddelande. Han är rädd för att han låtit för tillrättalagd under intervjun. ”Jag har alltid sett mig själv i någon slags oppositionsroll. Lite punk.”
Och Mikael Ahlskog är sannerligen punk. Om man skulle definiera mannen som är rädd för att definieras skulle det kanske vara i orden: varm, humoristisk, inbjudande och rebell. Och så lite punk förstås. Ibland också tyngd av skuld, och däremellan lite ensam i att vara en troende som har svårt att tåla fernissa.
– Det är så mycket snack och lite hockey.
