Vår värld är full av mörker och våra sinnen hotas bli förmörkade av det vi ser: ondska, allt mer eskalerande konflikter, svält, misär och människor på flykt. Naturens vånda och människosinnets. Hopplöshetens mörker. Och mitt i allt detta är vi kristna ljus.
Vi är kallade till att återspegla Guds kärleks ljus, att lysa upp vägen till målet, att vara ljus som ger trygghet i mörkret. Och det ljuset har en evighetsdimension i Kristus – tiden är inte ett hinder. Tvärtom, Kristi Kyrkas ljus lyser genom tiden. De som är nära den Heliga lyser vare sig de är på den här sidan om evigheten eller redan där. Så har Kyrkan identifierat Kristus, och sig själv som Kristi kropp, ända sedan tidigaste kristna tid. Vi sjunger i hymnen Fos hilaron från 200-talet: ”Du glädjens ljus, du återsken av den himmelske Faderns eviga, saliga härlighet, Jesus Kristus.”
De heliga som har gått före inbjuder oss att stanna upp och stilla oss, att be tillsammans med varandra och med dem. Vi får känna samhörighet i Kristus och gemenskap i tron. Vi får mitt i mörkret genomströmmas av glädje och värme och sprida den vidare. Det är vår och hela Kyrkans uppgift och väsen.
Vi närmar oss Alla helgons dag. Min vän påminde mig om budskapet genom att säga: ”Alla döda är inte heliga, och alla heliga är inte döda.” På Alla helgons dag minns vi helgonen, de som fått nåden att på ett alldeles särskilt sätt lysa i mörkret. På söndagen, som också brukar kallas Alla själars dag, minns vi våra nära och kära som gått före oss. Och under helgen kan vi också påminna oss om vårt eget kall som kristna: att vara ljus.
