På morsdagen sitter jag med mina vuxna döttrar och gör armband om Taylor Swifts låtar. Tyvärr måste vi välja korta låttitlar på grund av armarna. Jag väljer Exile och So Long, London. Min ena dotter har lyckats få biljetter till Swifts konsert i Stockholm, och hon ska ha tretton armband. Ni frågar varför? För att tretton är Taylor Swifts favoritsiffra. Det visste ni kanske inte, och det visste inte jag heller.
Samma kväll promenerar jag med två vänner. Den ena av dem har två barn som också ska på Taylor Swifts konsert. Det visar sig (det här visste vi inte om varandra) att också hon har börjat lyssna till Taylor Swift. Den andra frågar: ”Vem är Taylor Swift?”
Jag visste vem Taylor Swift var innan jag började lyssna på hennes låtar. Jag hade läst om henne i tidningen. Jag visste att hon stödde Biden inför förra presidentvalet i USA, att Trump-republikanerna ogillar henne, att hennes pojkvän är en känd amerikansk fotbollsstjärna och att hon har många fans. Och där tog mitt intresse för henne slut.
Allt som krävdes för den nya eran var att min dotter (hon som har biljetter till konserten) klippte mitt hår till Swifts nya album The Tortured Poets Department. Som grädde på moset lyssnade jag på P3:s tvådelade Taylor Swift-dokumentär. Sen var jag fast.
En halv vecka senare hade jag slutat läsa en bok när jag inte fick sömn, i stället försökte jag lyssna igenom så många Swift-låtar som möjligt för att snickra ihop min egen favoriter-av-Taylor-lista.
Kära någon. Varför?
”För mig var det texterna”, säger teologen och författaren Joel Halldorf i en intervju i Sveriges radio. Han blev initierad in i Taylor Swifts värld av sin dotter, liksom jag blev av min. Han fick en ”inbjudan till hennes berättaruniversum, som också rör sig kring hennes personliga liv”.
Det finns poeter som säger att de blivit poeter på grund av Taylor Swift. Själv känner jag mig igenkänd. Hon sätter ord på sådant som jag under loppet av mitt liv skrivit hundratals tradiga dagboksanteckningar om: att vara utanför, att bli sviken och skammad, att känna sig lurad, att tvingas bära andras smärta med alltför svaga armar, att vara den som älskar mer och förgäves.
Jag känner mig något skamsen över att känner igen mig. Det känns som om jag borde vara för gammal för det, som om jag vore omogen på något ställe i själen. Men jag slutar inte lyssna.
Jag googlar på Swifts korta romans med sångaren John Mayer, så där som man saktar in när man kör förbi en kollision. (Min dotter informerar mig om vilka låtar som handlar om John Mayer.)
Taylor Swift har ett outsinligt förråd av one-liners om kärlek och olycka. ”Life is emotionally abusive.” ”I cry a lot but I am so productive, it’s an art. You know you’re good when you can do it with a broken heart.” ”My boy only breaks his favorite toys.”
”I had a feeling so peculiar / this pain wouldn’t be for / evermore”, sjunger hon, än en gång förtvivlad men lite hoppfull, och det är en tröst för alla förtvivlade att det finns någon annan, så att man inte ska behöva vara så ensam.
Den unga countrystjärnan Taylor Swift var nitton då hon träffade den tretton år äldre musikern John Mayer. De dejtade i några månader, det tog slut, hon skrev låten Dear John.
Dear John, I see it all now that you're gone
Don't you think I was too young to be messed with?
The girl in the dress, cried the whole way home
I see it all now that you're gone
Don't you think I was too young to be messed with?
The girl in the dress wrote you a song
You should've known
Jag tänker på hur det var när jag var nitton. Jag tänker på prinsessan Diana och prins Charles. Låtarna är schabloner, de är berättelser om tusen krossade hjärtan – nittonåriga hjärtan förstås men varför inte nittioåriga också – låtarna skapar bilder i mitt huvud liksom poesi gör, jag är intresserad.
Taylor, vi har varit i det tillsammans. Också vi har sagt till den andra: Du borde ha vetat! Så omogna är vi tillsammans, du och jag Taylor, eftersom vi inte har blivit härdade av livet och utvecklat trygg anknytning i alla relationer.
Jag läste en kolumn i DN om att Taylor Swift är okarismatisk. Ja, precis. I dokumentären Miss Americana vandrar hon omkring som en förväxt tonåring, lite gänglig, ganska målmedveten, förvånande ointressant. Det är därför vi kan vara hon, för att hon inte tar så mycket utrymme.
Det som är stort hos henne är känslorna inför livets ofrånkomliga bakslag.
Nu kommer vi till det jag kämpar med mest när jag lyssnar på Taylor Swift, det är ett otrevligt litet ord: hämnd.
Taylor Swift är öppen med att hon är en förorättad gudinna när hon skriver låtar om sina ex. I sig är det inget märkligt med att skriva om sina ex. Jag antar att alla poeter gör det. Märta Tikkanen skrev Århundradets kärlekssaga när hon var gift med Henrik Tikkanen och alla visste precis vem den boken handlade om.
Skillnaden är magnituden. Som sagt: åtminstone tre sånger om det korta förhållandet med Mayer. Hela världen lyssnar till dem. Första veckan efter att The Tortured Poets Department släpptes strömmades den 1,76 miljarder gånger. Tugga på det.
Och förstås säger hon: Ni vet inte vem jag skriver mina sånger om. Och förstås tänker vi ”autofiktivt” och sen googlar vi på om The Manuscript kanske ändå handlar om John Mayer, igen.
Och så speglar vi skammen, och så speglar vi hämnden. Den filtreras genom sin upphovskvinna och rinner in i oss, och det som någon gång var hennes blir allas berättelse.
The only thing that's left is the manuscript
One last souvenir from my trip to your shores
Now and then I reread the manuscript
But the story isn't mine anymore
Om So Long, London handlar om Taylor Swifts brittiska exskådispojkvän Joe Alwyn finns där rader om honom jag också kan relatera till. Raden ”You sacrificed us to the gods of your bluest days” kan vem som helst som någonsin varit deprimerad i ett förhållande eller sett på en depression hos den andra i ett förhållande känna igen.
Kanske det är så här reglerna ser ut i Swiftie-världen: någras privatliv måste offras för att alla ska ha en chans att lyssna på musik medan de bearbetar sin livsskit.
