Ett stenkast från tågstationen i Åbo driver ett gäng birgittinsystrar ett gästhem.

Nunnorna i Åbo har en uppgift: att be

klosterliv.

Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar.

Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo.

20.2.2024 kl. 16:43

Det är en måndag i slutet av januari och jag ska gå i kloster. Eller, jag ska bo på Birgittasystrarnas gästhem i ett dygn för att be och samtala med systrarna. Gästhemmet finns på Ursinsgatan i Åbo i samma byggnad som Sankta Birgitta och salige Hemmings kyrka samt birgittinnunnornas kloster.

I dörren möter jag en kvinna som precis checkat ut från gästhemmet.

– Är det första gången du är här? Du kommer att tycka om det. Det är så lugnt här. Och så tyst, säger hon.

I receptionen doftar det linsgryta och rengöringsmedel. En av nunnorna checkar in mig och så går jag upp mot mitt rum på tredje våningen. Ovanför sängen hänger en avmagrad liten Jesus uppspikad på ett kors. En påminnelse för varje gäst om att våra livs våndor är relativa.

En liten stund senare möter jag Hannah i korridoren. Hannah är 19 år, kommer från Tyskland och ska tillbringa tio månader här genom en katolsk ungdomsorganisation. Ett lite annorlunda mellanår kan man tycka.

– Organisationen hjälper kyrkan i de nordiska länderna eftersom den katolska kyrkan här är liten och fattig jämfört med till exempel i Tyskland, säger Hannah.

Om vardagarna jobbar hon sida vid sida med systrarna, men varje eftermiddag och helg är hon ledig. Då går hon på upptäcktsfärd i Åbo.




Varför ville du bo i ett kloster under ditt mellanår?

– Jag gillar de nordiska länderna, jag ville se norrskenet och jag tycker om snön och naturen. Det var den huvudsakliga anledningen.

Hannah deltar ofta i mässan, och hemma i Tyskland är hon altarflicka. Hon hjälper prästen med förberedelser inför mässan, samlar in kollekt och läste texter.

– Här är det inte tillåtet för flickor, det är bara för pojkar. Kyrkans strikta regler och att det är så mycket snö här, det är vad som överraskat mig med Finland.

Då vi pratat klart söker sig Hannah till sitt rum med en kaffekopp och två digestivekex i handen. Hennes arbetspass är färdigt för dagen.


Proffs på medveten närvaro

Klockan fyra letar jag mig fram i korridorerna för att snart stiga in i kyrkan. Jag ska delta i kvällsbönen. Nunnorna droppar in en efter en. De rör sig tyst i mörkret. Snart hörs prasslet av radband i bänkarna och tystnaden bryts av en inledande bön. Jag tar modell och faller ner på knä. Efter några minuter känner jag mjölksyran i låren bli intensiv. Jag tackar min skapare då nunnorna sätter sig upp i bänkarna.

Birgittinsystrarna språkväxlar vant mellan italienska, latin och finska då de ber. De flesta av dem är uppvuxna i Indien, men nunnorna är mångspråkiga och Herren likaså.

Efter en gemensam inledningsbön följer tyst meditation. Jag tror att jag borde tänka på Jesus, men jag mediterar mest kring hur ett liv i kloster ofta förknippas med att ge avkall. Samtidigt är nunnorna proffs på det som så många nutidsmänniskor kämpar med – medveten närvaro.

Lite vid sidan av kyrksalen finns sakramentsskåpet.

Meditationen övergår i bön igen. Det är Rosenkransen vi ber, varv efter varv av Ave Maria och Fader vår. Nunnorna mässar vant och monotont. Jag känner mig lite illa till mods. Det är ovant och sannolikt hälsosamt för mig att vara ny i kyrkan. Men jag förstår inte allt som händer, och det gör mig lite obekväm.

En och en halv timme senare går systrarna ut ur kyrkan lika tyst som de kom, men abbedissan, syster Dia, kommer fram till mig och tar i hand. Vi går till klostrets bibliotek för att prata.


Från New Delhi till Åbo

Syster Dia har ett lugn över sig. Jag tror inte det beror på att hon är nunna eller någon slags övermänniska. Det är nog snarare hennes personlighet.

– Du vill veta varför jag kom till Finland, varför jag blev nunna? Det är de vanliga frågorna, säger syster Dia, och så börjar hon berätta.

Hon växte upp i en katolsk familj i Kerala i sydvästra Indien. Även om katolicismen knappast är den första religion man förknippar med just Indien är faktiskt två procent av befolkning katoliker.

– Mina föräldrar var starkt troende och de lärde mig vem Jesus och Gud fadern är. Men jag visste inte att jag skulle bli nunna, det kom som en överraskning också för mig.

I nära anslutning till syster Dias skola fanns en kyrka. Som barn brukade hon smita in dit för att prata med Jesus, så som man pratar med en bästis.

– Då jag såg honom fastspikad på korset tänkte jag, vem har gjort så här mot dig? Om jag varit där hade jag inte tillåtit det, för jag älskar dig. Det var mina tankar som liten flicka.

Den lilla flickan växte upp och utbildade sig till sekreterare. Som 22-åring jobbade hon i New Delhi, men så småningom gifte sig hennes storasyster. Då var syster Dia familjens äldsta ogifta dotter, näst på tur för att bilda familj.


Syster Dia betonar att vi alla är kallade, men till olika uppgifter.


– Jag gick till kyrkan och något började växa i mitt hjärta, i relationen till Gud. Det var som en slags andning som växte väldigt långsamt. Jag ville besöka ett kloster.

Det gjorde hon också en kväll.

– Vi bad Ave Maria, precis som vi nyss gjorde här, och något hände i mitt hjärta. På natten tänkte jag på hur Jesus hade kallat nunnorna i klostret. Hur fick de guidning?

De här tankarna hade kommit för att stanna och livet med jobb, vänner och nöjen kändes samtidigt tomt. Syster Dia beskriver det som om allt sådant torkade och föll, som löven om hösten.

Hon delgav sina föräldrar vad som rörde sig i hennes huvud. Responsen var inte övervägande positiv.

– Min pappa sa: Du kommer att vara äldre då du kommer tillbaka. Du kommer inte att leva i samhället, inte i klostret och inte i en familj. Du förlorar tid från ditt liv. Men min far var också en vis person. Han sa att jag kunde testa ett år för att mogna och bli redo att fatta ett beslut.


En kram för universum

Redan under sitt första år i kloster kände sig syster Dia hemma. Hon hade hittat sin plats, sin uppgift.

– Bönen är som en stor kram för universum. Jag förstod att systrarna gör en underbar sak.

Det finns nunneordnar där man arbetar ute i samhället, där systrarna engagerar sig i utbildning, vård och socialt arbete. Men syster Dia kände sig kallad till det som är birgittinnunnornas primära uppgift: att be.

Efter några år avlade hon sina löften om att leva i sexuell avhållsamhet, fattigdom och lydnad för första gången. De första åren i klosterlivet befäster man sina löften en gång om året.

Fram tills att man avgett sitt slutliga löfte är dörren öppen. Man får testa, man får ångra sig.

– Men min plats var här.

Som birgittinnunna får man utbildning i Rom. Efter en tid på klostret i Rom fick syster Dia frågan om hon kunde tänka sig att åka till Finland. Det behövdes nya krafter i klostren här.

– Jag visste inget om Finland då jag kom hit år 1996, men jag tyckte att stillheten här var berörande. Min fjärde dag i landet kom årets första snöfall.

Några av systrarna tycker om att handarbeta under den timme vila de har varje dag. Det syns det spår av i gästhemmet.

Syster Dia säger att det inte är lätt att välja Jesus, inte för någon.

– Om Gud kallar dig till ett liv i äktenskap innebär också det motgångar och lidande. Att fostra barn och leva med en man innebär uppoffringar, det kan jag se i min egen familj. Men om vi älskar något kräver det att vi offrar något. Det är samma sak för oss.

Vad har varit svårast att offra för dig?

– Min mamma dog 2003 och min pappa dog 2013. Den här tiden kände jag sorg i mitt hjärta. Inte över att de dog, för jag vet att de är hos Herren, och ingen av oss är här permanent.

– Men det finns ingen annan som kan ersätta dem. Jag sörjde deras frånvaro. Den gjorde mig väldigt ledsen vilket är helt naturligt, för jag är hundra procent mänsklig. Mitt kall och mitt beslut kommer från Gud, och då Gud kallar en har man ett syfte. Men jag är hundra procent människa.

Livet i kloster innebär att offra tid med familjen, med syskon och åldrande föräldrar. Vart fjärde år kan systrarna hälsa på sina familjer i sina hemländer.

– Eftersom vi kommer från Indien, Mexiko, Italien och Filippinerna så är det väldigt dyrt. Vi måste ge samma chans till alla systrar. Då det händer något i familjen är det ett lidande, men jag valde den här vägen, säger syster Dia.

Tror du att nunnor är predestinerade till att var just det, eller kan vem som helst gå i kloster?

– Man blir verkligen vald. Innan du och jag var födda hade vi vissa saker att göra. Så är det med allt skapat, vi har alla ett syfte.

Syster Dia är inte bara nunna, hon är också abbedissa, eller ”mother superior”.

– Man kan säga att jag är mamman i huset. Systrarna kommer till mig med problem och jag tar beslut.

Klockan närmar sig åtta och syster Dia har missat sin middag på grund av mig. Det är dags att låta henne ta kväll, men jag ställer en sista fråga. Jag undrar om hon trivdes med livet innan hon blev nunna, eller flydde hon från något?

– Mitt liv då jag arbetade, det var ett vackert liv, det var en fin tillvaro, men jag saknar det inte. Jag kom till den här världen för att bli nunna, svarar hon.

Det är så tyst här

Morgonen därpå trillar jag in till frukosten efter sjusnåret. Jag äter min gröt medan en kvinna från Helsingfors berättar att det här är en plats hon ofta kommer tillbaka till.

– Det är så tyst här, det är något med atmosfären, säger hon.

Hon är den andra personen som säger det inom loppet av mindre än 24 timmar. Och visst är det tyst, jag instämmer. Sen sveper jag en kopp kaffe och går vidare.

I korridorerna hör jag fnitter och skratt. Jag hade förväntat mig att stämningen i klostret skulle vara stel. Det var helt uppenbart en fördom. Syster Dia har både självdistans och humor. En av de yngre systrarna i klostret, syster Gennarina, fnissar och busar varje gång jag ser henne. Stämningen är uppsluppen och jag kommer på mig själv med att tänka att jag också vill bo i ett sånt här fnissigt litet kvinnokollektiv.

Halv nio har systrarna sångövning inför helgens mässa. Efter övningen slänger jag några ord med syster Dia i farten innan jag ska checka ut.

– Det är så tyst här, det är något med atmosfären, hör jag mig själv säga.

Flera gånger det här dygnet har jag känt en gnutta skam. Skam över att upprepa samma frågor och fraser som så många journalister och nyfikna besökare innan mig. Att skildra människor som skiljer sig från normen får kanske vara intressant, men jag vill inte exotisera den här livsstilen, jag vill inte bidra till det narrativet.

Men syster Dia är fördragsam, det måste hon väl vara, men det verkar också falla sig naturligt för henne.

Under tiden vi står och pratar kommer klostrets äldsta syster, syster Celina, fram och hälsar. Hon fattar mina händer i sina små rynkiga. Sen ser hon mig i ögonen. Utan att släppa mig med blicken säger hon: ”God bless you and your work Rebecca”, ”Gud välsigne dig och ditt arbete”.

Jag förstår att jag varken är den första eller sista människan som syster Celina bett om välsignelse för, men då en 85-årig nunna ser en djupt in i ögonen och ber Gud att hålla en i sin hand, då finns det inte utrymme för cynism. Då tackar man och tar emot. Då mattas skammen av. Kvar finns: frid.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


ALZHEIMER. När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick. 22.9.2022 kl. 16:15

JÄMSTÄLLDHET. Kyrkostyrelsen har beviljat kyrkans pris för jämställdhet och likabehandling till biskop emerita Irja Askola. 22.9.2022 kl. 15:09

kina. Professorn i Kinastudier Julie Yu-Wen Chen vid Helsingfors universitet har rötter i Taiwan. Hon oroar sig för Kinas växande hot mot hennes hemland. Hon är kristen och försöker avsluta varje dag med att lyssna på en predikan online. 15.9.2022 kl. 10:37

SYNODALMÖTE. Efter sina pastoralkurser under den första tiden som präst saknar många vardagsteologer de regel­bundna samtalen om kyrkans lära, eller samtalen kring biskopens linje. För det finns sedan år 1686 det sällsynta synodalmötet – som snart hålls i Åbo. 14.9.2022 kl. 15:16

FÅNGA DAGEN. Lena Kumlin lever med en hjärntumör som inte går att operera och som kommer att leda till döden inom ett år. – Carpe diem! säger hon, och kämpar för att leva i nuet och njuta av sitt liv med fulla andetag. 13.9.2022 kl. 16:22

Konst. I september visas utställningen KYSS – en meditation i ord och bild över Höga visan i Borgå domkyrka. – Höga visan är en erotisk bok i Bibeln som både är oerhört trygg men ändå radikal, säger konstnären, bildsatirikern och prästen Kent Wisti. 13.9.2022 kl. 10:14

nykarleby. Under sista tiden av studierna upplevde Mats Edman en tydlig kallelse att bli präst. – Vi var samlade i en bibel- och bönegrupp och vi tog mannakorn. Mitt mannakorn var från Apostlagärningarna: ”Var inte rädd. Tala och tig inte. Jag är med dig och ingen ska göra dig något ont för jag har mycket folk här i staden.” Nästa dag ringde han biskop Erik Vikström och bad om prästvigning. 12.9.2022 kl. 20:05

Inbesparingar. Resultatet av omställningsförhandlingarna vid Helsingfors kyrkliga samfällighets gemensamma tjänster har klarnat. Under de kommande tre åren ska de gemensamma tjänsternas verksamhetsbidrag sänkas med 4,8 miljoner, vilket bland annat innebär att antalet årsverken minskar med 45. 9.9.2022 kl. 17:11

KYRKORNAS VÄRLDSRÅD. Kyrkornas världsråd vände och vred i kulisserna på sina ord om kriget i Ukraina. Rådet avslutar på torsdag sin generalförsamling med över 4000 delegater i tyska Karlsruhe. 7.9.2022 kl. 15:11

KORSNÄS. Pilgrimsleden i Österbotten tar form. I år görs den preliminära märkningen för Sankt Olavsleden. 1.9.2022 kl. 11:02

SMÖRJELSE. Konfirmationen i Johannes församling i Helsingfors senaste söndag har väckt starka reaktioner då prästen smort konfirmanderna med krisma, det vill säga välsignad olja. Det har setts som ett främmande element i vår kyrka och smörjelsen kom som en överraskning för både konfirmander och föräldrar. 2.9.2022 kl. 17:59

ETT GOTT RÅD. Eva Frantz önskar att hennes 20-åriga jag hade vågat omfamna sin excentricitet lite mer – och åka ut och ha äventyr, för att ha något att skriva om senare. 31.8.2022 kl. 20:16

ÄRLIGHET. – Ju äldre jag blir desto mer har jag insett att livet är för kort för att inte våga vara lite mer ärlig och avklädd, säger evangelisten och bibelläraren Rigmor Holst. 31.8.2022 kl. 13:00

herdabrev. Efter tre år i biskopsgården i Borgå är Bo-Göran Åstrand ute med det traditionella herdabrevet. Han valde mejldialogens form och fyra huvudteman. 31.8.2022 kl. 10:00

KYRKANS FASTIGHETER. Det finns ogjorda reparationer och saneringar för minst 1200 miljoner euro inom i den evangelisk-lutherska kyrkans fastigheter. Vinterns chockdyra el, olja och fjärrvärme kan komma leda till ett sparande som kan göra ytterligare skada, säger energikonsulten Bengt Avellan som har haft uppdrag för Kyrkostyrelsen. 30.8.2022 kl. 10:00

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17