I kyrkan talar vi mycket om Gud och om tro. Varje söndag reser sig hela församlingen och gör en gemensam bekännelse som inleds med orden ”Jag tror på Gud”. Vi påminner oss själva och varandra om vem Gud är, vad Gud har gjort, och hur han har uppenbarat sig. Men Gud är större och mera än så. Den kristna gudsbilden är bland annat denna troslovsång som vi kallar trosbekännelse, men i varje rad finns ett oändligt djup av trosupplevelser från kyrkans historia.
Abraham, han som faktiskt kallas ”trons fader”, tittade upp mot stjärnhimlen och fick höra att hans efterkommande skulle bli så många som stjärnorna. Eftersom det bara i Vintergatan finns 100–400 miljarder stjärnor vågar jag tro att en av himlens många stjärnor har en planet varifrån jag upplever Gud. När jag från min planet lyfter blicken mot stjärnhimlen är det samma universum som du ser från ditt solsystem, men i en annan stjärnformation.
Din stjärnhimmel är personlig för dig. Min stjärnhimmel är personlig för mig. Ändå är det samma stjärnhimmel. I kyrkan bekänner vi vår gemensamma kristna tro, men den kryddas med våra egna gudserfarenheter.
Orden i gudstjänstens troslovsång rusar kanske förbi oss utan att vi hinner reflektera över vad de betyder, men vi kan lita på att de bär en uppenbarelse om Gud.
Ibland skymmer våra tvivel vår tro liksom vi under mulna nätter inte ser några stjärnor alls. Då får vi lita på att kyrkan som gemenskap bär tron vidare och att också vår tro, dold bakom tvivel, är en tro med rätt att svara ”Ja, jag tror”. Stjärnhimlen finns kvar bakom molnen
Helena Smeds är pastor i Nykarleby församling.
