Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen stortrivdes på Snoan.

"Det var en upplevelse att bli vårdad, sedd och älskad i tystnad"

petrus.

När Petrus församling ordnade retreat för unga vuxna stängde Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen av sina telefoner för en helg. – När en bunt fixare får åka på retreat är det som att Herrens härlighet lyser över en!

7.3.2023 kl. 00:00

PETRUS FÖRSAMLING Ett gäng med unga vuxna från Petrus församling åkte på tyst retreat till retreatgården Snoan för ett par veckor sedan. Vid middagen fredag kväll fick de tala, sedan gick de in i tystnaden, som varade till söndag eftermiddag. De gav ifrån sig telefonerna eller stängde av dem.

När det var dags för tidebön klingade husfolket i en klocka. Om morgnarna väcktes de av musik.

– Jag hade sett fram emot att åka på retreat i tre år och var jättetaggad. Jag satt mycket i brasrummet. Det var fint att andra satt i samma rum, men vi var tysta. Jag var ute på promenad, jag drack jättemycket te. För mig handlade det om att byta rytm och tillåta mig själv att sitta och vara, säger Pauliina Kittilä.

Ida-Maria ”Iitu” Pekkarinen satt mycket och stickade.

– Att umgås tyst var både konstigt och skönt. I något skede fattade jag att ingen kommer att fråga mig om något, jag behöver inte komma med någon output. Det var det bästa! säger hon.



Blev tidebönerna eller tystnaden en andlig upplevelse för er?

– Det var intressant, för jag känner ofta att jag söker mig till det där andliga utrymmet. Och nu när jag försökte gå dit var det som om Gud sa till mig: ”Kunde du inte Pauliina bara vara människa?” Först vid femtiden på lördag eftermiddag fattade jag att nu får jag lägga bort det där med att prestera, säger Pauliina.

Iitu i sin tur gick in i retreaten ur erfarenheten att själv ha ett andlig arbete och vara ”i desperat behov av ett ord från Gud”.

– Jag tänkte att nu har Gud min fulla uppmärksamhet. I något skede insåg jag att Gud är här, men var är jag? Jag kände att Gud sa till mig att nu vill han ta hand om mig, och jag fattade att det var exakt vad jag behövde: att få sitta där i joggingbyxor och sticka.



En del kan uppleva retreatens tystnad som ångestfylld och tung. Blev det så för er?

– Jag hade inte alls förväntat mig att bli ångestfylld, för jag tycker ju om tystnad, säger Pauliina.

Men på lördagen märke hon att hon blev överväldigad av alla tankar som vällde över henne.

– Jag ville bara komma förbi dem och in i det rofyllda. Då valde jag att föra ett vägledande samtal med retreatvärden Birgitta Udd. Jag sa till henne att jag kommer inte förbi de här tankarna, och hon sa att kanske jag bara ska se på dem och fråga vad de har för budskap. Det hjälpte mig att komma till ro.

Iitu i sin tur var lite orolig för att hamna in i en dipp och börja gråta hysteriskt – men ingenting sådant hände.

– Jag kom nästan direkt till ro. Jag kände: Nu är jag på ett förklaringsberg och Herrens härlighet lyser över mig i den här lite sunkiga stugan.

Många som deltar i en tyst retreat känner en lättnad över att slippa det emotionella arbete det innebär att försöka etablera sin plats i en grupp eller ta hand om alla i en diskussion. Hur kände ni det?

– Ja, precis så! Det var en av de största sakerna för mig, att jag behövde göra noll emotionellt arbete för andra, säger Iitu.

Pauliina kände särskild lättnad över att få sitta tyst vid måltiderna.

– Bara lyssna på klassisk musik och äta tillsammans. Det kändes som om vi var en släkt som sitter vid ett matbord på jullovet. Gemenskapen kändes djup men ordlös.

Pauliina tänker att när man lever i en hetsig livsrytm kan det kräva mod att gå in i tystnad.

– För mig blev det viktigt att våga sitta med mina egna tankar då det inte fanns yttre intryck. Den tysta gemenskapen och trygga miljön var till hjälp.

Iitu upplevde sig älskad och vårdad av att det var någon annan som höll i hennes tidtabell: någon som plingade i en klocka när det var dags för mat eller tidebön.

– När jag knäppte på telefonen igen på väg hem till Helsingfors kände jag mig bara irriterad över att den började pipa igen. För mig var det en kunglig upplevelse att bli vårdad, sedd och älskad i tystnad, säger hon.

Text: Sofia Torvalds


UNGDOMAR I KYRKAN. På Sommardagarna 2023 samlades ungefär 100 deltagare för sol, hav, mat, bastu, strand, andakt, vila, värme, stämning, party, musik, smågrupper, mässa, gemenskap, glass och varma klippor på Lekholmen. 13.8.2023 kl. 16:59

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50

Åbo akademi. Var står den finlandssvenska akademiska teologin idag? Kyrkpressen har träffat ÅA:s rektor, teologen Mikael Lindfelt. På hösten för 36 år sedan började han vid akademin som gulnäbb från Karleby. 3.7.2023 kl. 10:00

sommarteater. I juli framför Myrbergsteatern pjäsen ”Guds kvarnar mala”. – Det är en otrolig satsning som de frivilliga skådespelarna gör, säger Eva Hietanen. 7.7.2023 kl. 12:00

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54