För några år sedan jobbade Emma Raunio med Wegelius kammarstråkar i samband med föreställningen I det stora landskapet. Då föddes tanken att göra något annat tillsammans. Det blev julskivan No Stars without Darkness.
– Jag tycker själv väldigt mycket om julmusik och har alltid gjort det. Jag vill utforska gränslandet mellan klassisk musik och popmusik och för ett sådant projekt är julmaterialet väldigt tacksamt.
Emma Raunio är dotter till Pentti Raunio, kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling. Hon har sjungit julsånger i kyrkan under hela sin uppväxt – i själva verket ska hon i år fira sin första jul på femton–tjugo år utan att uppträda dagarna kring julafton.
Vad ville du med den här skivan?
– Jag ville välja sådan musik som folk känner till och har en stark emotionell relation till, men göra något nytt av det. På skivan finns musik som är hundratals år gammal. Tänk att vissa melodier och stämningar har överlevt så länge! Det finns en anda av tidlöshet kring musiken som jag tycker är både berörande och inspirerande.
Hon har själv skrivit arrangemang till varje låt och dessutom komponerat några intron – till exempel introt till Koppången. Santa Lucia är hennes egen komposition.
Där ser man nästan framför sig ett svart luciafölje.
– Ja! Stycket hade faktiskt som arbetsnamn ”angstig Lucia”. Det passade, tyckte jag, för luciaberättelsen är ju i grunden tragisk. Den handlar om ett helgon och en martyr. I Norden har Lucia blivit en symbol för ljuset, den den här versionen fokuserar mer på det mörka och dramatiska.
Skivan inleds med en intensiv ”Var inte rädd för mörkret”. Den handlar om att mörkret är ljusets förutsättning. Jag associerar till att julen kan vara en svår högtid för många, med mycket ensamhet och mörker.
– Jag tror att det är jätteviktigt att ge utrymme för att julen ingalunda bara är en ljus och enkel högtid för alla. Den kan väcka många motstridiga känslor. Vi är alla både ljusa och mörka, och vi behöver tillåta oss att vara det. Både konstnärligt och budskapsmässigt är det här i centrum för hela projektet.
– Man får tycka att julen är härlig och hemsk. Den kan vara härlig på morgonen och hemsk på kvällen. Först går du kanske på en ljuvlig julkonsert och sen möter du en svår släkting på kvällen.
Själv gillar hon påsken för att den inte så fullpackad med förväntningar.
– Vi har inte skapat så många kulturella regler för påsken. Där finns en annan möjlighet att verkligen slappna av.
Men hon försöker slappna av också med julens förväntningar. I hennes kök står en pepparkaksskapelse: en begravningsplats med krematorium.
– Här finns ett krokodilskelett och ett grisskelett och en dinosaurie: de är på väg att kremeras.
Finns det något på den här skivan som är särskilt viktigt för dig personligen?
– Det är viktigt för mig att det går som en röd tråd genom skivan att julen också får vara mörk. Jag har själv haft ganska långa perioder då jag mått dåligt. Mörkret är bekant för mig och jag kan också vara ganska tungsint som person – fast jag också har mycket ljus och skratt i mig. Det har varit en enormt viktig del av min process som konstnär att tillåta mitt eget mörker. Att jag vågade se mitt eget mörker gjorde det lättare för mig att se ljuset. Den vägen har för mig gått via acceptans och tillåtelse, i stället för att tänka ”så här får det inte vara” eller ”varför mår jag inte redan bättre”.
– Min musik ofta är ganska … den är inte överglad. Jag märker att publiken ofta gråter på mina konserter. Mitt mörker är också en resurs för mig och det finns en vilsamhet i det. Om jag kan hjälpa andra genom min musik kanske den ger tillåtelse att också vara i mörkret en stund, och ge plats för att det sedan kan komma en annan känsla, som inte är lika tung.
