– Vi hade verkligen ingen tävling på gång, skrattar Stefan Vikström. – Jag vet ju att Rebecka är duktig och varit omtyckt när hon jobbade som präst i Borgå, så jag visste att hon skulle få många röster.
Var det störande att din pappa slog dig med en röst?
Frågan får Rebecka Stråhlman att skratta.
– Nej, jag tänker kanske snarast att nu blir det lite som ett familjeföretag i församlingsrådet.
Stefan Vikström jobbar som pilot och reser mycket i jobbet, och valde därför att enbart ställa upp i församlingsrådsvalet. Han vill jobba för att kyrkans och församlingens röst ska bli mer relevant.
– Det är ju något man också ser i det låga valdeltagandet: kyrkan upplevs inte som relevant. Det är inte bara kyrkans fel – dels är vi moderna västerlänningar dåliga på att förstå det religiösa språket, dels borde vi som är aktiva kristna också i högre grad kunna uttrycka vårt budskap så att det svarar på människornas stora frågor.
Han menar att kyrkan har ett budskap som mejslats fram genom årtusendena, ett narrativ som hjälper oss att förstå vad det är att vara människa,
– Men vi måste på något vis kunna förmedla det så att det känns relevant även för en modern, sekulariserad människa.
Rent konkret skulle han önska fler möjligheter att komma samman och diskutera. Han skulle vilja skapa rum för att öppet och utan förbehåll kunna diskutera livets stora frågor.
– Vi har fin verksamhet med gudstjänstgrupper i Borgå, och den verksamheten skulle jag vilja utveckla ytterligare.
Han inleder nu sin sjunde period som förtroendevald i Borgå.
Tycker du att du kunnat påverka genom att sitta med i rådet?
– Det är ett sorgligt faktum att kyrkan är en tungrodd och långsam apparat, och det är ibland frustrerande att det går väldigt långsamt. Men jag tycker nog att man kan påverka. Men det är ett långsiktigt arbete och en långsam process, säger Stefan Vikström.
Rebecka Stråhlman säger att ungdomsarbetet och arbetet med barnfamiljer ligger särskilt nära hennes hjärta.
– Men också framtidsfrågor, som jag jobbat med i mitt arbete vid Kyrkostyrelsen. Jag vill väldigt gärna jobba framåt, jag vill inte bevara för bevarandets skull. Hur ska vi vara relevanta i framtiden? Det är ett lågt valdeltagande som vi ser i landet som helhet.
Antingen, tänker hon, upplever människor att man inte kan påverka, eller också upplever man inte kyrkan som relevant.
– Jag skulle vilja utveckla domkyrkans användning. Kyrkan ska inte vara ett museum, utan en mångsidig plats. Jag önskar att vi skulle våga gå ut och vara där människor finns, och inte så mycket tänka på hur vi ska kunna locka folk till kyrkan.
Hon kan känna en frustration över en rädsla att förändras och våga göra annorlunda – något som hon hörde till exempel under senaste kyrkomötessession, där en del var rädda för att vi ”missar Jesus” om vi gör saker på nya sätt.
– Jag tror att det är i relationerna vi måste börja, inte med predikan. Litar vi på att Gud är med oss i det vi gör, att hans haft finns bakom oss, oberoende av hur ofta vi nämner hans namn?
