Kyrka och församling har präglat Mikaela Björklunds liv. Pappa och morfar var präster, mamma var missionär. I kyrkan hittade hon sin församlingsanställda make. Idag är hon stadsdirektör i Närpes och har varit förtroendevald i församlingen sedan hon var 19 år gammal.
– Jag känner starkt för församlingen. Jag ser den som mitt hem och i hemmet tar jag ansvar. När det sker förändringar som inte bygger upp församlingen reagerar jag starkt, säger hon.
Ulla-Maj Wideroos har inte samma långvarigt nära relation till kyrkan som Björklund. Som kommundirektör i Oravais blev hon vald till riksdagen 1995 och var andra finansminister 2003-2007. Efter att hon avslutat sin tjugoåriga karriär inom rikspolitiken engagerade hon sig i hemförsamlingen i Närpes. Hon upplevde att den var en sluten institution som var svår att komma in i och påverka. De senaste fyra åren har hon suttit i kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet.
– Droppen som gjorde att jag engagerade mig var frågan om kvinnliga präster. De få gånger en kvinna fick predika i gudstjänsten i Närpes förpassades hon till Rangsby bykyrka, säger Wideroos.
Ulla-Maj Wideroos. Foto: Johan Sandberg
Upplevde inte att kyrkan är för alla
Hon frågade en tidigare kyrkoherde hur man ska göra för att få en ändring till stånd. Kandidera i församlingsvalet, var svaret.
– Då tände det till. Jag samlade ihop en grupp människor och vi ställde upp en egen lista i valet. Det enda kriteriet att få ställa upp på listan är att man är för kvinnliga präster. Ingen i gruppen hade någonsin blivit tillfrågad om de vill kandidera i församlingsvalet. Listan fick namnet "En kyrka för alla" för vi upplevde att kyrkan inte var för alla.
Den tidigare kutymen i församlingen var att man gick till val på gemensam lista.
– Vi brukade inte slå på några stora pukor, men vi uppmuntrade dem som visade intresse för församlingen att ställa upp i valet genom att fylla i kandidatförsäkran på pastorskansliet, säger Björklund.
Hon är inte medveten om något särskilt manifest. Även om den av många upplevts som en evangelisk lista så var den öppen för alla.
– Det beror kanske på att listans ombud ofta, men inte alltid, var aktiv inom evangeliföreningen, säger Björklund.
Enligt Björklund är frågan om kvinnliga präster en icke-fråga som inte aktualiserats inom gruppen.
– Församlingens första kvinnliga kaplan valdes ju av de beslutsfattare som satt innan "En kyrka för allas" mandatperiod började.
Björklund välkomnar "En kyrka för alla" och de församlingsmedlemmar som genom den också börjat delta konkret i församlingens verksamhet.
– De visar stor entusiasm och engagemang för församlingen. Men personligen sörjde jag över att inte alla fick ställa upp på den, trots namnet "En kyrka för alla". Tidigare har kandidaterna inte rankats efter någon särskild åsikt.
– Då det inför församlingsvalet 2018 visade sig att inte alla kandidater var välkomna på samma lista kan man väl säga att vi något yrvaket insåg att det skulle behövas en lista till. Så blev det även i senaste val.
Förkossande majoritet
I församlingsvalet 2018 fick "En kyrka för alla" förkrossande majoritet. I valet senaste höst behöll listan i stort sina positioner.
– Det var en omtumlande valnatt, minns Wideroos valsegern för fyra år sedan. Församlingsmedlemmarna sade klart vad de tyckte.
– När vi damp ner i vardagen kände vi oss vilsna till en början. Vi var ivriga och hamnade i en ny värld där vi inte kände till församlingsarbetet och hierarkin inom församlingen. Jag har fått vänja mig vid ett annat sätt att påverka än vad jag är van med. Men församlingen handlar inte bara om gudstjänster utan också om förvaltning.
Mikaela Björklund. Foto: Johan Sandberg
En del av församlingens anställda tog illa vid sig av hur de blev bemötta och upplever sig överkörda av de nya beslutsfattarna. Anställda har varit i kontakt med Kyrkpressen, men de vill inte ställa upp på intervju.
– De upplevde att de blev ifrågasatta och började känna sig osäkra när de mötte tvärsäkra uttalanden om vad församlingen gjort och inte gjort. Vår lista vill trygga ett klimat där personalen värdesätts för vi är beroende av motiverade anställda, säger Björklund.
– Jag har sett mig föranledd att be om diskussioner med de nya ledande förtroendevalda där jag ifrågasatt deras agenda. Det var knappast trevligt för någondera parten, säger Björklund.
Det har förekommit sjukskrivningar bland personalen som enligt kollegerna beror på att förtroendevalda blandat sig i deras arbete. Men den bedömningen håller inte alla i arbetslaget med om.
– Vi var ivriga i början och hade inget tålamod. Vi kom in med ett annorlunda sätt att tänka som de anställda inte var vana vid, säger Wideroos.
– Jag har ett starkt behov av att påverka i de sammanhang jag är med. Jag kan inte sitta tillbakalutad och ha det bekvämt. Jag är medveten om att jag med mitt temperament och humör rört om i församlingen. Våra väljare förväntar sig att vi ska tala klartext och inte humma.
Kyrkoherdens position var något hon inte kände till.
– Kyrkoherden har jättestor makt och lyder under domkapitlet, som förtroendevalda inte kan påverka. Förändringar sker bara om kyrkoherden vill. Det är jag inte van med. Det första man borde göra är att reformera kyrkorådet så att kyrkoherden är föredragande och en förtroendevald ordförande, säger hon.
Har du några konkreta exempel där beslut inte verkställts?
– Pandemin förstörde mycket för oss. Men förra mandatperioden tillsatte vi en arbetsgrupp för att se över gudstjänstlivet i församlingen i akt och mening att få flera människor att delta i gudstjänsterna. Arbetsgruppens resultat har delgetts kyrkorådet – det har inte lett till någonting. Pappret finns i kyrkoherdens låda, säger Wideroos.
Mikaela Björklund håller inte med om att förtroendevalda inte kan påverka.
– Jag tycker att förtroendevalda kan påverka församlingen. Men det ligger en tröghet i det så det krävs tålamod, precis som i det kommunala.
Hon upplever kyrkoherdens uppdrag som orimligt.
– Kyrkoherden ska vara ansvarig för läran, förvaltningen och ekonomin, vara personalchef och själavårdare. Med det upplägget är det bäddat för kritik. Här är Guds rike inget undantag – snarare tvärtom.
Domkapitlet reagerade på osäkerheten bland de anställda och redde ut begreppen genom att samla de förtroendevalda i Närpes. Domkapitlet initierade att församlingen gör upp en strategiplan. Den är nu klar och har nyss utkommit i tryckt form.
– Vi har velat ha en diskussion om vilken roll församlingen har i lokalsamhället Närpes. Strategiplanen svarar delvis på den frågan och den är ett bra redskap att ha nu när samhället öppnat på nytt efter pandemin, säger Wideroos.
Wideroos säger att hon lärt sig tågordningen nu.
– Men det räcker inte med att man slår fast verksamhetsplanen och budgeten för församlingen. Det gör man ju bara en gång om året. Vill folk engagera sig i församlingen måste man ge dem en plattform.
Innan hon engagerade sig anade Ulla-Maj Wideroos att hon med sin bakgrund kommer att uppfattas som en auktoritet i försmalingen. Att ”Ulla-Maj har sagt så” har hon hört flera gånger.
– Det har varit mycket Ulla-Maj hit och Ulla-Maj dit. Det sätts också ord i min mun som jag inte sagt. Under de mörka stunderna undrar jag om församlingsengagemanget är värt det.
Det är också smärtsamt de gånger hennes tro blir ifrågasatt.
– Jag har en barnatro. Den är lika bra som all annan tro. Vi måste respektera varandra.
I Borgå har biskop Bo-Göran Åstrand varit involverad i situationen i Närpes. Han är på samma linje.
– Utgångspunkten är att det inte finns någon som kommer ”utifrån”. Olika grupperingar har sina sätt att se på arbetet i församlingen, men de är alla medlemmar! säger han.
Samtidigt hoppas han att alla ska se att det också i församlingen finns en grupp som har tagit ansvar för verksamheten länge, ”i ur och skur”.
– Nu behövs både kontinuitet och nytänkande i Närpes, säger Bo-Göran Åstrand.
Hälsosamt sätta ord på det viktiga
Även om hon tycker att upptakten var tråkig ser Mikaela Björklund det som hälsosamt att ha fått verbalisera det man tycker är viktigt i församlingen.
– Vi fick tänka igenom om vi menar samma sak med till exempel församlingsgemenskap och kyrkomusik. Och vad händer om man slutar tala om synden i kyrkan? När jag sätter ord på den tanken så anser jag att vi i så fall upphör att vara en kristen kyrka.
Några större samarbetssvårigheter mellan representanterna för de bägge listorna ser varken Björklund eller Wideroos.
– Den senaste mandatperioden röstade vi endast två gånger: om att flytta församlingens kansli till stadens centrum och när vi valde kaplan, säger Wideroos.
Trots att listan hon representerar är i minoritet ser Mikaela Björklund fram emot den kommande fyraårsperioden.
– Jag ser fram emot en intressant och givande period. Fast vi kan ha olika åsikter kan vi uträtta bra saker för församlingsborna.
Också Wideroos ser fram emot perioden och att få ta itu med arbetet på riktigt efter pandemin.
– Vi hann ju knappt börja arbetet den förra perioden innan vi fick ta fram beredskapsplanen när pandemin slog till och det infördes undantagstillstånd. Det är en fröjd att få vara med och påverka kyrkan både i församlingen och i kyrkomötet.
Tjänstledige kyrkoherden Tom Ingvesgård har tagit del av texten och avstår från att kommentera. Biskop Bo-Göran Åstrand intervjuades av KP:s Jan-Erik Andelin.
