Kantors- och prästparet Eeva-Stiina och Paula Lönnemo vill se kyrkan ta ett mera ansvarsfullt grepp om sina skogar.

De vill se kyrkan ta ett aktivare grepp om sina skogar: "Församlingarna är okunniga och aningslösa"

KYRKANS SKOGAR.

Okunnigheten om hur man ekologiskt hållbart sköter skog är stor i kyrkan, anser präst- och kantorsparet Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Därför vill de se mera fredning, och mera av det nya, kontinuerliga skogsbruket.

1.8.2022 kl. 12:53

– Här finns hassel! ropar Paula Lönnemo.

Och så finns här i gläntan 100-årig asp med sin djupveckade bark som kommer först på riktigt gamla träd. Aspen har olikt andra träd basisk bark och förna (trädavfall) och är därför ett hem för många arter som inte trivs på andra träd.

Här är vajande knähögt gräs som undervegetation. Och höga, stadiga stammar där någon större spett, förmodligen en spillkråka, har gjort bohålor.

Paula Lönnemo, som är teolog och präst, och hustrun Eeva-Stiina är glada att få se just sådan skog de har arbetat för sedan de 2018 startade sin folkrörelse Våra skogar.

"Vad har vi gjort mot jorden?" – Paula Lönnemo



"Människosjälen ställs före naturen" – Eeva-Stiina Lönnemo

Här på ett skogsskifte om 45 hektar mellan Lojo golfbana och Sjundeågränsen driver forstmästare Jussi Saarinen tillsammans med andra entusiaster det nya kontinuerliga skogsbruket.

Skogen ser onekligen annorlunda ut. Det är mera lund och park än i det vi vanligen betraktar som "välskött ekonomi­skog", med sina jämngamla granar, tallar och blåbärsris. Men det är inte ens riktig skog, säger de mest alternativa, det är "trädodlingar".

Finländskt skogsbruk bygger på kalhygget. Under 50-60 år gallras skogen på småträd som blir cellulosa, och så fälls alltsammans till slut i ett kalhygge. Hygget plöjs och ny skog planteras. Modellen har varit rentav lagstadgad i det finländska skogsbruket fram till 2014.

"Kalhygget har bara uppfattats som det enda rätta. Det var fattigdom, det var krigsskadestånd, det var så här man skulle sköta skog i Finland."

– Det har bara uppfattats som det enda rätta. Det var fattigdom, det var krigsskadestånd, det var så här man skulle sköta skog i Finland. Fast man kunde ha producerat trä också med andra metoder, säger Jussi Saarinen.

Annukka Valkeapää från föreningen för kontinuerligt skogsbruk Silva är också med KP i Lojoskogen.

Redan i slutet av 2000-talet när hon samlade material för sin doktorsavhandling om människors attityder till skogsbruk visade det sig att 70 procent av finländarna ogillade kalhyggen. Det samma gällde överraskande också över hälften av dem som själva ägde skog.

"Vi hugger ner vår historia", Annukka Valkeapää, föreningen Silva

– Finländarna har ingenting emot att sköta skog ekonomiskt. Men om en vacker skog alldeles intill ens hus plötsligt kalhuggs så förlorar man mycket, inte bara sina bärskogar utan också sin släkthistoria. Allt som hänt, där vi en gång gått med mormor, säger hon.

Jussi Saarinen håller med: förlusten av ett helt skogsbestånd är för många en sorg som finländarna bara fostrats att undertrycka.

Höll på att ringa polisen

Ett vårligt kalhygge väckte Paula och Eeva-Stiina Lönnemo, som sedan flera år tillbaka satsar på att leva enkelt och självhushållande på sin gård i Sankt Bertils i Salo. En dag bullrande skogsmaskinerna alldeles intill där de bor, mitt under fågelhäckningen.

– Jag blev så upprörd att jag höll på att ringa polisen! Sedan ringde jag Miljöministeriet, säger Eeva-Stiina Lönnemo.

Sedan dess har deras folkrörelse ordnat skogsdialoger på flera orter mellan parterna kring skogen; naturvänner, skogsägare, ekologer och andra forskare, folk från skogsindustrin.

I en adress med 1 400 underskrifter vädjade rörelsen 2021 till den evangelisk-lutherska kyrkan att trygga biodiversiteten i sina skogar. Över 800 rödlistade, utrotningshotade arter i Finland lever just i våra skogar, säger Eeva-Stiina Lönnemo.

– Mellan 25 och 28 trädslag hör hemma i en finländsk skog. Ibland skulle jag önska ett slags "Skogens Pride" för att visa på hela mångfalden, skrattar hon.

De som förespråkar ett traditionellt skogsbruk baserat på kalhyggen säger att metoden till och med röjer rum för nya arter, och att gamla arter vandrar tillbaka när skogen om några år börjat växa upp på nytt. Annukka Valkeapää håller inte med.

– Redan den vanliga ekorrens stam har minskat till hälften på 30 år. Den beger sig inte ut på kalhyggen, där duvhöken kan ta den, säger hon.

Avverka oftare, låt plantorna komma själva

Paula och Eeva-Stiina upptäcker sig vara radikalare än Jussi Saarinen som stövlar på i skogen han sköter. Medan Lönnemos anser att mera skog borde fredas helt och hållet, säger Saarinen sig inte vara någon "ideolog".

I kontinuerligt skogsbruk avverkar man timmer och säljer precis som i annan skogsdrift. Man gör det däremot fyra gånger oftare, kring vart 15:e år och väljer ut bara de största träden. Några stora träd lämnas kvar att åldras för att trygga att det finns död ved som är avgörande för skogsnaturens mångfald.

I kontinuerligt skogsbruk bereds marken inte, och man planterar i regel inte heller nya plantor, utan den nya skogen tillåts uppstå på naturlig väg.

Det är inte heller radikalgrön skogsdrift som förbjuder skogsmaskiner. Snarast får maskinen hellre vara stor för att styra glesavverkningen så att träden faller rätt och inte skadar övrig skog. Och i spårfårorna efter harvestern kan nya plantor bäst slå rot.

Kalhygget är bara så djupt rotat i forstskrået och skogsvårdsföreningarna, där församlingarna oftast hämtar planer för sin skog.

– Kyrkan är lite godtrogen och ser inte att att en traditionell skogsvårdsplan bara ger information om de inkomster skogen kan ge. Det är inte en natur­kartläggning. Kyrkan måste lära sig att skilja på de här två, säger Paula Lönnemo.

Kommunerna steget före kyrkan

I det svenska Finland är kommunerna steget före kyrkan i att övergå till den nya metoden. Det har bland andra Hangö och Åbo redan gjort.

Det har också paret Lönnemos hemförsamling i Salo gjort, som första församling i Finland. I det demokratiska beslutsfattandet är det en kompromiss; det är varken totalfredning eller hård ekonomidrift.

"Klimatkrisen väntar inte 70 år på nästa generation skog."

Kyrkans församlingar har närmare 170 000 hektar skog och många finlandssvenska församlingar och samfälligheter äger mycket, särskilt i det svenska Österbotten (KP 25.5).

Kyrkan har satt målet att vara koldioxid­neutral 2030, med sina skogar som kolsänkor. Riktlinjerna för hur det ska gå till är däremot vaga och samtidigt säger många församlingar med få medlemmar sig behöva virkespengarna.

"Kyrkans chans" – Jussi Saarinen, forstmästare

Men intäkterna från kontinuerligt skogsbruk är jämförbara med annat skogsbruk, säger Jussi Saarinen. Ur den samfällda skog på drygt 600 hektar han själv driver i kontinuerligt skogsbruk lovar man en årlig avkastning om fyra procent.

I ett allt torrare och hetare klimat blir gammaldags drift dyr, säger han. Dessutom väntar inte klimatkrisen i 70 år på nästa generation skog, säger han.

– Vi har allt torrare somrar. Är det något vits då att investera 2 000 euro per hektar på att plantera gran och sköta plantorna i 15 år, när risken är att de torkar på rot och dör?

Klimatnyttan av kontinuerligt bruk anser han vara tydlig. Bara ett och ett halvt hektar som aldrig kalhuggs kring sommarstugan kvitterar ett personligt kolavtryck i 30 år. Fredar man helt räcker det med en hektar, säger han.

– Skala upp det i församlingarna, som äger tiotalstusen hektar! Då spelar det ingen roll på vad slags papper har i printern! Imagevinsten skulle vara enorm om kyrkan i det här samtalsklimatet kunde säga att "nu sköter kyrkan sina skogar så här", säger Jussi Saarinen.

Paula Lönnemo anser att kyrkan åtminstone borde ta EU:s och FN:s rekommendationer om att 30 procent av hela planetens natur, både till lands och havs, borde skyddas. Av dem ska då tio procent fredas i strikt mening och inte röras alls av människan.

"Vad innebär ånger, bot och bättring ifråga om allt vi har gjort mot naturen?"

Vad har vi gjort mot jorden?

Paret Lönnemo har vardera sina rötter i kyrkan, Paula som teolog och numera frilansande präst och Eeva-Stiina som frilanskantor och utbildad en gång som ungdomsledare vid Lutherinstitutet. ­

– Kyrkan gör fel i att sätta människan först och låta teologin handla om att i första hand rädda människans själ från helvetet. Då bryr man sig till sist inte om natur och skapelse, säger Eeva-Stiina Lönnemo.

Paula Lönnemo säger att all teologi måste kunna omvärderas mot ny kunskap.

– Vad har vi gjort mot livet på jorden? Mot alla fantastiska, sinnrika ekosystem vi ser som skapade av Gud och som vi fortfarande faktiskt har väldigt lite kunskap om? Vi behöver en nutida teologi om vad det är att vara skapad till Guds avbild. Och vad innebär då ånger, bot och bättring i förhållande till allt det här?

Text och foto: Jan-Erik Andelin


Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Jag var inte särskilt ungdomlig ens när jag var ung, hälsar Marco Bonacci,  kommen per cykel till Esbo domkyrka från en sommarsamling i Köklax kapell. Just nu är han alterneringsinhoppare i Esbo svenska. 10.7.2008 kl. 00:00

Marina Wiik. Fredagen för några veckor sedan var en sorgedag. ”Du måste göra dig av med dom där. De har blivit alldeles platta och luktar illa”, sa han med en blick på mina svarta sommarskor som hängt med ett bra tag. 10.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Nyligen presenterades kyrkans klimatprogram. Det är ett rätt omfattande dokument i jämförelse med till exempel kyrkans strategi. Miljöprogrammet är på närmare 70 sidor medan strategin ryms på en normal A 4 vikt i tre delar. 10.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. När människorna behöver soup, soap och salvation går det inte att ta sommarledigt. Frälsningsarméns inackorderingshemmet på Alpgatan 25 är öppet hela sommaren. 9.7.2008 kl. 00:00

Människa. ”Om ingen frågar mig vad vila är så vet jag. Men om någon frågar mig vet jag det inte.” Liksom Augustinus reflekterade över tiden har Margareta Asp funderat på fenomenet vila. 9.7.2008 kl. 00:00

Världen. Det råder delade åsikter om projektet att översätta Bibeln till patois, det inofficiella språket på Jamaica. 9.7.2008 kl. 00:00

Kultur. Tusentals gudstjänstbesökare har de senaste åren samlats till metallmässor, gudstjänster med metallmusik landet runt. Nu ges tolv psalmer som arrangerats för metallmässorna ut på cd. 8.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Borgå domkyrkas återuppbyggnad är lyckligen slutförd, men större och mindre kyrkrenoveringar pågår även på annat håll. 8.7.2008 kl. 00:00

Kultur. Lärjungen och aposteln Tomas liv kommer att bli film i Indien. 8.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. En psalm. Ett tal. En psalm. Ett tal. Det är strukturen i ”seurat”. Herättäjäjuhlat följer samma beprövade tradition också i stor skala i huvudstadsregionen. 7.7.2008 kl. 00:00

laestadianer. Söker kontakt med andra i samma förhållande till moderkyrkan. 27.4.2017 kl. 13:55

koptiska kyrkan. Fanatiskt våld är en farsot som ingen tro eller stat längre klarar av ensam, menar den koptiska biskopen Angaelos 27.4.2017 kl. 10:34

Datorsystem. Kyrkans servicecentral har avslutat sina samarbetsförhandlingar: femton ska sägas upp. Men vad tycker församlingarna egentligen om mastodontprojektet som skulle spara dem pengar? 26.4.2017 kl. 17:30

Bok. Bulevarden är en vacker utgåva av Tove Janssons texter mer lämpad för kännaren än för nybörjaren. 25.4.2017 kl. 11:05

teater. Vad betyder det att vara människa? Det frågar sig Fabian Silén i pjäsen Paradisdoktrinen, en komedi som börjar med att Gud sitter bortglömd i ett svart hål, tjurig över att inga människor lyssnar på honom eller ber till honom längre. 27.4.2017 kl. 08:00