Rio de Janeiro och gatubarn. Det var en tanke hon inte riktigt kunde förklara men som envist stannade kvar. Till slut gjorde Anna Korkman Lopes beslutet att åka dit, inledningsvis i form av ett mellanår efter gymnasiet.
– Jag hade i unga år utvecklat ett missionsintresse genom olika konferenser i Europa som jag deltagit i, där vi bland annat besökte barn- och åldringshem i Polen. Jag blev senare bekant med någon som precis hade grundat en organisation som arbetade med gatubarn i Rio och bodde hos henne i början.
Tanken var att stanna tre månader i Rio men hon insåg snabbt att hon inte var färdig där. Tre månader blev tretton månader och sedan sökte hon in för att studera psykologi vid universitet.
– I Brasilien är det möjligt att gå en universitetsutbildning till exempel på kvällen. Det gjorde det lättare att jobba på dagarna och studera på kvällen.
Hon arbetade och bodde på ett skyddshem för gatubarn.
– Barn hamnar på gatan av olika orsaker. Många av dem höll till på gatan trots att de hade familjer som brydde sig. Men ibland kunde mamman behöva arbeta långa tider för att försörja familjen. På grund av de extremt långa arbetsresorna som i värsta fall kan vara upp till tre timmar varje dag (enkelresa), kan det ibland vara lättare för föräldrar att vara borta lite längre för att spara tid. Det gör att barnen lätt hittar ett socialt liv på gatan.
Relationer är nyckeln
För att få en relation med dessa barn var det viktigt att hitta dem på morgonen innan de hade hunnit sniffa lim.
– Vi brukade söka upp dem och kom med lite frukost. Vi satte oss ner och pratade med dem och på så sätt skapade vi relationer till dem. Relationer är nyckeln, på det sättet kunde vi gå vidare, vinna deras förtroende och hjälpa.
Anna Korkman Lopes berättar att då de började föra statistik visade det sig att 80 procent av barnen inte återvände till gatan efter att de kommit till skyddshemmet.
– I första hand försökte vi skapa förutsättningar för dem att flytta hem igen eftersom det bästa alternativet är att ett barn får bo med sin egen familj. Det är inte alltid möjligt men redan om man kan skapa hopp hos föräldrarna om att de kan lära sig förstå och hantera barnet så är det ett stort steg. Det skapar förutsättningar för att barnet som då känner sig accepterat också kan förmå ändra sitt beteende.
Efter 12 år på skyddshemmet flyttade Korkman Lopes över till en annan organisation där hon främst jobbade med mammor.
– Jag startade någonting jag kallar för ”livskvalitetskurser”. Det var egentligen enbart ett täcknamn för att få mammor att prata om vanliga vardagssaker, om hur det är – tillsammans med varandra.
Det ledde småningom till att hon också började utbilda andra i att hålla liknande kurser, även i andra städer.
– Snabbt insåg jag att min tid inte räcker till för allt som kunde göras så det blev till slut en inspelad onlinekurs för dem som ville kunna dra kursen på sin ort.
Kontrasternas Rio
Rio de Janeiro hör till de farligaste städerna i världen att bo i. Kriminaliteten är skyhög, droghandeln styr stora områden och korruptionen förhindrar viktiga samhällsfunktioner att byggas upp.
– Man behöver hela tiden vara vaken och medveten om att man kan bli överfallen, få en pistol mot huvudet och bli rånad. Det sker skottlossning varje dag och man lär sig snabbt vad man ska göra och inte göra.
Anna Korkman Lopes och hennes familj blev flera gånger utsatta för rånförsök och en gång blev deras bil stulen.
– Två gånger har jag också befunnit mig mitt i en skottlossning.
Hon berättar att det varje kväll klockan 18 sköts med maskingevär i närheten där familjen bodde då barnen var små.
– Droghandeln styr vissa områden och även många före detta poliser bedriver milisverksamhet i vissa områden. Bråkar någon så avrättas han. Men de idkar också välgörenhet för att få välvilja så det är lite av en dubbelmoral.
Under tiden i Rio talade Anna Korkman Lopes svenska med barnen då de var hemma för att de skulle bli tvåspråkiga. Men då de befann sig ute talade de portugisiska för att inte sticka ut som turister och således vara lätta byten för kriminella.
Övriga aspekter att ta i beaktande då man ska få en vardag att fungera i Rio är trafiken.
– Barnens skola låg 3,5 kilometer från vårt hus och ändå tog det 45 minuter att åka dit. Det är så trångt i bussen att skulle den tvärbromsa så skulle man inte röra sig en meter.
Hon berättar att det är väldigt viktigt att klä sig snyggt i Brasilien. Det innebär att till exempel alltid ha strukna kläder.
– Speciellt om man tillhör en lägre samhällsklass vill man med klädseln visa att man visst är någon att räkna med.
Hur orkar man då med alla dessa utmaninar? Vad är den bästa strategin?
– Brasilianare har utvecklat en ironisk, svart humor som faktiskt är jätterolig. Den är viktigt för att ge kraft i vardagen med all korruption och annat som inte fungerar. Och folk är väldigt vänliga och hjärtliga. De sociala nätverken och familjerna är viktiga.
Korkman Lopes säger att hon saknar energin, pulsen och människorna.
– Och vädret och språket. Brasilien är ett väldigt vackert land.
Finland – ett nytt land
2017 flyttade familjen till Finland. Då hade Anna Korkman Lopes bott 23 år i Rio. Att anpassa sig till Finland beskriver hon som att flytta till ett nytt land, trots att Finland är hennes hemland.
– Jag minns att jag i början tyckte att människorna här är sömngångare, ingen är uppmärksam på något och Helsingfors är lugnt, tryggt och försiktigt.
Som jämförelse kunde de i Rio ibland väckas mitt i natten av att en lokal sambaskola övade på gatan inför sambakarnevalen.
– Det är alltid mycket ljud i Rio. Det var ganska vanligt att tio barn var hemma hos oss och lekte. Försök jobba effektivt då, säger hon och skrattar.
– Men det var ändå inte särskilt svårt att anpassa sig till friheten i Finland, som att barnen plötsligt kunde ta sig till skolan på egen hand.
