Tapio Luoma var ung österbottnisk församlingspastor i Peräseinäjoki när det var krig i Europa förra gången.
– Jag kommer ihåg chocken kring krigen kring Jugoslaviens sönderfall. Jag har kvar ett urklipp med en ung mamma som gråtande kravlar sig fram genom leran med ett litet barn på armen, förmodligen under beskjutning. Jag har alltid haft klippet mellan bladen i min bibel, säger han.
Nu är mångas oro att Ukrainakrisen ska få också Finland att drabbas av kriget. Nu är Tapio Luoma, 59, ärkebiskop. Han hör till dem som för kris och krig har färdigt inspelade radiotal i landets låsta skåp. Morgonen då Ryssland anföll Ukraina plockades en morgonandakt med honom, som hade legat färdig ända sedan Krimkrisen 2014, ur hyllan och sändes.
Hade du någonsin föreställt dig att du skulle vara en krigstida ärkebiskop?
– Nej. Krig förs ju i världen hela tiden, men jag hade aldrig föreställt mig att ett det skulle bli krig i Europa på mitt arbetsskift.
"Det är uppenbart gamla tankar om hur staten Ryssland ständigt är hotad från alla håll så att det till och med hotar ett messianskt uppdrag."
Är du överraskad att religionen blev ett så starkt element vid Rysslands attack?
– Ja, faktiskt. Man hade ju kunnat se redan en tid att stat och ortodox kyrka har stått varandra nära i Ryssland. Men att det kom fram på det här sättet och i patriarkens predikningar dessutom! Men därmed har vi förstått att det finns något slags kollektivt själslandskap bland de ryska ledare som stöder kriget. Och att det skiljer sig väldigt mycket från hur vi tänker i väst.
Det är uppenbart gamla tankar om hur staten ständigt är hotad från alla håll så att det till och med hotar ett messianskt uppdrag hos Ryssland.
Din kyrka förberedde ännu för några månader sedan ett besök av patriark Kirill i Finland. Varför då?
– Vi var tre kyrkor, den katolska kyrkan, Finlands ortodoxa kyrka och den evangelisk-lutherska kyrkan, som hade en gammal inbjudan från förra årtiondet. Lutherska kyrkans ärende är att föra samtal om våra kyrkors lära, vilket vi har gjort sedan 1970-talet, redan under den djupa sovjettiden.
Den rysk-ortodoxa kyrkan har odlat sin socialdoktrin och nationalism sedan början av 2000-talet. Har ni någonsin talat om den?
– Nej, så långt har vi aldrig kommit. Det är svårt att veta hur stor spridning det är i frågan hos våra ortodoxa samtalspartner. Men jag har svårt att tänka mig att det inte också där skulle finnas olika åsikter. Men kyrkan är väldigt hierarkisk.
Har vår kyrka några ”Niinistö och Putin”-insikter som inte andra protestantiska kyrkor har? Som ”kyrkan med den längsta gränsen” mot den rysk-ortodoxa världen?
– Jag har väl försökt att inte tänka på det... Vi har ingen speciell kunskap om Ryssland eller den rysk-ortodoxa kyrkan som inte andra protestanter skulle ha. Men vi är tillsammans med Tysklands evangeliska kyrka och den anglikanska kyrkan en av få protestantiska kyrkor som har bilaterala relationer dit.
Men Estland och Lettlands lutherska kyrkor har väl mera konkret erfarenhet av att leva till och med under sovjetväldet.
På vilken nivå gör kyrkan nu sin viktigaste insats i tider av kris?
– Det börjar från den enskilda kristna på gräsrotsnivå och hens beslut och lösningar. Sedan kommer församlingarna och sist hela kyrkans insats för att koordinera och ha ett gemensamt budskap utåt.
Det snabbaste sättet att konkret stöda nu är att stöda ekonomiskt. Många flyktingar från Ukraina är också ortodoxa och det är viktigt nu att samarbeta med de ortodoxa församlingarna. Och att inte vara ovänlig mot ryssar i Finland och beskylla dem för vad Vladimir Putin gör, säger Tapio Luoma."Vi tänker ofta att trygghet är att vi ska veta vad som ska hända."
Vad är ditt råd till den som oroar sig för kriget?
– Att den egna vardagen ska gå vidare. Håll fast vid egna planer och drömmar. De förändras av omständigheterna, men låt vardagen fortsätta. Barn ska gå i skola. Föräldrar ska fortsätta gå till sina jobb. Fortsätt med hobbyer och gör det som också i normala tider har gett glädje och kraft.
Tapio Luoma uppmanar också att ge de egna tankarna andrum och att inte låta krigets bildspel ta över. Att vi mer eller mindre alla är ängsliga och oroliga måste man kunna säga högt, säger han.
– Många generationer av kristna har insett att osäkerhet och trygghet inte utesluter varandra. Vi har ibland en tanke om att att jag för att vara trygg måste vara säker på vad som ska hända. Men det kan man ju aldrig veta.
Vad ger dig själv hopp?
– Ett slags tro på en absolut rättvisa. Att tro på Gud är, vid sidan av allt annat, en övertygelse om att det finns en absolut rättvisa. Om inte nu, så någon gång, någonstans.
