Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

Fängelseprästen Hanna Backman: "Finns det ånger finns det nåd"

FÄNGELSEPRÄST.

Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra.

31.12.2021 kl. 15:40

Vi träffas i solskenet utanför Alla Helgons kyrka i Södertälje. Det här är församlingen där Hanna Backman tjänstgör varannan söndag. Hon ska snart göra sig i ordning för musikgudstjänst, men sätter sig först ner på en bänk och vinkar åt några församlingsmedlemmar som börjar droppa in. Hon ska predika idag.

– Jag lägger inte mycket tid på att skriva predikan. Det är den största fördelen med att ha varit journalist, säger hon med ett skratt.

– Jag kan skriva snabbt. Men jag behöver mycket processtid och tomrum. Då kan jag vara snabb.

Men allra snabbast slår hennes prästhjärta för fängelset Hall, där hon arbetar två dagar i veckan.

– Där är det verklig andlig nöd. Här är det mer som att ro ett stort skepp. Det är två väldigt olika uppdrag.

Det har varit en lång resa för henne att hitta sin plats som fängelsepräst. Hon började sitt liv i den lilla österbottniska byn Kuni och var aktiv i den lokala pingstkyrkan.

– Sedan jag var liten hade jag lett gudstjänster i kyrkan och rastbön i skolan.

När hon var 18 flyttade hon till Helsingfors och studerade journalistik.

– Jag har alltid haft en längtan efter sanning och rättvisa.

Sedan flyttade hon till England och studerade bland annat kriminologi.

– Sedan barndomen har jag haft ett starkt intresse för fängelser och det mörka i livet. Jag tycker om de skarpa kontrasterna.

Hon sökte sig sedan hemåt med maken och landade i Sverige. Här fortsatte hon sin journalistiska bana, men kände att det skavde.

– Det är en tuff bransch och jag tröttnade. Mina redaktörer sa ofta ”det känns som att du har ett budskap” och det gillade de inte. Jag hade svårt att hålla mig ”objektiv”.


När man vill finns det ork

I samma veva frågade en diakon om inte Hanna Backman skulle vilja bli präst. Det blev början på en sex års utbildning.

– När jag läste till präst hade jag små barn och fullt upp, men om det är något man vill så får man orken.

Prästutbildningen är något hon skulle önska alla skulle få genomgå.

– Man får processa sig själv, det är både filosofiskt och grundande.

Prästyrket är brett, men arbetet som fängelsepräst är det som känns mest rätt för henne.

– När jag är på Hall är det väldigt lätt. Jag får vara varsam och intuitiv.



Prästens ämbetsdräkt är ett skydd i fängelset.


På Hall cirkulerar arbetet mycket kring enskilda själavårdssamtal.

– Det är mycket mörker och depression. Och mycket kris.

– Är man gängkriminell och står inför ett val att byta liv är det absolut en kris. Många tar chansen att söka hjälp av kyrkan.

Prästen är den enda som får träffa fångarna i enrum.

– Jag får höra mycket om vad människor gjort. Men finns det ånger finns det nåd. Det är inte svårt att visa nåd, för det är Guds nåd, inte min. Det är lätt att göra fel och välja fel som människa.

Hon säger att hon ser prästerskapet som en kanal för Gud.

– Jag tänker mig att jag hoppar in i Guds flod tillsammans med personen. Jag behöver den floden lika mycket som personen ifråga.

Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

– När jag har enskilda samtal så sitter jag alltid ytterst närmast dörren, säger hon. Hon har också lärt sig lita mycket mer på sin intuition.

– Om jag känner något i luften går jag inte in. Det är viktigt att våga gå på sin intuition. Man måste ha en stark självbevarelsedrift.

På fängelset sitter bara män och det är något Hanna fått reflektera över i sitt bemötande.

– Jag har ett rakt uppsåt och ett rakt sätt. Jag har två gånger fått blickar jag inte vill ha och båda gångerna har jag gått fram och presenterat mig, då ändras blicken. Jag har också prästuniform, som är ett skydd.

Under en dag har hon kanske fyra privata samtal som mest. De brukar ta cirka en timme.

– Jag brukar ställa mycket frågor, som en journalist, men jag undviker att gräva i orsaker. Jag vill inte agera hobbypsykolog. Men vissa metoder är säkert liknande som i terapi, även om de är omedvetna. Att bemöta människor med respekt räcker väldigt långt.

Är det inte tungt?

– Det är oväntat lätt. Jag känner inte att jag har något resultatansvar. Det är kanske svårt de gånger jag känner att jag kanske sagt något ovarsamt. Men då låter de ofta mig veta det, det är en väldigt rak kultur.

Mellan samtalen rör hon sig på området och har kortare samtal och interaktioner med fångarna, samt håller gudstjänst. Kontoret är ett rum som hon delar med kollegorna, kollegor med andra religiösa infallsvinklar som hon lärt sig mycket av.

– Man måste vara trygg i sin egen tradition och samtidigt öppen för andra.


Tycker om när det är allvar

I solskenet utanför Alla Helgons kyrka känns fängelsesjälavården med sina mörka kontraster långt borta, även om fängelset bara är en dryg tio minuters bilresa bort. Hon vinkar åt en barnfamilj som släntrar in över gruset.

– Jag har en väldigt liten önskan att vara trevlig, säger hon med ett snett leende.

– Kyrkan behöver mer helighet, mer möte med Gud.

Och just erfarenhet av kyrka har hon verkligen, från pingstkyrkan hemma i Kuni via anglikanska kyrkan i England och nu den evangelisk-lutherska församlingen i en förort till Stockholm.

– Jag tycker om glädjen och engagemanget som fanns i min barndomskyrka.

Men hon tycker om att prästen inte behöver ha en så framträdande plats i den lutherska församlingen.

– Här känner jag mig mer som Guds verktyg.

Men visst hänger det med en del saker från uppväxten.

– I pingstkyrkan sätter man stor vikt vid ledarnas personliga moral och jag har en del krav på mig själv. Men som präst får man vara både svag och stark, tycker jag.

En annan stor skillnad mellan pingstkyrkan och den lutherska är synen på dopet, där pingstkyrkan praktiserar troendedop och den lutherska införlivar nya medlemmar i församlingen redan när de är barn.

– Jag omfamnar tanken på barndop om det finns den möjligheten, men jag utför även vuxendop.

För henne har det varit en omställning att bli präst i en folkkyrka.

– Det är utmanande att vara en kyrka för alla.

Här kommer hon tillbaka till sin dragning till de mörka vrårna där hon helst vistas.

– Jag tycker om när det är allvar. När jag var tolv var jag ute på Vasas gator på nätterna och delade ut bullar tillsammans med Bullaligan. Jag har alltid gillat det som är svårt och jobbigt.

TEXT OCH FOTO: HEIDI HENDERSSON


Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00

Livet på landet. Borgå stifts församlingar har hand om ett trettiotal gamla träkyrkor, och det är inte alla som har nya sprinklersystem. 4.4.2016 kl. 10:59

bibeln. Tack vare ett brandsäkert kassaskåp klarade sig en del av nattvardskärlen branden i Ylivieska kyrka oförstörda. 4.4.2016 kl. 10:51

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32