En onsdag kväll för ett par månader sedan födde Jessica Högnabba-Akin sitt andra barn på Kvinnokliniken i Helsingfors. På fredag morgon hade hon arbetsintervju för jobbet som sjukhuspräst på samma sjukhus.
– Jag fick göra intervjun i personalens arbetsrum på Kvinnis. Och lämplighetstesten skulle göras de kommande veckorna … Där satt jag och skulle lista ut vilken figur som kom som följande i en serie då jag bara sovit några timmar per natt. Men tydligen gick det inte så dåligt som det kändes! skrattar hon.
Varför sökte du jobbet?
– Jag har sökt sjukhusprästtjänster flera gånger. Redan när jag studerade blev jag intresserad av sjukhussjälavård. Jag gjorde praktik på ett sjukhus i Åbo och det var en viktig orsak till att jag fortsatte med teologistudierna och ville bli prästvigd. Det var ett jobb som kändes meningsfullt.
Hur känns ett sjukhus som arbetsmiljö?
– Som en miljö att jobba i känns det betydelsefullt, och tempot passar mig. Du kan inte förbereda dig så mycket på det som kommer. Du går in i olika situationer och då är det viktigt att vara närvarande. Det sättet att jobba har känts rätt för mig.
– Det som jag upplever som mest meningsfullt i prästjobbet är människomöten och samtalsstöd. Jag har jobbat med virtuell själavård, telefonsjälavård och samtal ansikte mot ansikte. Jag har sökt ett jobb där samtalet och människomöten är det mest centrala.
Du möter ofta människor i kris, i samband med en förlust. Hur känner du inför det?
– Jag har hört många berättelser i mitt arbete som präst och jag har också egna erfarenheter i bagaget som gör att jag inte i första hand blir rädd för det jag får höra.
Vad tror du kommer att vara det mest utmanande i ditt nya jobb?
– I studentarbetet brukade vi säga att vi jobbar ”vierailla lattioilla”, alltså på främmande golv. Det är tryggt att hålla en gudstjänst eller leda någonting i en kyrka eller ett församlingshem, för det är ”mitt” område. Men när du går på främmande golv kan det vara ganska ensamt ibland.
Vilka är dina erfarenheter från Kvinnokliniken?
– Jag har fött två barn, ett som är 2,5 år och ett som är två månader, båda på Kvinnokliniken. Jag har också erfarenhet av två missfall. Just de erfarenheterna har till exempel lärt mig att jag aldrig skulle säga till någon som varit med om ett missfall att ”det är jättevanligt”, ”det var ju så tidigt” eller ”ni kan försöka på nytt”. Mina erfarenheter har lärt mig att inte ge enkla klichésvar på svåra frågor. Jag kanske inte alls tror att det är vettigt att ge färdiga svar.
– Jag vill snarare vara den som delar de svåra frågorna och kan erbjuda ett lugnt och tryggt utrymme att ställa dem. Någon som kan vara nära och närvarande i en kris och förhoppningsvis förmedla en gnutta hopp.
