Vi har nyligen firat första advent i vår kyrka. Då kommer vi ihåg Jesu intåg i Jerusalem för länge sedan. Många tal och predikningar har hållits om detta, men har du någonsin tänkt på vad Kristus själv tänkte när han kom ridande in i Jerusalem?
Var han kanske överraskad av välkomsten han fick? Han hade kanske förväntat sig en annorlunda, hotfull välkomst? Han visste ju att han inte var jättepopulär i vissa kretsar (Luk 6:11).
Kändes det pinsamt eller bra för honom att sitta där och bli hyllad som en kung? Den mänskliga sidan av honom sökte ju inte lov och pris (Joh 8:50), men däremot handlade hans verksamhet på jorden om att förhärliga sin Fader (Joh 17:4).
Var Jesus kanske rädd? Han blygdes inte inför auktoriteter (Matt 15:12) men han var sannolikt orolig för hur det skulle gå för honom under hans vistelse i staden. Han kände ju smärta och sorg som vilken som helst av oss (Joh 11:35). Jesus var övertygad om att han inte skulle bli gammal. Han visste på något sätt att han gick mot en smärtsam död (Mark 9:31).
Jesus var annorlunda. Annars skulle han ju inte ha varit så populär bland folket. Jesus drog till sig särskilt dem som andra skickade bort (Matt 11:28). Eftersom han inte tänkte i samma banor som vi andra människor är det när allt kommer omkring svårt att veta vad han egentligen hade för tankar under sitt intåg i Jerusalem.
Men en sak är jag ganska säker på: någonstans i sitt hjärta tänkte Kristus: ”Jag vet att det här inte kommer att sluta bra. Ni ser att jag nu rider in i Jerusalem som en konung, men jag vet att när jag lämnar denna stad kommer jag att göra det till fots och bärande ett kors. Bara ni skulle kunna känna att jag gör detta för er.”
