Jimmy Sundström hade en lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och många syskon och kamrater.
– Även om barndomen till en början var lycklig blev det väldigt jobbigt vid ungefär tolv års ålder.
Jimmy utsattes för övergrepp.
– Jag ville inte berätta om det för någon. När man har varit med om ett trauma känner man skam, även om man inte har gjort någonting fel. I samband med traumat bröt en oförklarlig värk ut.
– Den började i handlederna, sedan i ryggen. I högstadiet hade jag redan otroligt mycket värk. Ibland hade jag en rulle bakom ryggen för att orka sitta trots värken. Det var också svårt att skriva för hand eftersom jag hade så mycket värk i händerna.
Han höll allt för sig själv i fyra år.
– Traumat band allting inom mig. När jag var sexton vågade jag äntligen berätta om övergreppen för mina föräldrar. De var mycket stödjande och jag fick hjälp av terapeuter och psykologer.
Men värken fortsatte.
– Kanske traumat inte var hela den bakomliggande orsaken till värken, men värken blev kronisk.
Femton år med värk dygnet runt
När Jimmy Sundström var 16–17 år fick han diagnosen fibromyalgi.
– Det var skönt att få en diagnos. När man har mycket värk som inte syns utåt blir det svårt för andra att förstå en, och samtidigt svårt för den som har värk att känna sig förstådd. Diagnosen löste inte mycket för mig, men det blev lite lättare.
– Jag minns inte hur det ska kännas när man är värkfri, att exempelvis röra på armarna eller benen och känna sig energisk och stark.
Senare förstod han att många fibromyalgipatienter hänvisar till traumatiska livshändelser.
– Jag har frågat Gud varför det måste drabba just mig. Varför måste jag gå igenom ett trauma och få den här värken? Nu har jag frid med det som har hänt mig, men visst har jag önskat mig ett annat liv många gånger.
Jimmy bad att Gud skulle ta bort värken. Men han fick ingen lindring.
– Jag har varit på en massa undersökningar och testat både allmänmedicin och alternativa behandlingar men inget har hjälpt mig nämnvärt.
Hans smärta är utbredd i hela kroppen.
– Den flyttar på sig när jag gör någonting.
Monotona rörelser passar inte honom.
– Som tur har smärtan har blivit lite mindre med åren. Idag kan jag gå två kilometer och inte ha ha allt för mycket värk. När det var som värst kunde jag inte ens gå 200 meter.
Tyngsta tiden
Den tyngsta tiden i livet var när Jimmy skulle bli vuxen, när han var omkring 16–20 år.
– Det var svårt att inse att jag inte kunde delta som alla andra i olika aktiviteter. Jag kände mig väldigt annorlunda. Jag slutade i yrkeskolan och fick c-papper från militären.
Han ville börja arbeta med sina händer, och tog anställning på sin pappas byggföretag.
När han var aderton år erbjöd läkarna honom någon slags sjukpension.
– Men jag har alltid velat jobba. Jag sa åt läkarna att jag ville pröva alla andra alternativ innan jag väljer sjukpension.
Jimmy har varit anställd på tio–femton olika arbetsplatser.
– Jag har kämpat för att hitta ett jobb som passar och därför varit tvungen att byta mellan olika branscher. Det har alltid känts som ett stort nederlag att vara tvungen att konstatera att här klarar jag inte av att jobba på grund av min värk. Nu i efterhand kan jag med Guds hjälp se det som nyttiga lärdomar som jag har användning för.
Idag är han delägare i ett företag som utvecklar innovativa produkter till byggnadsbranschen. Där jobbar han som VD och säljare, vilket innebär väldigt varierande arbetsuppgifter.
– Alla som har eget företag vet att det kräver mycket. Samtidigt ger det så mycket motivation att få utveckla byggbranschen och hjälpa byggarna, och jag kan styra mina arbetsdagar mer än om jag skulle vara anställd åt någon annan.
– Jag är tacksam att värken har minskat en del. Jag kommer särskilt ihåg hur ångestfullt det till exempel var att sitta i bil med andra som kunde ta en paus med två timmars mellanrum. Jag måste ta en paus med 50 kilometers mellanrum.
– Nuförtiden orkar jag köra mycket längre mellan pauserna och jag jobbar så gott som heltid, vilket är stora framsteg.
Pappa är sjuk
När Jimmy var nitton år träffade han sin fru Louise. För två och ett halvt år sedan föddes Leon till familjen.
– Jag är väldigt tacksam för min familj. Det är nog till stor del på grund av dem som jag orkat under de senaste åren. Louise har alltid stöttat mig och tagit hand om hushållet när jag inte orkat delta. Leon är också en glädjespridare som får mig att må bra.
– Då jag har varit sjukledig har jag haft mera tid med min fru och min son. Goda relationer är nog något vi alla behöver.
Att Jimmy har värk har påverkat hans föräldraskap.
– Det var värst i början, när jag skulle bära Leon. Jag fick så ont i armarna och ryggen. Nu är det lättare, men en tvåårig pojke förstår inte att pappa är sjuk.
Som familjefar har han fått lita på Gud.
– Jag har inte kunnat jobba mycket, tjäna mycket pengar och skaffa ägodelar. Men Gud har alltid sett till att jag har allt som jag behöver.
– Vi har fått söka oss till Gud. Det har inte funnits någon annan möjlighet.
Kasta mig i Guds famn
Jimmy har kommit till en insikt det här året.
– Jag har alltid haft en personlig tro, en barnatro, men Gud har låtit mig ompröva min tro och tilliten till honom har växt.
– Vid svåra livssituationer kastar sig vissa i modlöshet, och andra vågar helt lita på Gud. I många år känns det som att jag varit mittemellan. Jag har inte vågat kasta mig i Guds famn och säga att han får tar hand om mig. Gud kan hjälpa, men han har valt att inte göra det på det sätt som jag har bett om. Därför gav jag för många år sedan upp hoppet om att bli frisk och valde i stället att kämpa på och göra det bästa av situationen.
Jimmy har haft svårt att lita på människor efter traumat.
– Det är samma sak med Gud. Kan jag lita på honom, tar han hand om mig? Eller gäller alla löften i Bibeln bara andra? På sista tiden har jag börjat tro att Gud verkligen håller även för mig.
Förlåtelse
För en tid sedan läste Jimmy en bok och via det kom han i kontakt med en kristen gammal man i Sverige.
– Vi kände inte varandra sedan tidigare, men han blev mitt andliga stöd under en period. Jag diskuterade med honom via telefon några gånger.
Sedan gick det en tid och mannen och Jimmy hade ingen kontakt på ett halvår.
– En dag råkade jag läsa en bibelplan om att finna frid med sitt förflutna, och då fick jag en tanke: har jag verkligen förlåtit personen som gjorde övergreppen? Jag tänkte att det har jag väl, men ändå sa jag tyst till Gud att om du ser att jag behöver göra något så får du visa mig.
Tre dagar senare ringde den gamla mannen från Sverige och ville bara berätta att ”nyckeln till hälsa är att välja förlåtelse”. Han pratade en stund och sedan avbröt jag honom för att säga att jag läst en bibelplan om just detta för några dagar sedan.
Mannen svarade: ” Jo, jag vet, eftersom jag hade en dröm där vi samtalade om dessa händelser och att du bör välja att förlåta för att kunna leva ett liv i frid framöver.”
– Jag var helt chockad! Hur mäktigt är inte vår Gud? Han hör verkligen våra tankar och kan använda okända personer att vara till tröst för någon annan.
– För mig var det en stark händelse. Han uppmanade mig att be till Gud att Gud ska hjälpa mig att få kraft att förlåta. Efter den där händelsen började jag mer och mer känna frid i hjärtat.
Under några veckors tid var smärtan nästan borta.
– Tyvärr kom smärtan tillbaka efteråt. Men friden finns kvar och det är ju ändå det viktigaste. Nu har jag mer hopp för framtiden.
Jimmy Sundström
– 27 år. Hemma från Ytteresse, men bor sedan 2016 i Larsmo.
– Gift med Louise. Till familjen hör Leon, två år.
– Egenföretagare, jobbar som VD och försäljare på firman Stedox.
– Värkproblematik sedan 12 års ålder, fick diagnosen fibromyalgi som 16–17-åring. Fibromyalgi är ett tillstånd där patienten av okänd anledning lider av smärta i muskler, i bindväven och runt det bindvävshölje som omger musklerna.
– Fritidsintressen: kvalitétstid med familj och vänner, terrängcykling, att vinterbada och träna så mycket som hälsan tillåter.
Dessa bibelverser har betytt mycket för Jimmy:
Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
(Matt. 11:28 SFB98)
Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. (Psaltaren 73:26 SFB98)
