Anne Söderlund tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

Anne Söderlund vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad: "Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet"

adoption.

Anne Söderlund var ett oönskat barn och blev adopterad när hon var sju månader. – Men jag vill inte bli definierad av vad jag inte fick, utan av vad jag fick.

14.4.2021 kl. 09:09

Anne Söderlunds berättelse börjar med en resebyråtjänsteman som åkte iväg till Kanarieöarna sommaren 1961. I början av juni 1962 återvände hon till Finland. Den 30 juni födde hon en dotter.

– Där börjar min historia. Det var aldrig tal om att den kvinna som födde mig skulle bli min mamma. Senare den sommaren åkte hon tillbaka till Kanarieöarna och jag stannade på Tölö barnhem i Helsingfors.

En annan del av berättelsen börjar så här: Det var ett par som varit gifta i femton år och inte kunde få barn. Kvinnan i det paret hörde till dem som tvingats sterilisera sig innan hon gifte sig, eftersom hon hade epilepsi.

– På den tiden trodde man att epileptiker kunde få missanpassade och underutvecklade barn.

Det här paret ville väldigt gärna ha barn, och de var bekanta med den kvinna som var föreståndare för Tölö barnhem. De fick adoptera en pojke. Och några år senare fick de adoptera en flicka på sju månader – en flicka som de gav namnet Anne.

– Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för.

"Det är det här paret som är mina föräldrar. Det är de som gett mig allt som jag tycker är värt att leva för."

”Hon är som vilken främling som helst”

Hon har alltid vetat om att hon är adopterad och han inget minne av att hon fått berättat det för sig. Däremot minns hon när föräldrarna skulle berätta för hennes lillebror att han var adopterad, och att han svarade: ”Det vet jag redan, Anne har berättat.”

– Min pappa har alltid sagt till mig och mina bröder att han hjälper oss att ta reda på allt vi vill veta om våra biologiska föräldrar.

Hennes yngre bror dog tidigt i en bilolycka, och varken hon eller hennes äldre bror har haft något behov av att gräva i sin biologiska bakgrund.

– Min biologiska mor dog för sju år sedan, och i samband med den processen träffade jag en av mina kusiner. Det visade sig att ingen i den släkten vetat om att jag fanns. Det var en lättnad för dem att höra att det gått bra för mig.

Hon träffade aldrig sin biologiska mor.

"Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar."

– Jag skulle inte haft behov av att göra det även om hon bott granne med mig. För mig är hon som vilken annan främling som helst. Hon har gett mig biologiska gener, men allt viktigt i mitt liv fick jag av mina föräldrar.

Anne Söderlund växte upp i Kilo i Esbo på ett egnahemshusområde där de flesta på den tiden talade svenska.

– Det var en familj med mycket glädje, men också med sorger och fnurror att reda ut – som i vilken annan familj som helst.

När familjen fick barn hade hennes mamma jobbat i nästan tjugo år. Hon ville verkligen stanna hemma med och ta hand om sina tre barn.

– Jag minns att hon var så glad över att vara hemma med oss att hon gick omkring och gnolade och trallade hela tiden.


Anne, sju månader. FOTO: PRIVAT



Har fått vara den hon är

Hennes pappa växte upp i en fattig tiobarns­familj i Helsingfors, med en alkoholiserad pappa. Tidigt bestämde han sig för att han ville ha ett annorlunda liv, och gick målmedvetet i skola och jobbade för att få det bättre. Hennes mamma växte upp i en småborgerlig familj i Helsingfors, bäddad i bomull på grund av sin epilepsi.

– Men hon hade inget besvär av sin epilepsi förrän hon blev mycket gammal. Hon berättade en gång att hon fick sitt sista epileptiska anfall då hon hörde att hon och pappa skulle få adoptera min storebror.

Det här barnlösa paret blev otroligt kärleksfulla föräldrar.

– Jag har verkligen aldrig saknat närhet och kärlek.

När Anne Söderlunds biologiska mor dog och hennes föräldrar fortfarande levde sa hennes pappa skämtsamt till mamman: ”Vi vann.”

– Det skulle vara en lögn att påstå att jag aldrig funderat på min bakgrund. Jag gjorde det särskilt under tonåren, som ju är en period där man söker sitt ursprung helt oberoende av vilken bakgrund man har.

Men det handlade ändå aldrig om att hon skulle ha längtat efter att träffa sin biologiska mor.

– Det handlade mer om att jag undrade vem jag själv var och varför jag var som jag var. De livsfrågorna går vi alla igenom.

Genetiska sjukdomar har hon aldrig bekymrat sig för.

– När jag talar om det här låter det lätt som om jag försökte baka in allt i ett rosenrött skimmer, men det handlar inte om det. Jag har sett det som en otrolig befrielse att ingen kunnat säga till mig ”du är som den eller den släktingen”. Jag har fått vara den jag är.

Hon har inte heller känt ett behov av att frigöra sig från sina föräldrar.

– Det beror kanske på att jag har ett ganska lugnt temperament.

Anne tillsammans med föräldrarna Elise och Allan och storebror Pär. FOTO: Privat




När du åker till Kanarieöarna sneglar du aldrig på äldre herrar och undrar om någon av dem kunde vara din pappa?

– Absolut inte!


Botten som bar mitt i det tunga

Hennes föräldrar var varmt troende, och den tron gav de vidare till henne.

– Den är jag väldigt tacksam för, för den ger mig en stor trygghetskänsla.

Hennes föräldrars tro var mindre ord och mer handling.

– De var det de sa att de var. De var 43 när de fick mig, så deras uppfostringsmetoder kunde kännas lite gamla. Men jag kunde se hur de levde ut sin tro utan att ha något behov av att pracka den på någon annan. Jag såg att när de gick igenom tunga perioder fanns det något som bar dem. Det fanns en botten i det tunga. I något skede insåg jag själv att det är värt det att hålla fast vid tron.


Tacksam att hon fick livet

Liksom de flesta av oss har hon läst lite om psykologi och anknytningsteorier och vet att det inte är bra för att barn att bo på barnhem under sina första sju månader.

– Jag har läst och hört om anknytningsproblem och förstått att jag borde vara både otrygg och ängslig. Det låter kanske löjligt, men jag har aldrig känt mig otrygg över huvudtaget.

Hon citerar Ben Furman: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. I hennes fall kompenserade en kärleksfull och närvarande mamma för det som saknades tidigt i livet.

– Jag minns inte heller att jag någonsin skulle ha blivit retad för att jag var adopterad, men det var inte heller en sak man talade så mycket om.

För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv.

"För hennes mamma var det en större fråga än för henne själv."

– Min mamma var ljus och blåögd, och det hände att någon kom fram till henne i butiken och undrade över att jag var så mörk. Det tyckte hon inte om.

När Anne Söderlunds föräldrar blev äldre byggde Söderlund och hennes man sitt hus på föräldrarnas tomt i Kilo.

– Det var underbart för våra barn. Jag tror att vår yngsta son bott lika mycket hos mina föräldrar som hos oss. Mina föräldrar var alltid hemma och de hade alltid tid.

Hennes son och hennes pappa var bästisar.

– På lördagen stod mofi utanför dörren och frågade: Kommer Ricke ut? Så gick de iväg och hade något projekt de tog itu med.


Vad är det viktigaste du fått av dina föräldrar och fört vidare till dina barn?

– Kanske att jag försöker vara den jag säger mig vara. Jag vill inte låtsas.

Hon tänker ofta på hur tacksam hon är över att hon fick livet.

– Jag var ju helt klart ett oönskat barn och jag vet att det inte skulle ha varit så säkert att jag fanns om jag kommit till på 90-talet eller 2000-talet.

Hon brukar tänka att det kanske inte är så viktigt att just hon finns, men hennes barn däremot – de är fantastiska.

– Att de finns är en rikedom för världen, så på det sättet har min historia slutat lyckligt.

Hennes mamma sa ofta: man ska fira allt man kan i livet, för sorgedagarna är så många att det väger upp.

– Så tycker också jag. Jag försöker samla mina barn och barnbarn och njuta av dem så mycket jag kan.


Andra ska bära ansvaret

Hon tänker ofta att det i en adoptionsberättelse som hennes ju är barnet som är offret. Barnet har inga skyldigheter.

– Jag bad inte om det här. Det är andra som ska bära ansvar för det, inte jag.

Hon tror att det är viktigt att ett adopterat barn genast får veta om sin härkomst.

– Men efter det: är man förälder så är man förälder. Man behöver inte spegla allt som barnet gör mot adoptionen. Det får inte bli en gråzon som hänvisar till något ingen ändå kan påverka.

Hon vill inte bli definierad av det faktum att hon är adopterad.

– Jag vill i stället bli definierad av det jag fått i livet.

Text och foto: Sofia Torvalds


Världen. "I varje möte med en annan människa kan vi se mer eller mindre. Oftast väljer vi att se mindre." 16.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Finländare uppskattar missionsarbete. Det visar en nationell undersökning. 17.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Representanterna för Kyrkans Utlandshjälp betonade att inga omständigheter rättfärdigar att humanitära mål beskjuts. 16.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. På söndag tar festårets huvudevenemang plats i domkyrkan i Helsingfors. 16.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälps tre lastbilar med mat, mediciner, läkarutrustning och filtar nådde på tisdag nödlidande civila i Gaza. 14.1.2009 kl. 00:00

Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Förnyelse. Pastor Keld Dahlmann arbetar med att hjälpa nya och gamla församlingar att bli livskraftiga och växande. Nu besöker han Helsingfors. 9.5.2018 kl. 11:52

asylpolitik. Solen sken över ett välfyllt torg i Jakobstad på lördagsförmiddagen. Men det tema som lockat cirka 500 personer dit var inte lika positivt. Manifestationen var ett uttryck för missnöje över det man upplever som en inhuman finländsk flyktingpolitik. 28.4.2018 kl. 13:48

Kyrkpressen. En chockhöjning av postens distributionsavgifter tvingar Kyrkpressen till inbesparingar. Under sommarmånaderna utkommer tidningen varannan vecka. 26.4.2018 kl. 20:52

PROFET. Jordan Peterson är Youtube-ålderns vishetslärare, och unga män följer honom i stora skaror. Kan en äldre herre som uppmanar killar att rycka upp sig och stå raka i ryggen vara farlig? Kanske. 26.4.2018 kl. 16:48

Understöd. Sund-Vårdö församling för det största enskilda byggnadsunderstödet från Kyrkostyrelsen bland församlingarna i Borgå stift. Understödet på 74 700 euro är för det första skedet av renoveringen av Sunds gamla prästgård. 25.4.2018 kl. 14:05