Så brukar man säga för att förklara allt från bristande karaktär till misstag som upprepar sig eller goda föresatser som uteblir. En gång är ingen gång.
Under coronaåret som nu ligger bakom oss har alla dessa ”en gång” redan passerat. En påsk, där hoppet var levande och tron på framtiden stor, en jul där trötthet över det pågående redan visade sig, en vår där missmod tömmer också optimistens halvfulla glas. Kyrkoåret har framträtt på nya och innovativa sätt i sociala medier, fritt för var och en att ta del av. Vi har fått botanisera bland olika församlingars verksamhet som flyttat ut på nätet, verksamhet av olika karaktär. Och förfasandet har ackompanjerats av lite finurligt konstaterande att statistiken mår gott och att människor ju gillar att gå på gudstjänst i pyjamas med morgonkaffet i hand.
Men när vi ska lämna dessa ”en gång” bakom oss, vad händer med oss då? Vad händer med traditionen som trots allt förenat människor i en ständigt pågående ström av ”brukar” och ”hör till”? När församlingen möts över nätet möter inte tant Agdas skrovliga stämma den ljusa pojkrösten i bänken intill. Ingen kyrkvärd tar ögonkontakt med konfirmanden som känner sig sedd, och inga försiktiga steg går fram till nattvarden i sällskap av de många som gör att han vågar. Två gånger är en vana.
Vänjer vi oss vid att vara församling vid köksbordet, inte bara vid de vanliga söndagarna utan också vid de stora kyrkogångsdagarna? Och hur ska vi minnas påskens dramatiska känslostorm från ödesmättad sorg till jublande glädje och längtande söka oss till den nästa år, och nästa? Jag tror och hoppas att minnet av församlingsgemenskapen och kyrkoårets växlingar på plats i kyrkorummet ska kasta sina livbojar också över coronaavgrunden. För även om det blir påsk också framför datorskärmen så är det i blandningen av de röster som tillsammans stämmer in i påskhälsningen som framtidens traditioner, vanor och längtan byggs.
