Döden, döden, döden ...

Kolumn.

"När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar."

17.3.2021 kl. 19:02

”Vad jobbar du med?” ”Jag är dödgrävare!”

Det kan vara inledningen på ett samtal då jag träffar nya människor som privatperson. Oftast kommer genast följdfrågor på det eller kommentarer som ”usch så hemskt” eller ”säkert jobbigt”. Mitt yrke väcker också nyfikenhet rent praktiskt. Hur går det till? Vad är skillnaden på att gravlägga kista, urna eller aska? Hur bemöter du sorgen från de anhöriga?

Frågorna kan vara enkla men ibland så knepiga så jag måste erkänna att jag inte vet och behöver ta reda på. En del har varit med och ordnat begravningar, andra inte. Några berättar i detalj om hur de vill ha sin begravning, medan andra inte vill höra eller tala om döden. Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till varandra; har man en önskan så berätta, vill man inte tala om det ska det respekteras.

Av erfarenheter från samtal med dem som mist någon kan det lindra smärtan lite om de vet hur den avlidna vill begravas eller om personen hade någon specifik önskan om gravplats. Alla har ju en relation till döden, förr eller senare.

När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar, sådana man aktade sig för. Inte så konstigt då dessa stod vid sista hållplatsen. Och den ena mer fantasifulla historien än den andra spädde på myten om yrket som något fasansfullt.

Eftersom jag sedan födseln är nyfiken på hur saker och ting fungerar var det inte särskilt mycket velande och funderande innan jag beslöt att sälla mig till särlingarnas skara. Ett förtydligande – i min värld är ordet särling positivt. Att vara udda är det nya normala. Att vara enligt egen utsago normal kan betyda avsaknad av självinsikt.

Som i de flesta yrken där man möter sorg nästan dagligen utvecklas en morbid humor. Det är liksom en säkerhetsventil. Genom att skämta om det hemska blir det mindre hemskt. Vissa händelser har lämnat spår som blivit kvar i medvetandet och dyker upp då och då. För hur mycket man än värjer sig så påverkas man. Naturligtvis måste man försöka vara professionell, men ibland går det inte. Ibland kommer tårarna trots att käkarna är sammanpressade, likt en saltvattenskrokodil med ett fångat byte i käften. Ibland kan jag inte värja mig för sorgen som slår emot mig som en våg. Ibland ids jag inte kämpa emot. Jag kan inte sörja en annans sorg men jag kan tillåta mig att känna med. Empati är något jag vill bli bemött med då jag själv har det svårt. Inte ömkan utan medkänsla.

Sedan drabbas man också av vissa yrkesrelaterade defekter likt andra yrkesgrupper. En natt vaknade jag och var klarvaken. En titt på klockan visade att den var tjugo över tre. Tanken som slog mig i det ögonblicket var att det påstås vara mellan tre och fyra på natten som de flesta avlider i sömnen rent procentuellt. Efteråt insåg jag att visst följer de med även i sömnen – tankarna på alltings förgänglighet.

Många gånger har jag tänkt på hur vi skjuter på livet; vi ska göra det sedan, när vi blir pensio­närer ... Men tänk om det inte blir så. Tänk om man i stället står ensam kvar med planerna om allt man skulle göra tillsammans. Alla stora penseldrag som skulle tecknas på livstavlan. Alla resor, upplevelser och all samvaro man skjutit upp. Det är då bitterheten slår till. Varför? Var det här allt? Hur blir mitt liv nu? Det finns inget svar och orden faller platt till marken.

I de situationerna har jag varit tvungen att rannsaka mig själv. Lyfta blicken och sakta ned. Se mig omkring. Leva i nuet. Jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men ändå, försöka ta vara på ögonblicket. Ge den där komplimangen, visa din uppskattning medan hjärtat slår och handen är varm. Sluta irriteras på småsaker som sist och slutligen är petitesser. Ignorera bristerna och fokusera på de goda sidorna som alla har (några lite mer dolda dock). Överräcka en självplockad blomma i stället för gravbuketten senare. För en dag finns bara minnena kvar, inget svar på tilltal och ingen som möter din blick.

Kloka Astrid Lindgren som berörde döden både i sina böcker och i intervjuer sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först”.

”Döden, döden, döden” – så sägs det att hon inledde sina telefonsamtal med sina systrar. Kanske för att vänja sig vid det oundvikliga ...

Fredrik Bengts är enhetsansvarig på Korsholms kyrkliga samfällighet.

Fredrik Bengts


Kyrka. Elva församlingar i Borgå stift avslutade valet i går, söndag. Se resultat, valdeltagande: 15.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Röstningsaktiviteten under den egentliga valdagen, söndagen, har varit livlig. I många församlingar har röstningsprocenten redan överskridit tjugo procent. 14.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. På söndag 14.11 är det gemensam valdag för alla församlingarna i evangelisk-lutherska kyrkan. 13.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkomötet beslöt på fredag förmiddag att be biskoparna utarbeta pastorala anvisningar för förbön för par som registrerat sitt partnerskap. Beslutet fattades efter omröstning med enkel majoritet med rösterna 78– 30. 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Det initiativ som kom till för att ge organ som UK möjlighet att vända sig med initiativ till stiftsfullmäktige växte till något större. 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkomötet har godkänt en ändring i kyrkoordningen så att domkapitlet i Borgå stift får rätt att från fall till fall avgöra språkkraven i samband med kyrkoherdeval på Åland. 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkomötet har med rösterna 78– 30 godkänt bön för dem som har registrerat sitt partnerskap. 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Om fem till tio år har Kaul medverkat till att forma sjuttio unga ledare. De går till biskopen och säger: ”Vi kommer som tjänare och vill gärna jobba tillsammans i team.” 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Enligt valordningen för kyrkan ska församlingsvalet påbörjas den andra söndagen i november under valåret efter avslutad gudstjänst. 12.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkomötet har inlett diskussionen om partnerskapslagens följder för kyrkan. 11.11.2010 kl. 00:00

Människa. I ett samhälle besatt av utbildning, status och ekonomi är kyrkans viktigaste uppgift att få människor att förstå att vi inte behöver skapa oss själva –  vi är redan skapade av Gud. 11.11.2010 kl. 00:00

May Wikström. Det är adventkalendrarnas tid. Utbudet dignar och det finns allt från glittrande krubbor med ängla-skaror och stämningsfulla kyrklandskap till bestyrsamma tomtar att välja bland. 11.11.2010 kl. 00:00

Ledare. Religionens betydelse i Finland har inte minskat, snarare ökat. Men kartan har förändrats drastiskt, så till den grad att den som kör med en gammal navigator får pröva sig fram på vägar som enligt GPS:n inte existerar. Ett kodord för att inte göra som prästens kråka och slinka ner i diket är dialog, ett annat är tolerans. 11.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. Konstitutionsutskottets betänkande om partnerskapslagens följder för kyrkan har delats ut på kyrkomötet. 10.11.2010 kl. 00:00

Kyrka. I framtiden ska församlingarnas ekonomi skötas centralt. Den svenskspråkiga enheten placeras i Borgå eller Vasa. 10.11.2010 kl. 00:00

Personligt. Kocken Mattias Åhman är en tävlingsmänniska. Vad han än gör strävar han efter att bli bra på det. Nu satsar han på att fortsätta bygga upp restaurang Hejm som fått öppna igen. 4.6.2020 kl. 11:11

Depression. För känslig, för högljudd, för hudlös. Efter flera svåra depressioner har Heidi Finnilä lärt sig att se på sig själv med nåd. – Jag skäms inte för att jag är en liten ömklig varelse, inte tuffare än så här. 3.6.2020 kl. 15:08

mission. Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer. 4.6.2020 kl. 09:19

mathjälp. Coronaepidemin har lett till ett ökat behov av mathjälp. De som ordnar matutdelning försöker möta behovet, samtidigt som de fått lägga om verksamheten. 2.6.2020 kl. 15:51

Coronapandemin. Tillsvidare ska man undvika körsång, rekommenderar biskoparna. 2.6.2020 kl. 14:23