Det kan hända att det är den förhållandevis kalla och snörika vintern som smittar av sig. Jag går nämligen omkring och tänker på vår tids individualistiska kultur som leder till ett tänkande som i mångt och mycket kretsar kring jag, mig och mitt. Och kanske har det också lett till att människors hjärtan har blivit frusna likt snödrivorna där ute. Åtminstone har det varit så, men just nu tycker jag att man anar ”töväder” både i väderleken och bland människorna.
Tertullianus skrev på 200-talet om hur hedningarna med förundran såg på den tidens kristna, ”Se hur de älskar varandra”, och att den broderskärleken uppstod med stöd av många olika bibelställen i Nya Testamentet.
Coronaåret har varit annorlunda på många sätt och lång är listan på saker som har varit jobbiga och frustrerande. Och situationen tycks fortsätta mycket längre än vi någonsin hade kunnat förutse.
Men på ett sätt har den här tiden samtidigt fört med sig något gott, och det är att människors hjärtan igen har värmts upp för varandra. Vi har månat om varandra, visat omsorg om och hjälpt varandra, och försökt att på olika sätt underlätta den här tiden för varandra.
Man brukar säga ”inget ont som inte för något gott med sig” och i det här avseendet kan man i alla fall vara tacksam för att coronan igen öppnade upp för värmen gentemot varandra i våra hjärtan.
