I arbetslivet är övertiden reglerad i de flesta branscher. Ibland går det att kvittera den mot ledighet eller att få ersättning upp till en viss nivå. I livet får vi ett visst antal år som en gåva. Den förväntade livslängden ökar år för år, men är ändå begränsad. Många av oss har emellertid upplevt att vi lever på övertid. Det kan vara fråga om en sjukdom man har gått igenom och blivit frisk ifrån. Eller så hålls den under kontroll. Läget är stabilt med andra ord.
Det kan också handla om en olycka där sekunder eller millimeter betyder skillnaden mellan liv och död. Efter att man gått igenom något sådant är man tacksam över varje dag man får som en gåva. För livet är ingen självklarhet. Det blir vi minsann påminda om gång efter gång.
Vi närmar oss Alla helgons dag och den får oss att inse att övertiden en dag är förbrukad. Vi samlas i kyrkor och kapell för att minnas nära och kära som gått bort under det senaste året. För många är dagen tung och smärtsam, fylld av minnen. Och ändå – mitt i smärtan går man framåt. Sorgen synliggörs och konkretiseras, vilket är bättre än att den förtigs och att kroppen lider. Alla helgons dag erbjuds oss som en livsbejakande dag när vi på nytt får vidkännas de inre känslor som ändå finns.
Vårt samhälle är i desperat behov av goda förebilder. Det här gäller inom idrotten där många matcher minsann har avgjorts på övertid. En bråkdels sekund kan förändra resultatet. Där behövs såväl goda vinnare som förlorare. Men framför allt inom kyrkan behöver vi en dag då vi lyfter fram helgonen. Det handlar då om människor som mitt i sin inre svaghet och bräcklighet har fått genomlysas av Guds kärlek och bli till välsignelse för många. Inom vår kyrka helgonförklaras ingen. Vi tillber inte helgonen, men vi behöver deras föredöme i tro och utgivande kärlek. Oberoende av om vi lever på övertid eller inte!
