Emil Anton har skrivit en bok om sin fars familjs troshistoria.

Den kristna guden har varit seglivad

historia.

När Emil Anton började skriva om den kristna trons historia i Irak upptäckte han sina egna rötter. Men boken resulterade också i en kamp med Gud som nästan kostade honom hans tro.

15.10.2020 kl. 16:01

Egentligen började det med flyktingvågen år 2015 – plötsligt hörde Emil Anton irakisk arabiska på närtåget. Han började intressera sig för sin släkts rötter i de syrianska och kaldeiska kyrkorna, som i århundraden levt kvar i det som idag är Irak.

– När jag först fick en bok om kristendomen i Irak i mina händer kändes det som levande vatten. Jag nästan grät, jag sprang omkring i vår lägenhet och sa: Varför har ingen berättat om det här, jag är doktorand i teologi och visste inget!

Han har alltid tänkt på sig själv som katolsk-kristen finsk-irakier, men nu började han fundera på sin identitet. Hans pappa är döpt i den syrisk-katolska kyrkan. Kunde han kalla sig assyrier? Eller var han kanske syrian? Han insåg att det också gått politik i frågan.

– Tillslut sa jag till min syster: Kanske vi är syrianer då. Och hon sa: Aha, är det det vi är!

Emil Anton har sina rötter i tvåflodslandet, området mellan Eufrat och Tigris – men det har också judarnas stamfader Abraham.

– Insikten om att kristendomen har sina rötter i den gamla kulturhistorien i Mellanöstern kom ganska sent, först på 1800-talet. Före det tänkte man att det inte fanns någon historia före den hebreiska: allt började ju med den hebreiska Bibelns Adam.

Ändå nämns de assyriska och babyloniska rikena också i Bibeln, och det sägs också att judarnas förfäder kom från andra sidan Eufrat, där de tillbad andra gudar.

– Enligt Bibeln härstammar Abraham från Ur i Kaldéen. Det är en ledtråd!

Han minns att han satt med en kompis på en teologisk föreläsning och hörde en talare säga något om att välsigna Israel, med hänvisning till att Gud välsignade Abraham.

– Och då viskade jag till min kompis: Men Abraham var ju från Irak! Min kompis skrattade och medgav att han inte tänkt på det, men att man säkert kan välsigna Irak också för omväxlings skull.

När han forskade i Bibelns och tvåflodslandets historia insåg han hur judarnas trauma över att ha tvångsförflyttats till Babylonien hänger ihop med kristendomens uppkomst.

– Hela judendomens poäng var ju att judarna fått ett evigt rike, som inte skulle tas ifrån dem. Men sedan kom Nebukadnessar och förstörde deras tempel.

Allt måste tänkas om. Och då kom profeterna.
– Gång på gång säger profeterna samma sak: straffet kom på grund av era synder, men det gör inget, det kommer en ny David och ett nytt tempel ska byggas. Hela världen ska se att Jahve är Gud och Israels tolv stammar ska samlas igen.

Kristendomens berättelse börjar på det stället: i väntan på att profetiorna ska uppfyllas.
– Enligt kristendomen har allt det här ju blivit sant i och med Jesus.

Men när Emil Anton länkade samman Gamla och Nya testamentet började grundvalarna i hans tro skaka.

– Det här skrivprojektet har också varit en kamp med min tro. Jag fick inga färdiga och slutgiltiga svar på mina frågor.

Å ena sidan kändes det fint att se att berättelser ur Bibeln bekräftas av mesopotamiska kilskriftstavlor. Den nya forskningen visar att mycket av Gamla testamentet verkligen står på historisk grund.

– Men å andra sidan insåg jag hur förandligad Nya testamentets omtolkning av Gamla testamentets profetior är. Om den kristna tolkningen är sann känns det som att Gamla testamentets Gud inte vet vad han talar om. Och om man läser GT:s löften bokstavligt inser man att de aldrig slår in.

Ett konkret exempel är Israels tolv stammar, som skulle återförenas i det förlovade landet. Tio av stammarna tvångsförflyttades till Assyrien och två till Babylonien.

– Det var en ganska jordisk vision av en återförening – men de tio nordliga stammarna kom inte tillbaka. Än idag vet ingen var de är.

Tidigare hade han alltid undrat över hur gnostikerna kunde vara så dumma att de trodde att Gud i GT och Gud i NT var två helt olika gudar.

– Men om man betraktar det hela ut en annan vinkel ser det annorlunda ut. Kristendomen var något nytt, något alldeles annorlunda. Jerusalem var ett himmelskt Jerusalem. Konunga-
tronen fanns i himlen! Det är en alldeles annan sak än ett fysiskt tempel i ett jordiskt Jerusalem, ett palats där det sitter en kung.

Han började känna av spänningen mellan Gamla och Nya testamentet. På långfredagen satt han och citerade Jesus: Eloi, eloi, lema sabachtani? (Min Gud, varför har du övergivit mig?)

– Det var mörkt i min själ och med min tro. Alla profeter kändes som falska profeter. Men på påsksöndagen fylldes min Facebook-feed av utrop: ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”

Han insåg att vi idag trots allt fortfarande dyrkar Israels Gud, medan alla de andra av Mellanösterns gamla gudar är borta. Den kristna guden har varit seglivad och omvänder än idag nya hjärtan – också bland de irakier som flytt till Finland.

När han följde den kristna kyrkans uppgång och fall i tvåflodslandet upptäckte han också den östliga kyrkans martyrer.
– När förföljelsen av kristna slutade i Rom började den i Persien.

De kristna i Persien beordrades att betala dubbel skatt. Biskopar som omvänt sig från zoroastrism till kristendom drogs inför rätta. Tiotusentals dödades – kanske till och med hundratusentals.

– Det säger också något om hur spridd kristendomen var redan på 300-talet. Så många dödades, och ändå levde kyrkan vidare.

I det område som är dagens Irak har kristendomen aldrig varit statsreligion, aldrig haft någon maktposition.
– Ändå har kristendomen överlevt i 2 000 år.

På 1300-talet förstörde den brutala mongolhärskaren Timur Lenk mycket av den kristna kyrkan i Irak. Många konverterade till islam av ekonomiska orsaker. Det blev inte så mycket kvar av kyrkan: bara en liten spillra i norra Mesopotamien, kring Mosul och uppe i bergen.

– En orsak till att något ändå finns kvar är att kyrkan trots allt en gång var jättestor. På medeltiden var den östsyriska kyrkan, med sin patriark i Bagdad, den kyrka som geografiskt omfattade det största området i världen. Den sträckte sig från Kairo till Kina och Indien och hade miljoner medlemmar.

Idag håller kyrkan på att dö ut i sitt hemland, men tack vare invandringen blomstrar den i stället i nya länder: till exempel i USA och Sverige.

När Emil Anton lärde känna sin fars familjs troshistoria läste han samtidigt otaliga berättelser om människor som levt i hans fars hemland för tusentals år sedan. I brev som är skrivna för 4 000 år sedan klagar de på sin ekonomi eller på familjebekymmer.

– I mitt eget huvud tror jag att den tid där jag lever är den viktiga – men när jag ser den stora bilden inser jag verkligen att våra liv bara varar ett kort ögonblick.

Någonstans här, i livets flyktighet, finns också svaret på varför han trots allt fortfarande är kristen.
– Vad gör jag med ateism? Livet är så kort. Livet är alltför kort för att vara ateist.

Emil Anton är redaktör för Vatican News och bloggare (hapatusta.net) och guide i Happy Guide Helsinki. Hans pappa kommer från Irak, hans mamma från Finland, hans fru från Polen och hans hund från Estland. Han är aktuell med boken ”Kahden virran maa. Sivilisaation ja kristinuskon irakilainen tarina” (Kirjapaja).

Sofia Torvalds



Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00

Livet på landet. Borgå stifts församlingar har hand om ett trettiotal gamla träkyrkor, och det är inte alla som har nya sprinklersystem. 4.4.2016 kl. 10:59

bibeln. Tack vare ett brandsäkert kassaskåp klarade sig en del av nattvardskärlen branden i Ylivieska kyrka oförstörda. 4.4.2016 kl. 10:51

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32