Jag är en pensionerad sjukskötare uppvuxen i en storfamilj. Från min barndom har jag starka minnen av samhörighet och talkoanda. Som yngst i syskonskaran är jag tacksam att de tog mig med på olika upptåg. Det kanske inte alltid var lätt att dra en ”unge” med sig.
Det kan hända att vi väljer vad vi minns, men för mig finns det starka minnen av hur vi bärgat hö tillsammans, gått över hjortronmossen, skidat, simmat och mycket annat. Talkoandan är något som ännu finns kvar hos oss. Idag har vi en gemensam släktvilla där vi gör det mesta på talko. Det blir ofta mycket gjort på kort tid jämfört med om man skulle göra det ensam.
Senaste vår föreslog jag för ett av mina barnbarn att han skulle komma med på vår talko till villan. Kanske jag salufört kaffepausen lite extra. Kanske är det den jag själv minns från min barndom. För han frågade med glädje i rösten: ”blir det kaffepaus.” Det fanns nog bara den egna medhavda matsäcken att tillgå men jag passade på att sätta lite extra gott med så att det inte skulle bli en besvikelse. Kaffepauserna har en social uppgift där vi får möjlighet att mötas, berätta och lyssna på varandra
I församlingen har jag också möjlighet att delta på olika sätt. För mig är det meningsfullt att få vara med som frivillig arbetare. Dela gemenskap och känna tillhörighet, möta nya människor och att samtala om smått och stort. Göra en insats som andra har glädje av med eller utan kaffepaus.
Ha en bra höst.
