När Sverige i slutet av mars hade börjat få en del dödsfall i covid-19 började journalisterna kontakta Peter Strang. Som professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet skulle han svara på frågor om hur det var med de äldre som dog på sjukhem, det som i Sverige kallas särskilda boenden: låg de verkligen där och kvävdes till döds?
– Alla hade ju sett reportagen från intensivvårdsavdelningarna i norra Italien – domedagsbilder. Man trodde ju då – och det var alldeles rimligt i det skedet – att det är likadant för alla som dör i covid-19, särskilt med tanke på att det finns väldigt lite medicinsk kompetens på boendena.
Strang började ringa upp sina kontakter inom vården för att ta reda på hur det var.
– Och då var svaret: det är jättekonstigt med dem som dött hos oss, men det är ungefär som vanliga dödsfall, det har inte alls varit dramatiskt.
Hur gick det ihop? Peter Strang bestämde sig för att forska i saken. I höst har han publicerat två studier, en om symtomen hos dem som dör i covid-19, och en annan om hur ensam man är när man dör i covid-19 – särskilt med tanke på att anhörigas närvaro begränsats så starkt.
– När jag väl satte igång var det uppenbart att det var stor skillnad mellan dem som dött på boenden och dem som dött på sjukhus.
Ganska tidigt visste man att ungefär 85 procent av dem som insjuknar i covid-19 får en ganska mild sjukdom, medan ungefär 15 procent går in i en andra fas som är väldigt problematisk. Av dem hamnar en liten grupp på intensiven.
– I den första fasen har man hosta, feber och blir trött. De äldre på sjukhemmen är väldigt sköra, och när de insjuknar blir de helt enkelt väldigt trötta, har ingen matlust, tynar bort.
I den här första virusfasen har många på boendena dött. Att de inte haft svåra luftvägssymtom har helt enkelt berott på att sjukdomen inte gått så långt hos dem att de hunnit drabbas av dubbelsidig lunginflammation.
– Och de som haft andnöd har bara haft ”vanlig” andnöd, den är vi vana vid i palliativ vård och kan lindra.
Det är alltså de yngre och starkare patienterna som går in i den andra virusfasen. Den andra fasen har två delar: först får i stort sett alla som drabbas av den dubbelsidig lunginflammation. Då behöver de syrgas och kanske också antibiotika. Men vissa drabbas dessutom av en cytokinstorm, en våldsam inflammation i hela kroppen.
– Det är de som hamnar på intensivvården. Och där ser man att även om de sätts i respirator så hjälper det inte alltid, för sjukdomen är inte längre bara en lungsjukdom utan också en hjärt- och njur- och hjärnsjukdom – hela kroppens sjukdom.
Peter Strang frågar sig om en del av dem som insjuknade på boenden kunde ha vunnit på att flyttas till sjukhus och kanske blivit botade.
– Samtidigt finns det risker med att flytta en förvirrad person till en ny miljö. Hur får du en syrgasmask på en förvirrad och kanske aggressiv patient? Med dropp och syrgas räddar du kanske en vecka till, och då får patienten kanske lunginflammation och dör en svårare död. Det är alltså både en medicinsk och etisk utmaning.
Men Peter Strang är också kritisk till hur en del av vården gick till. Palliativ vård betyder inte att man låter bli att behandla en infektion. Också cancerpatienter i sjukdomens slutskede behandlas ju om de till exempel får urinvägsinfektion.
– Jag fattar inte varför man plötsligt lade ner alla vapen. Samtidigt tycker jag att debatten varit ganska hatisk – det låter som om ingen gjort något alls.
I studien tittade han på hur många av dem på boenden som fått covid-19 som klarade sig.
– Det visade sig att även bland dem som inte skickades till sjukhus botades 65 procent. Den äldsta av dem som blev friska var 106 år.
När Peter Strang studerade i vilka omständigheter personer dog i covid-19 förväntade han sig att restriktionerna lett till att betydligt fler än normalt dött ensamma. Så var det också: 38 procent av dem som var intagna på sjukhus hade personal hos sig i dödsögonblicket, medan 52 procent av dem som dog på boenden inte var ensamma när de dog.
– Jag tänkte mig att det skulle finnas mer personal på sjukhus än på boenden och att de som dog på sjukhus därför ofta skulle ha någon hos sig, ändå var det mer personal på plats vid dödsögonblicket på boenden. De här siffrorna visar att man i alla fall försökt på boendena och ibland gjort bra saker med små resurser.
Han tror att en förklaring till att det ser ut så här handlar om att sjukhusen körde med så hårda restriktioner gällande skyddsutrustning. Man måste byta utrustning inför varje rum.
– Särskilt nattetid blev det säkert ett praktiskt hinder: jag hinner inte byta om och nu har jag larm från två rum och är bara en person. I boendena fanns det ingen skyddsutrustning, men man måste ändå gå in.
Rent existentiellt tror Peter Strang att det att så många dött ensamma påverkar de anhörigas bearbetning av sin sorg.
– Man ville vara hos den döende, men fick inte. Det är stor skillnad mellan att se någon på Whatsapp eller vara fysiskt i rummet och få hålla någons hand.
Men också sjukdomens slumpmässighet innebär en existentiell utmaning för oss alla.
– Det vore ju enklare om alla som dör i covid-19 var äldre och alla som klarar sig var yngre.
Men vi vet att också någon som varit i god form och bara är femtio kan bli jättesjuk. Man kan hamna i en sådan situation att man kommer till sjukhus och får syrgas, men det hjälper inte, man flyttas till intensiven, man får extremt mycket syrgas och det hjälper inte, man hamnar i respirator och inte ens det hjälper alltid. Det väcker ångest och dödsångest.
Hur ser du på hösten? Tror du att vi kommer att se en andra epidemivåg?
– Jag tror inte att det blir en riktig andra våg, men en tillfällig ökning.
Hur tycker du Finland klarat av coronaepidemin?
– Det som jag tycker Finland hela tiden gjort mycket bättre är att jobba proaktivt, medan Sverige har jobbat reaktivt. Det är en stor skillnad. Finland har jobbat konsekvent och proaktivt, och det tycker jag är en vettig strategi.
Han påpekar att när han gick läkarutbildningen för 40 år sedan var en av de saker man lärde sig att virus är som mest smittsamt dygnet innan och dygnet efter att sjukdomen brutit ut.
– Men om du stannar hemma först när du får symtom – då har du redan hunnit smitta ganska många. I Sverige har det till exempel varit okej för maken till någon som har covid-19 att gå på jobb, så länge den personen inte själv haft symtom. Men då är ju risken ganska hög att den personen själv får smittan.
Hur har du själv undvikit att bli smittad?
– Jag har jobbat mycket hemifrån, vi har verkligen utvecklat det här med att ha möten på nätet. Jag håller avstånd. Jag räknar med att vi kommer att ha ett vaccin i januari. Jag håller ut tills det! Då får vi ett vaccin, och då är väldigt mycket av problemet borta.
