Religionshistorikern David Thurfjell har skrivit en bok om svenskarnas andliga upplevelser i naturen: Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion.
Vad fick dig att skriva den här boken?
– Jag forskar om sekularisering och har i tidigare undersökningar märkt att sekulariserade nordbor ofta kommer in på sin relation till naturen om man frågar dem om religion. I den här boken försöker jag gå till botten med varför det är så.
Har naturen ersatt kyrkan?
– Det var min arbetshypotes när jag började med det här projektet och delvis är det så, men samtidigt är det betydligt mer komplicerat än så. Till exempel är naturandlighet absolut inte något som mest finns utanför kristendomen. De som är mest naturandliga är faktiskt de som också är bekännande kristna. Men, för många sekulariserade svenskar som inte känner sig hemma i kyrkan är naturen en plats som ger ro och plats för existentiella tankar och känslor, och som man upplever är djupt personlig.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Är det här förhållandet till naturen något som är unikt för just svenskarna?
– Naturen är påtagligt närvarande i nordisk – inte bara i svensk – kultur. Detta märks i orts- och personnamn, i konst, poesi och litteratur samt folks fritidsintressen och hur de på ett självklart sätt talar om vädret. Naturen har också haft en viktig plats i svensk nationalism och i berättelsen om Sverige som lanserades kring förra sekelskiftet. Samtidigt finns samma vurm för naturen och det pastorala landskapet i många andra länders nationalistiska berättelser. Det har att göra med hur de moderna staterna växte fram genom ett uppbrott från en bondekultur som man sedan nostalgiskt längtat tillbaka till.
Du har gjort intervjuer med människor om vilken roll naturen har i deras liv, men det visade sig att språket kanske inte är det bästa verktyget för att beskriva det här. Kan du berätta mer om det?
– Ett genomgående tema i boken är den tystnad som omger människors naturupplevelser. Det handlar förstås delvis om att de söker sig till tystnaden i skogen. Men också om att det är svårt att sätta ord på upplevelsernas betydelse. Det finns flera skäl till att det är så. Ett skäl är att sinnliga upplevelser liksom plattas ut när vi fångar dem med språket. Ta upplevelsen av ett träd till exempel. Det är en mycket komplex och mångfacetterad upplevelse som rymmer dofter, ljud, texturer, ljusskiftningar, minnen och en massa andra aspekter. När vi säger ordet ”träd” ser vi kanske framför oss bilden av ett stiliserat träd medan alla de andra aspekterna försvinner. Språket fungerar så. Det förenklar verkligheten till raka kommunicerbara kategorier. När det gäller sådant som naturupplevelser innebär detta att de blir svåra att förmedla med språket. Men tystnaden handlar också om sekularisering. Kristendomen och andra religioner har ett symbolmättat språk som är gjort för att uttrycka komplexa existentiella saker utan att platta ut dem. Ord som ”nåd”, ”helighet” eller ”ande” är exempel på detta. Sekulariseringen har gjort att många av de jag intervjuat känner sig obekväma med dessa ord. Samtidigt har de inte några andra ord som kan ersätta dem. Resultatet blir att de liksom måste tystna och hålla sina upplevelser inom sig i ett ordlöst inre rum.
Vad gör det med oss om vi å ena sidan älskar naturen och känner att den ger oss djupa existentiella upplevelser – men å andra sidan bedriver industriell rovdrift på den?
– Frågan är om det gör så mycket. Jag är religionshistoriker och religionernas historia överfylls av exempel på hur vi människor utan större problem lever med sådana paradoxer. Att säga och tycka en sak, men sen göra något helt annat är något vi ständigt gör. Det är så vi fungerar som art. Att vara inkonsekvent och motsägelsefull är vårt vanliga tillstånd. Det låter ju lite deprimerande förstås, men det vore mer förvånande om vi vore konsekventa.
Det här med att uppskatta naturen verkar inte vara ett nytt påfund. Kan det vara så att vi fortfarande är biologiska varelser som hör hemma i naturen? Eller är det en tradition som gått i arv i Nordeuropa?
– Det finns många teorier som lyfter fram att vi tycker om naturen för att vi naturligt sett hör hemma i den. Jag går igenom dessa i boken. De har helt klart visst förklaringsvärde, men de måste kompletteras med kulturella förklaringar. Idén att kärleken till naturen är ”naturlig” motsägs av dess historia. Nordbornas beryktade naturkärlek växer till exempel fram i takt med att de fjärmas från den. En förutsättning för att romantisera naturen är att vi inte på riktigt lever nära den.
Det har pratats en del om att många sökt sig ut i naturen under coronavåren. Har du tankar kring det mot bakgrund av din bok?
– Boken visar att naturen finns som en resurs i vårt samhälle. Dels i konkret bemärkelse i form av skogsområden och vandringsstigar, men också som en kulturell resurs, genom idén om naturen som en plats som bjuder in till existentiell reflektion, samhörighetskänsla och mening. I tider som dessa när vi behöver samhörighet, men måste isolera oss från våra vanliga mänskliga sammanhang, är detta förstås något att vara tacksam över.
