Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Alla hennes ord var borta – nu har hon skrivit en bok

Bok.

– Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv.

19.8.2020 kl. 08:48

"Jag steg ut ur bilen, bara för att märka att benen inte bar mig. Jag ramlade ihop mellan bilarna på parkeringen. Jag låg på asfalten mellan två bilar på parkeringen och tittade upp mot molnen. Jag ropade på hjälp, och hjälpen kom nästan genast.”

De raderna hittar man i Christa Mickelssons nyutkomna bok Ett blodkärl som brast. Hon var 33 år, jobbade som journalist på Kyrkpressen, gift och mamma till två barn, när hon fick en massiv hjärnblödning, med grav afasi som följd.

– När jag är trött gråter jag, och då funderar jag på det som hände. Men jag känner inte en grundsorg. Livet är så bra ändå! Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv. Jag har lämnat det gamla livet bakom mig och nu lever jag ett nytt.

Efter att hon vaknade upp efter den där oförklarliga septemberdagen 2017 började en lång och mödosam resa.

I boken beskriver hon en kväll när hennes storasyster besökte henne på sjukhuset:

”Jag grät förtvivlat hela besöket igenom, och jag tror att den kvällen grät jag mest av alla kvällar på sjukhuset den hösten. Jag grät för att vi inte kunde kommunicera. Jag grät för det hopplösa i situationen. Och jag grät över min olycka. Sofia försökte trösta mig med att säga att jag snart skulle komma hem igen till mina barn. Men hon förstod inte att jag inte saknade mina barn. Jag saknade mig själv.”

Har du hittat dig själv?

– Ja! Jag hittade mig själv ganska tidigt ändå, på våren någon gång efter det som hänt. Sedan förstärktes den känslan, först och främst när jag kunde prata lite och sedan för att jag kunde vara hemma. På sjukhuset blir man en annan människa.

I början kunde hon ljuda enstaka vokaler. Och hon arbetade hårt med lucktest; att placera in ett s på rätt plats i ett ord som ”ost” gav henne panik i början. Från det har hon tagit sig tillbaka till arbetslivet. Hon jobbar femton procent som journalist på Kyrkpressen, och nu har hon nått fram till en bokrelease.

– Jag har aldrig drömt om att skriva en bok. Men en bok blev det!

View this post on Instagram

I dag är det min s t r o k e v e r s a r y! Ett år sedan hjärnblödningen. . . Kanske ni tycker att bilden är hemsk? Men jag ser bara liv. Tänk att jag lever! . Jag kan inte springa men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. Jag kan inte använda min högra hand som förut men jag har en hand som fungerar perfekt. . Min personlighet har inte förändrats (men Linus säger att jag har blivit snällare) och mitt minne är nästan lika gott (mitt språkliga arbetsminne kan jag ännu jobba på). . Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. . . Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi! ⭐ #brainsurgery #stroke #hjärnkirurgi

A post shared by Christa Mickelsson (@christa_mi) on

Hennes talterapeut Kirsi sa bedrövad för ett par år sedan att Christa knappast kommer att jobba som journalist igen, och att hon kanske kan skriva en bok om det hon upplevt med en medförfattare.

– Jag älskar Kirsi! Hon var så bra och stöttande. Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken.


"Men just då såg det ut som att jag inte kommer att kunna skriva en bok, och det var hon kanske tvungen att säga för att jag inte skulle bli besviken."


Det var i det ögonblicket som fröet såddes. Hon skulle skriva en bok. Alldeles själv.

– Jag började skriva på ett familjeläger, två år efter min stroke. Jag skippade något program som pågick och skrev på telefonen på mitt rum.

Hela hennes högra sida har mindre rörlighet än tidigare, och speciellt höger hand. Hon har därför skrivit boken med vänster hand, på dator, telefon och pekplatta.

– Vissa har frågat: Har du skrivit själv eller med någon annan? Jag har fått hjälp av min redaktör, som alla får, men inget annat.

Med terapi, tid och obändig vilja har hennes afasi gått från grav till lindrig.

– Jag har svårt ibland att få till en bra mening om det är lite svårare konstruktion, men det blir bättre. Det hör till min typ av afasi.

Det hon upplever som mest frustrerande med afasin är oförutsägbarheten.

– Ibland går det riktigt bra att hitta ord, men så ibland är jag trött och då går det inte alls. Hoppet mellan dem två är frustrerande, för jag kan nog!

Rakt på sak

I boken beskriver Christa Mickelsson kampen och vardagen efter hjärnblödningen med ett högt tempo, utan överflödiga utvikningar.

– Jag tänkte inte på det när jag skrev, utan jag tror att jag har en sådan stil. Jag vill inte brodera ut så mycket. Jag vill vara rakt på sak.

Hennes tonfall består.

– Jag upplever inte att det har förändrats mycket på grund av afasin, men man måste vara tydligare kanske. Och för att det är fysiskt svårt att skriva, så är det ännu viktigare nu.

Före intervjun har hon fått se och hålla sin bok som nyss anlänt från tryckeriet, ett spännande ögonblick för en skribent.

– Det var roligt, och jag är glad att den såg ut så som jag hade tänkt mig, men jag är inte så sentimental av mig.

Samma odramatiska ådra delar hon med sin ursprungsfamilj.

– När jag sa till pappa: ”Jag ska skriva en bok”, sa han tankfullt: ”Ja … det är svårt att sälja böcker”, berättar hon och skrattar.

Det är ändå befriande att reaktionerna är mer eller mindre lågmälda bland familj och vänner.


"De vet att jag har förmågan, så jag tror de mest har tänkt: okej, nu skriver hon en bok."

Drömmar och rädslor

Det finns saker Christa blivit bättre på efter allt som hänt.

– Att vara tålmodig, för jag kan inte annat. Jag måste vänta tills någon kommer och hjälper mig. Jag kan ju göra väldigt mycket själv, men inte allt. Det är till exempel svårt att ta ner någon grej från högsta hyllan eller bära något som är lite tyngre.

– Och så har jag kanske blivit bättre på att vara lite mera rakt på sak, också med svåra saker.

Hon är ingen drömmare egentligen, och livet är fullt av annat, som familj, rehabilitering och jobb.

– Det finns så mycket jag har uppnått ändå. Jag drömmer inte om något mer än att kunna gå lite bättre.

Har du blivit mer eller mindre rädd efter det som hände?

– Jag har inte blivit mera rädd, inte för livet och inte för döden. Ibland är jag rädd för att jag ska få en ny stroke, men den rädslan kan man inte leva med hela tiden.

– Jag minns så bra den där första sommaren efter hjärnblödningen. Det var jättevarmt och fint hela tiden, och jag brände mig i solen. Då tänkte jag: Äh, jag har fått en hjärnblödning, inget kan stoppa mig! Men det är ju inte sant. Nu är jag noga när jag är i solen, säger hon lite roat.

Vad som är viktigt har också utkristalliserat sig.

– Det har alltid varit ganska oviktigt för mig vad folk tycker och tänker om mig och det har blivit ännu oviktigare.

Hon hoppas läsarna ska få med sig något angeläget från hennes bok.

– Det låter kanske naivt, men ta vara på tiden du har! Jag skulle också vilja att folk förstår vad stroke är. Jag hade inte en aning, fast jag visste att det förekommer. Det finns många som haft en stroke, liten eller stor. Jag vill dedikera den här boken till dem.

Känns det nervöst att ge ut en bok, att uppträda inför publik?

– Nej. Jag tycker inte om att vara i centrum av uppmärksamheten, och jag har inte varit jättebra på att uppträda, men jag spänner mig inte heller för det. För mig är det bra bara att jag pratar, och en bonus om jag kan förmedla något viktigt. Nu har jag alltid en ursäkt om talet inte flyter så bra, säger hon och skrattar.

Text: Ulrika Hansson
Foto: Nicklas Storbjörk



Britternas attityder till både homosexualitet och till äktenskapet har under de senaste 25 åren genomgått en dramatisk förändring, rapporterar The Telegraph. 16.9.2013 kl. 15:10

Alltför få sökande har gjort att Evangeliska Folkhögskolan i Svenskfinland ställt in sin grundkurs i Hangö. I stället försöker skolan ordna kortkurser och bedriva hotellverksamhet. 16.9.2013 kl. 15:01

Årets Kyrkelg samlade igen deltagare från hela stiftet. 16.9.2013 kl. 14:58

Kyrkovalen i Sverige mobiliserade både Sverigedemokrater och deras motståndare. 16.9.2013 kl. 09:16

Mera kunskap i andra religioner krävs för att bli präst i framtiden, medan antalet klassiska språk kan minskas från tre till två. 11.9.2013 kl. 14:54

Esbobiskopen Tapio Luoma reflekterade över relationen mellan demokrati och öde i biskopsmötets öppningstal i Hyvinge  i dag. Han var bekymrad över den humanitära katastrofen i Syrien och Egyptens tudelning. 10.9.2013 kl. 14:46

Det som kyrkorna redan kommit överens ska först bli verklighet i församlingarna. 9.9.2013 kl. 16:01

Då Kristi himmelsfärd och trettondagen flyttades till lördagar på 70-talet var det under arbetsmarknadsorganisationernas hot om massutträdelse ur kyrkan. Att kyrkomötet i dag skulle gå med på att flytta dagarna är mycket osannolikt, säger Gustav Björkstrand. 5.9.2013 kl. 14:52

Martina-Harms Aalto gillar att återkomma till kära bibelställen men också plocka upp nya helt på måfå. 25.8.2013 kl. 12:00

De odlar bönor med lila skidor och sjunger bluegrass. Jordnära är ett beskrivande ord för tvillingsystrarna Penny och Katy Clark i gruppen Purple Hulls. 24.8.2013 kl. 15:00

Det finska högstadiet på Brändö i Helsingfors har skrivit ihop en egen läroplan där man delvis slår ihop de olika åskådningsundervisningarna till gemensamma lektioner. Det är olagligt enligt gällande regler. 24.8.2013 kl. 12:00

Påståendet att religiösa är mindre intelligenta än icke-troende har inte fått fotfäste – varken hos forskare eller i kyrkliga kretsar. Vi kan vara intelligenta på många olika sätt, säger Carina Nynäs. 23.8.2013 kl. 11:32

Kotimaa24:s chefredaktör Olli Seppälä värdesätter noggrann nyhetsjournalistik. Men bakom de faktabaserade nyheterna döljer sig också en filosofisk sida som främst kommer fram ute i naturen. 23.8.2013 kl. 09:43

Borgå stift. Domkapitlet har utsett domprosten Mats Lindgård till ny stiftsdekan. 19.8.2013 kl. 13:29

I Maxmo har församlingarna tillsammans arrangerat Allkristna Sommarmöten. Satsningen väntas bli en återkommande tradition. 18.8.2013 kl. 12:00

FAMILJERÅDGIVNING. Under 2021 hade kyrkans familjerådgivning flera klienter än någonsin tidigare. Unga personer söker sig allt mera till tjänsten. 31.1.2022 kl. 17:49

FÖRFÖLJELSE. Miika Auvinens jobb är att följa med var i världen kristna förföljs allra mest. I år har Afghanistan stigit upp som det land där det är svårast att vara kristen. 31.1.2022 kl. 10:37

RÄTTEGÅNG. Rättegången mot riksdagsledamot Päivi Räsänen inleddes idag i tingsrätten i Helsingfors. Hon står åtalad för hets mot folkgrupp på grund av offentliga inlägg om homosexualitet. – Jag skulle inte bli förvånad om hon blev dömd, säger professor emeritus Dan Frände. 24.1.2022 kl. 15:41

kyrkoherdeinstallation. På söndagen installerades Niklas Wallis som kyrkoherde i Kronoby församling. Wallis valdes redan hösten 2020 och tillträdde tjänsten för ett år sedan men på grund av pandemin har installationen fått vänta. Och när den nu blev av fick det ske utan biskop Bo-Göran Åstrands närvaro då han satt i karantän. 23.1.2022 kl. 13:32

utmattning. – Jag var som en julgran. Alla hängde mer och mer på mig, också jag själv. Och jag såg ju så fin ut, och hade inga ben att promenera därifrån med, säger Janne Kütimaa om att bli svårt utbränd. 21.1.2022 kl. 11:56