Jag har hört åsikten att coronaviruset är Guds straff över mänskligheten. Vill Gud straffa oss?
– Det Jesus säger i evangelierna och det som kristen tro står för är båda tydliga med att sjukdom inte är Guds straff.
– På ett allmänt plan kan man säga att det att sjukdom och lidande finns hör ihop med att världen är ofullkomlig och att det i världen pågår en kamp mellan Gud och de krafter som bryter ner. Men pandemin kan inte vara ett straff på global nivå utan att vara det på individnivå. Det blir motstridigt eftersom det ändå alltid är individer som drabbas. Talar vi om individer blir frågan akut: Varför drabbar det här mig och mina kära? Då blir frågan existentiellt laddad och viktig, något som berör verkliga levande människor.
– Jag tycker att det är viktigt att understryka att kristen tro inte ger något svar på varifrån ondskan kommer, i synnerhet inte varför vissa drabbas hårdare av lidande. Det som tron ger svar på är hur vi ska orka bära det här med Guds hjälp och varandras stöd.
Kan pandemier och katastrofer vara en uppmaning att tänka över livet?
– Inget som händer i världen är avskilt från Gud, men det betyder inte att Gud vill allt som händer. Som Jesus säger till sina lärjungar: öppna era ögon och titta er omkring och förstå att Guds rike växer runt omkring er. På samma sätt kan man säga att det som händer i enskilda människors liv och det som händer i världen behöver tolkas i ljuset av vår tro – och vår tro behöver tolkas i ljuset av det som händer i världen och livet. Det är på det sättet som tron blir levande och aktuell. Den handlar om vårt liv här och nu, inte bara om något som hände för 2 000 år sedan.
Är coronapandemin ett tecken på att de yttersta tiderna är nära?
– Man ska vara väldigt försiktig med sådana tolkningar. Genom historien har vi sett att kristna i alla tider har trott sig leva i de yttersta tiderna och också försökt göra väldigt personliga tolkningar av Johannes uppenbarelse och andra eskatologiska texter i Bibeln. Men deras tolkningar har inte slagit in.
– Sedan är det klart att vi i viss mån alla lever om inte i de yttersta tiderna, så i alla fall ett liv som är skört. Vi kan inte ta hälsa och framtid för givet. Det är väl det som gör att coronaviruset blivit en existentiell väckarklocka för så många av oss. Tack vare fantastiska framsteg inom bland annat hälsovården har många i vår del av världen kunnat invaggas i tron att sjukdom och lidande alltid är ett undantag – eller ett misslyckande som man ska hitta en syndabock för. Pandemin påminner oss om att livet är skört, och att livet är en gåva. I den bemärkelsen är det här förstås både en existentiell och en religiös väckarklocka – liksom mycket annat som kan hända i en människas liv kan vara ett skäl till eftertanke.
– Det handlar om prioriteringar – vad är viktigt i livet? – men också om trygghet – vad kan jag bygga mitt liv och min trygghet på? Där vill jag naturligtvis själv föra fram tron på Gud och det envisa och trotsiga överlämnandet av sig själv i Guds händer – trots alla frågor vi inte får svar på. Det är något som hjälper i den här svåra situationen – men det ger inget svar på varför vissa drabbas och inte andra.
Hur ska vi lära oss att leva med den frågan?
– Livet utsätter de flesta av oss för det förr eller senare. Vi måste inse att vi är sårbara som människor – men samtidigt våga lita på att vi i all den sårbarheten och utsattheten är omslutna av Guds kärlek. Det är inget man kan bevisa logiskt, men man kan vittna om det och få styrka ur det med hjälp av andras exempel.
– Ibland görs det försök att hitta en väldigt förutbestämd gudomlig plan i Bibeln för allt som händer. Det blir en kylig rationalitet där man försöker skapa ett system och en visshet i frågor som vi människor ska hålla oss väldigt små inför. Jesus säger att vi inte ska springa dit där folk säger: där kommer han. Han säger att hans återkomst är en sak han inte själv vet något om, endast Fadern i himlen. Vi har också Jobs bok i Gamla testamentet som egentligen inte ger något svar på lidandets fråga utan utmynnar i att det här är en punkt där människans förstånd och vetande har nått sina gränser.
