Viking Norrbäck med sitt dragspel.

Viking fick inte den begravning han önskade

undantagstillstånd.

Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat.

20.5.2020 kl. 17:26

I november ifjol insåg Viking Norrbäck att hans fjortonåriga kamp mot cancern var över. Då återstod bara att förbereda sig för det oundvikliga.

– Pappa ville dö här hemma. Det vill vi också att han skulle få göra, säger dottern Margot Backlund.

Tillsammans gjorde familjen; mamma Gunnevi Norrbäck och syskonen Margot Backlund, Gun-May Johansson, Yvonne Rönnqvist samt Olav och Henrik Norrbäck en plan för hur det skulle gå till. Den underlättades av att alla tre systrarna har en vårdutbildning. En sjukskötare från den palliativa polikliniken gjorde ett hembesök och då blev det klart att han kunde vårdas hemma. Det var innan coronatiderna.

– I praktiken bodde jag här hemma. Till en början behövde han inte så mycket hjälp, men några dagar efter att cancermedicinen togs bort slutade han gå. Då han satt i rullstol ökade också otryggheten och hans behov av hjälp, säger Margot.

Till en början kom också många släktingar och vänner för att hälsa på. Men i och med coronan kom bara familjen.

De sista dygnen vakade de två och två med sin pappa. Idag är de glada över att de skötte honom hemma. Inte minst för att coronan hade hindrat dem från att hälsa på honom på sjukhuset under hans sista levnadsdagar.

– Det var en värdefull tid att få ha barn och barnbarn omkring sig. Alla generationer var här, säger Gunnevi.

– Även om vi var trötta de sista dygnen fick vi en jättebra tid tillsammans. Vi fick också tid att återskapa kontakten mellan oss syskon, säger Margot.

Det åtta sista veckorna beskriver de som en välsignad tid med många samtal, mycket skratt, gråt och sång.

– För mig var det en bra tid som jag behövde för att öppna upp och få sörja, säger Henrik.

Alla barnbarnen hade skrivit ner sina minnen av morfar/farfar.

– Det kändes bra att läsa upp dem för honom. Vanligtvis kommer ju de fina talen först på minnesstunden. Nu fick vi säga det medan han levde, säger Yvonne.

Ett av barnbarnsbarnen hade ritat en teckning med texten: du vet väl om att du är värdefull precis som du är.

– Den teckningen hängde han på väggen och vi lade den också i kistan, säger Gunnevi.

Barnbarnens och deras egna minnen e-postade de sedan till prästen som jordfäste Viking.

Viking somnade in söndagen den 5 april till tonerna av Den blomstertid nu kommer som ett av barnbarnen spelade på orgel. Han var då omgiven av hustru, alla barnen och flera barnbarn.

– Han var klar i tanken ända till slutet. På söndagen hade mamma på gudstjänsten från Larsmo När-TV och vi såg han rörde på munnen och följde med i Fader vår. Sedan sade han amen, säger Gun-May.

När det var dags att planera för begravningen var det inte helt klart hur många som skulle få delta. Första beskedet var att endast tio skulle får närvara.

– Vi är en familj som håller ihop. Jag skulle inte ha kunnat välja vem som får komma och vem som inte får göra det, säger Gunnevi.

– Och vi som skött honom här hemma och nött mot varandra i fler veckor, säger Yvonne.

De levde i ovisshet tills biskopsmötet specificerade att familjen får delta i begravningar.

– Det var ingen rolig tid, säger Gunnevi.

– Vi funderade på att ha begravningen utomhus. Vi diskuterade vem som skulle stå på gravgårdsmuren, säger Gun-May smått ironiskt.

De upplever att det inte minst för barnbarnens skull var det viktigt att alla fick vara med.

– De hade ju varit här de sista dagarna och det hade blivit svårt för dem att förstå vad som hände om de inte fått vara med på begravningen. Nu vet de att han farit till himlen där han sprakar fotboll, sjunger och spelar. Men den sjuka kroppen lämnar vi kistan, säger Margot.

– Nej, man kan inte vara en evighet i himlen utan att få spela fotboll, säger Henrik och ler.

Önskemålen som Viking skrivit ner för sin begravning kunde de inte förverkliga helt. Han hade önskat en öppen minnesstund med matservering och mycket sång och musik.

– Pappa spelade dragspel och sjöng i kör hela livet. Därför önskade han att pensionärskören skulle sjunga och MI:s dragspelsgrupp spela, säger Olav.

Men de kunde sjunga psalmerna och dekorera med de vita liljorna som han valt. Och barnbarnet som nu gör sin värnplikt bar kistan iklädd arméns uniform, helt enligt Vikings önskemål.

– Vi var öppna mot honom och berättade att vi inte får ha någon minnesstund efter begravningen. Då blev han inte glad, säger Gun–May.

Viking begravdes den 17 april i närvaro av den närmaste familjen.

– Det var inte en sorglig, sorglig begravning. Under åtta veckor fick vi vara med pappa och vi har talat, skrattat, gråtit, sjungit och haft andakt. Vi har kört hela racet och fått vara med ändå till slutet, säger Margot.

– Han önskade få komma hem. Han hade himmelslängtan, säger Gunnevi.

Trots att begravningen inte blev som Viking planerat så är de lättade över att den kunde genomföras under mera avspända former.

– Jag tycker det är viktigt att folk tänker efter hur de själva vill ha det. Att man sätter familjen i fokus, säger Margot.

Coronan ställde ändå till det för de familjemedlemmar som är bosatta i Sverige. Och så finns det människor som de känslomässigt räknar till familjen som inte kunde närvara. För alla dem strömmades jordfästningen.

– Vi kan ha en minnesstund för dem senare, säger Olav.

Efter begravningen samlades familjen i hemmet där de dukar upp med kaffe, tårta och två sorters småbröd.

– Vi läste inbetalningarna och några brev som kommit och så sjöng vi, säger Gunnevi.

– Och så hann vi tala med varandra, säger Henrik.

Henrik som arbetar som kyrkvaktmästare i Purmo har varit med om flera begravningar där under coronatiden. Både i kapellet och vid graven.

– Utmärkande för dem har varit att de präglats av ett lugn. De har också varit personliga och värdiga. Men med tanke på strömningen var det en lättnad att vi kunde ha pappas begravning i kyrkan.

Lärdomen från strömningen är att det är bra att tala i en mikrofon, också när man läser texterna på blomsteruppvaktningarna. Och att berätta vilka psalmer som ska sjungas.

Johan Sandberg



julevangeliet. Dialekten är Hanna Lagerströms hjärtespråk, det språk hon använder när hon rappar – och nu också när hon läser julevangeliet. 19.12.2019 kl. 12:00

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56

förtjänstmedalj. Kyrkostyrelsen har beviljat Pro ecclesia-utmärkelse till fyra personer. En av dem är Stina Lindgård som är kyrkoherde i Agricola svenska församling. 10.12.2019 kl. 17:28

lediga tjänster. Två tjänster har varit lediganslagna i stiftet och en sökande vardera. 10.12.2019 kl. 16:45

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapet kämpar med ekonomin och planerar en omstrukturering som kräver omställningsförhandlingar. Hela personalen omfattas. Uppsägningsbehovet uppskattas till högst en tredjedel av personalen. 22.9.2023 kl. 12:21

PSYKISKA PROBLEM. Familjerådgivningscentralerna har sedan 2020 besvarat enkäter om vilka trender som syns i familjerådgivningen. I enkäten 2023 sa 83 procent att klienternas psykiska problem har ökat. 20.9.2023 kl. 17:23

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00