Kaj Kunnas cyklar i sakta mak, upp och ner längs en skatebana på en klargrön cykel. Vi har stämt träff vid Karis idrottscenter.
Den ständiga sportkommentatorn, rapp i ordet och tanken, har blivit vald till Finlands mest positiva person, vilket inte är svårt att förstå. Men hans allvar är minst lika påtagligt. En del av det hänger ihop med det som hände för nästan exakt fyra år sedan.
Han var ensam hemma, de båda döttrarna var utflugna i världen vid det laget, och hans fru var på arbetsresa i London. Han gjorde sig i ordning för ett jobbmöte på Yle som skulle handla om OS i Rio.
– Klockan 7.40, jag är en sifferfreak så jag vet vilket klockslag det var, stod jag och borstade tänderna. Jag lade deodorant under armarna, och när jag skulle ställa tillbaka den på hyllan tog den emot hyllkanten, jag fick inte upp burken på hyllan.
Han tog tag med vänster hand om högerarm och fick upp deodoranten.
– Sedan satte jag mig på toalettstolen och tänkte: Vad är det?
Det gjorde inte ont, men det kändes som om någon hällde varm honung över hans hjässa.
– Jag ställde mig upp och såg mig i spegeln. Ena kinden hängde.
Han pratade högt för sig själv, försökte säga saker, mer och mer sluddrigt.
– Klockan 7.42 hade jag helt förlorat talförmågan.
Han rusade över till grannarna och fick dem med teckenspråk att ringa ambulansen. Den anlände klockan 7.50. Klockan 8.59 rullades han in på strokeavdelningen i Mejlans i Helsingfors.
– Det var som att vara på en Formel 1-depå eller i hockeylejonens bås. Alla visste precis vad de skulle göra.
Han hörde och förstod allt som sades, och insåg att läget var kritiskt.
– Jag tänkte när jag låg där att om jag dör nu, då blir så väldigt mycket osagt till min fru.
– Men nu är allt sagt.
En sjukskötare, kallad Iso-Arska, var en av dem som tog emot. Han var sportfantast, hemma från Björneborg. När Kaj Kunnas ängslan var som störst böjde han sig ner, riktigt nära.
– Han kände genast igen mig och hade tydligen sett mig kommentera Porin Ässäts match i hockeyligan. De har ett spaderhjärta som klubbsymbol. Han sa: Kaitsu, kyllä sinä tästä selviät. Sinulla on patasydän (Ungefär: Kaj, det här kommer du att klara, ditt hjärta är ett spaderhjärta.) Det gjorde mig så lugn.
Livets nycker
Kaj Kunnas repade sig snabbt. Redan samma eftermiddag fick han tillbaka lite av sin talförmåga. Följande dag fick han stiga upp ur sjukhussängen. Rehabiliteringen tog kring ett år. Det har aldrig hittats någon förklaring till varför just han, som var grundfrisk, drabbades.
– Det är som med corona. Non comprende, säger han och slår ut med händerna.
– Att inte förstå och veta, det är kanske det svåraste för dagens människor att acceptera.
Enligt statistiken får de flesta som drabbats av stroke en ny stroke inom tre år, berättar han. En gräns han har passerat.
– Jag är inte rädd för döden, men det har också gått andra vägen i och med att det som hände mig är så oförklarligt. Oron har både försvunnit och ökat.
Man pratar ofta om att försöka leva i nuet. För Kaj Kunnas är det en konkret sak.
– Nuet är att vi sitter här i solen
– Nuet är att vi sitter här i solen och du intervjuar mig. Terrassen ska jag måla senare, men det tänker jag inte på nu, för jag kan inte veta hur det blir.
Hans värderingar har förändrats mycket.
– Men samtidigt: Inte har jag blivit klok på livet!
Det är slumpmässigheten, att så mycket meningslöst händer i världen, som gör honom vankelmodig.
– Varför räddade Gud mig? Varför räddar hen inte alla? Vi behöver ju inte ens sportredaktörer! Däremot behöver vi läkare och vårdpersonal.
– På något sätt har min tro också blivit bättre, för att jag tvivlar så mycket.
Ett halvt år efter att han drabbades av sjukdomsattacken fick hans fru en bröstcancerdiagnos, som behandlats men kräver regelbundna kontroller. De har båda sagt upp sig, har en firma tillsammans och frilansar med olika uppdrag.
– Visst kan jag någon gång sakna känslan av att tala mig hög under en tävling, men sporten finns ju kvar och jag kommenterar fortfarande.
Världens viktigaste bisak
– För att min kalender ska bli tom krävs tydligen en hjärninfarkt eller en pandemi som corona.
När vi träffas i Karis skulle Kaj Kunnas egentligen vara i Umeå på hockey, Tre Kronor mot Lejonen.
Att konsumera sport triggar samma mekanismer som att ta del av kultur i alla former.
– Det handlar om känslor. Vi människor är beroende av känslor. Om vi läser en riktigt bra bok kanske vi gråter för att den är så bra. Eller när Finland vinner VM guld i hockey är det en känsla som kanske är svår att få i jobbet eller vardagen.
Han ser sport som underhållning.
– Men ibland tycker jag att sporten blir för allvarlig. Som när Mika Myllyllä gick från nationalhjälte till skurk. Då upplever jag att så här viktigt är det inte.
Gång på gång återkommer han till självdistansen.
– Sport är världens viktigaste bisak!
– Om all sport försvinner så fortsätter världen att snurra. Men om vi tar bort städarna, vårdpersonalen och kassapersonalen, då är vi i plurret på två dagar.
– Sport är världens viktigaste bisak!
Innan sjukdomsattacken hade han en känsla av odödlighet.
– OS görs inte utan Kaj Kunnas, tänkte jag. Men när jag satt hemma och såg alla tv-sändningar, alla intervjuer göras, så gjorde det mitt liv lättare. Världen snurrar vidare om jag lever eller dör.
Han pratar gärna om sina vardagsänglar.
– Jag tror på vissa saker och jag vet vissa saker. Visst är det viktigt att tro att inte allt bara är sådant man ser och kan känna på, men vardagsänglarna, av kött och blod, dem ska vi lita på. Anastasia, läkaren vid Mejlans som visste precis vad hon gjorde, Birgit, Markus och Maria …
Räkningen som kom hem efter sjukhusvistelsen förvånade honom.
– Kaj Kunnas betalade 271 euro. Jag frågade läkarna vad de egentliga kostnaderna var. De sa någonstans mellan fyrtio- och femtiotusen.
– Glädjen över att vara finländare vet inga gränser.
Sex år borta
– Min fru har löst alla kriser i vår familj, säger Kaj Kunnas med bestämdhet.
Han har varit mycket borta i jobbet.
– Femton OS är femton månader. Tjugofyra världsmästerskap i ishockey är två år. Jag har räknat ut att jag varit borta sammanlagt sex år när mina döttrar var små. En sådan pappa har jag varit, säger han och tittar ut över fotbollsplanen.
– Men det är klart att när vi sedan har setts har vi verkligen varit tillsammans.
Numera bor den ena dottern i Bryssel och den andra i Kanada, där också det första barnbarnet bor.
– Numera är det enbart fröjd och gamman när vi alla är hemma. Men med coronan nu så känns det svårt att inte veta när man kommer att ses nästa gång.
Mobbad som barn
Kaj Kunnas barndom var lycklig, även om den delvis också bestod av mobbning.
– Klart att det gör ont när man blir kallad ”Dumbo”, och allra värst tror jag det är i åldern fem till femton.
Mobbningen lämnade trots allt inga bestående ärr. Bland annat lagidrotten blev hans räddning.
Som vuxen fick han chansen att medverka i den omåttligt populära talkshowen Jay Leno i USA, med 52 miljoner tittare. Följande dag fick han skriva autografer till främmande amerikaner. Jay Leno är känd för sin distinkta haka.
– Det här var i februari, och följande jul fick jag ett julkort från Jay Leno. På kortet fanns hans ansikte tecknat, där hakan var ännu större och från den dinglade julklappar. I kortet stod det: ”Jag har fin haka och du har fina öron.” Och då förstod jag att mina öron är mitt brand.
Varifrån tar du ditt positiva sätt att se på livet?
Han funderar en stund under tystnad.
– Allra mest kommer det från att jag har haft ett så bra liv. Jag vill tacka livet.
